今日头条:奇妙的2019年北欧家居和灯具设计展

北欧绿色邮报网报道(记者陈雪霏)– 2019年北欧家居和灯具设计展日前在斯德哥尔摩国际展览中心结束。回顾今年的设计展,给人印象最深的还是设计领域的创新。

不同色彩的家具面料。

各种灯具

舒适的沙发

都是麻质面料

竹椅

丹麦设计的羽毛灯,去年也来参展了。

一年一度的家具灯具展总是能给人新的享受,美的享受和启迪,让人长知识。

经济学家林毅夫的故事

北欧绿色邮报网报道(记者陈雪霏)– 今天看了一个台湾的节目才知道经济学家林毅夫的故事,真的是非常传奇。

林毅夫本来出生在台湾,上大学时非常积极进步。后来参军,很快得到提拔,让他担任金门的防卫连长。当时,那是一个非常有前途的职位。很多人都是求之不得。

但是,1979年5月16日晚,一位心来的连长刚刚抵达后,他和新连长寒暄几句,然后就不见了。大家到处找,最后,发现四个篮球不见了。重要的战备包也没了。于是怀疑他是横渡2130公尺的海峡,在退潮的时候,潮水最低的时候,游到了大陆这一边。

然后,他又到了北京,在北京大学获得硕士学位,后来到美国芝加哥大学读博士,属于芝加哥学派学者。回国后,成为中国经济的重要专家和学者。

2004年,林毅夫被请到伦敦商学院讲学,当时,他说中国还会有10到15年的时间经济一直保持两位数增长。我问他,请问经济发展这么快,怎样避免环境污染问题?他说,环境污染问题是发展中的问题,可以在发展过程中解决。

果然,到2013年中国经济一直是两位数增长,这一点一点儿也没有错。但是,环境污染,雾霾问题也到了令人发指的程度。当然也是从那时起,向环境污染宣战的口号也提了出来。

林毅夫后来还成为世界银行的经济学家。他也曾被邀请到瑞典进行讲学,SNS请他讲中国经济。当时以为他可能会被提名为诺贝尔经济学奖,因为中国经济奇迹般地增长。但是后来才明白,诺贝尔奖主要是看你的学术论文,需要相关人的推荐,中国经济的增长不能全归功于他。他的理论好像在农村经济发展方面贡献更大一些。

总之,当时感觉他太偏重经济发展,导致中国的环境污染严重,但这也都不是一个人的问题。他的夫人是陈云英。当初,他曾经受过蒋经国的接待。现在,他是否可以在两岸统一方面做一些工作呢?不管怎样,林教授都是一个令人尊敬的人。

2019年瑞典古玩和二手货交易展在国际展览中心举行

北欧绿色邮报网报道(记者陈雪霏)–  2019年瑞典古玩和二手货交易展目前正在斯德哥尔摩国际展览中心进行。

这次展览比设计展规模小一些,只在C展厅进行。一进门就是这么一个好看的蜗牛,真的是惟妙惟肖!

古董沙发。

银器,也有清洗银器的清洁粉。

瑞典花布沙发也是很有名气的,但是,加上了头像,真是太特别了。

这种蓝色很独特。

瓷器贝壳。

中国汉代瓷器。

中国瓷器和汉代陶俑。

这种一体化的塑料椅子很好玩儿。

古色古香的挂钟。

这种花雕是真的,真好看!

风景画

风景图片也有展出。

独特的瑞典蓝瓷器。

英国产的横幅框是尼龙布制作的。价格不菲。

该展览是在家居和灯设计展之后的2月14日开始的。将持续到17日也就是周日。

在古玩展上,很多瑞典的二手店店主都来这里展出他们的家底儿。据了解,展出场地每平方米就是5000克朗。要租5平方米的地方就需要25000克朗的租金,总共4天时间。

展览会上感觉还是瓷器和玻璃制品比较多,也比较吸引顾客。另外木质产品和貂皮大衣也吸引了很多人的眼球。一些非常好的老式貂皮大衣也在这里出售。但是,可惜,现在人们不太好在公开场合显摆这东西。

 

CSR in China: 2019 Top 10 Responsible Investment Trends in China

STOCKHOLM, Feb. 15 (Greenpost) — Trend 1: ESG Reporting Guidelines are Expected to be Released

Trend 2: More ESG-themed Mutual Fund Products to the Market

Trend 3: Insurance Funds would Take Lead among Long-term Asset Owners

Trend 4: PE and VC Start to Look into ESG Integration

Trend 5: Green Bond Market to be Further Regulated

Trend 6: Banks to Endorse the Principles for Responsible Banking

Trend 7: More Local Green Finance Policies to be Released

Trend 8: Greening Belt and Road Investments

Trend 9: Litigation Risks Arising from Environmental Public Interests to increase

Trend 10: FinTech to be Applied in Exploring Innovation of Green and Inclusive Finance.

America begins first trial of liver transplantation between HIV positive people

STOCKHOLM, Feb. 15(Greenpost) — Study follows passage of HOPE Act of 2013, allowing people with HIV to become organ donors.

The first large-scale clinical trial to study liver transplantation between people with HIV has begun at clinical centers across the United States. The HOPE in Action Multicenter Liver Study will determine the safety of this practice by evaluating liver recipients for potential transplant-related and HIV-related complications following surgery. The study is sponsored by the National Institute of Allergy and Infectious Diseases (NIAID), part of the National Institutes of Health, and follows the 2018 launch of a similar study evaluating kidney transplantation between people with HIV.

While organ transplants between donors and recipients with HIV have been successfully completed in South Africa since 2008, such transplants were illegal in the United States until the passage of the HIV Organ Policy Equity (HOPE) Act in 2013. The HOPE Act permits U.S. transplant teams with an approved research protocol to transplant organs from donors with HIV to qualified recipients with HIV and end-stage organ failure, a practice that may shorten the time they have to wait to receive a transplant. The transplantation of organs from donors with HIV to HIV-negative recipients remains illegal in the United States.

Individuals with HIV have a higher risk of end-stage liver and kidney diseases because of damage caused by the virus and by common coinfections and associated comorbidities, such as hepatitis B and C viruses, hypertension and diabetes mellitus.  Certain antiretroviral treatments also can cause toxicities that damage these organs.

In the early decades of the HIV/AIDS pandemic, individuals were rarely eligible to receive organ transplants from HIV-negative donors; these organs are consistently in short supply and high demand, because health outcomes were projected to be poor. However, NIAID-sponsored studies demonstrated that by carefully selecting individuals with HIV who are otherwise healthy to receive a kidney or liver from an HIV-negative donor, patient and organ graft survival rates could be like those of transplant HIV-negative recipients. These findings provided the scientific basis for the eventual passage of the HOPE Act of 2013.

“Antiretroviral therapy has been incredibly successful in helping people with HIV live longer, healthy lives. As more people with HIV grow older, we see organ damage in this population linked to age, HIV and other infections,” said NIAID Director Anthony S. Fauci, M.D. “The HOPE in Action Multicenter Liver Study will allow researchers to evaluate the safety and efficacy of transplanting livers from donors with HIV to HIV-positive recipients. This strategy  has the potential to both improve the wellbeing of those with HIV and increase the overall supply of transplantable livers.”

The trial team previously launched the HOPE in Action Multicenter Kidney Study in May 2018, which is evaluating the safety and efficacy of kidney transplantation between people with HIV.  At its launch, this trial was the first study of its type in the United States to receive Institutional Review Board (IRB) approval by following the research criteria and guidance mandated by the HOPE Act of 2013.

The new study will track the clinical outcomes of 80 liver transplants. All transplant recipients in the study will be living with HIV; 40 of them will receive livers from deceased donors who had HIV, and 40 will receive livers from HIV-negative deceased donors serving as the control group. About 8 percent of people waiting for a liver transplant also require a simultaneous kidney transplant, and these recipients are also eligible to receive both organs from a single deceased donor. Individuals with hepatitis C virus (HCV) can receive organ transplants from donors with HCV. Health care teams and study participants will be made aware of the HIV and HCV status of the organ donor and will be counseled on HCV treatment.

“Liver transplants are the second most common type of organ transplant performed in the United States, and the number of people waiting for these life-saving procedures—both with and without HIV—increases every year,” said Christine Durand, M.D., associate professor of medicine at Johns Hopkins University and principal investigator of the HOPE in Action Multicenter Liver Study. “Should liver transplants between people with HIV be shown to be safe and effective through this research, the donor pool will expand—saving lives and reducing the time that both HIV-negative and HIV-positive people spend on an organ transplant waiting list.”

Throughout the clinical trial, researchers will monitor the liver transplant recipients closely for signs of organ rejection, organ failure, failure of previously effective anti-HIV medications and HIV-associated  complications. The HOPE in Action team will compare the results of those recipients who received livers from donors with HIV to those who received livers from HIV-negative donors. Researchers will also track participants’ psychological and social responses, changes in their reservoirs of latent HIV, and the potential development of HIV superinfection, a condition of infection with more than one strain of HIV.

“Liver transplantation has a proven track record of saving and improving lives,” said Jonah Odim, M.D., Ph.D., Chief of the Clinical Transplantation Section in NIAID’s Division of Allergy, Immunology and Transplantation. “The HOPE in Action team—with the collaboration of the Organ Procurement and Transplantation Network, regional organ procurement organizations and the major transplantation centers participating in the trial—is doing the important work of determining if transplants can provide equal benefit when the liver comes from a person with HIV.”

The study will comply with all current federal laws surrounding organ procurement and transplantation and meet the HOPE Act Safeguards and Research Criteria as set forth by the U.S. Department of Health and Human Services in a 2015 Federal Register notice. These safeguards, developed for HHS with NIAID’s leadership, include organ recipients discussing the study with an independent advocate prior to transplantation. Additionally, participating organ recipients must be in good immune health and on effective antiretroviral therapy. Recipients must also be willing to adhere to transplant and anti-HIV–related medications. Individuals with HIV interested in registering their decision to be deceased organ donors can learn more at OrganDonor.gov(link is external).

The HOPE in Action Multicenter Liver study is supported by NIAID grant U01AI138897. The HOPE in Action Multicenter Kidney study is supported by NIAID grant U01AI134591.

特稿:情人节的来历 请听听真实故事

北欧绿色邮报网报道(记者陈雪霏)– 以前听说情人节的时候,总以为是未婚年轻人的事情,但实际上,情人节主要是歌颂真正的爱情!

罗马帝国时期,基督教被视为非法,常常遭到罗马政府的镇压。公元三世纪的二七○年,一名叫瓦伦丁的基督徒因公开谴责并号召信徒反抗罗马皇帝对基督教的压制,他到处演讲煽动人们起来反抗,最后被罗马政府关进了一个郊区监狱。在狱中,他受尽了非人的折磨,但仍然坚持自己的信仰。

监狱长的女儿16岁,是一个美丽的盲女,平时在监狱里到处走动,喜欢跟新来的犯人说话交流,在跟瓦伦丁的交流中,女孩感受到了这个青年男人的激情和深邃的思想,遂深深地喜欢上了他那磁性的声音,瓦伦丁非常博学,给她讲述了很多的人生道理,并且成为这个女孩的启蒙老师。

瓦伦丁询问她眼睛的失明问题,得知她是因为3岁时一次偶然的事故造成,就告诉她,在一个叫布拉丁的村庄,生长着一种奇异草,它的叶汁可以治疗人的眼睛,他反复告诉她,如果用这种草汁涂抹眼睛,一定能使她重见光明!

女子本来习惯于黑暗,但为了见到这个叫瓦伦丁的男人,她第一次说服父亲,托人去采摘那种草药,然后去找医生敷疗。

女孩要去看病治疗了,临走前告诉他,这辈子我最想见的人就是你,我相信我一定会见到你的——你是我心中的英雄!瓦伦丁也鼓励她,给她信心,双方心照不宣,互相有了爱的感觉。

可惜,一周后教会来了指令,瓦伦丁必须处决,监狱长也无法救他,这个时候女孩的眼睛已经治好了,她终于能看见这个美丽的世界了,可当他兴奋地走进监狱的时候,父亲告诉她,今天下午2点30分,瓦伦丁已经在城外被处决了……女孩子见到光明的信心来源于瓦伦丁,她的治疗也是为了能见到他,可现在她看好了眼睛却依然看不到他,而且永远也无法见到他了,她内心只有瓦伦丁雄厚的声音……

当天晚上,这个内心充满了爱情与绝望的女子,在瓦伦丁的坟墓前,喝下了早已预备好的毒药,自尽在坟墓前……

那一天正好是2月14日,后人为了纪念这位英雄和她的情人,也为了让天下的有情人都能成眷属,就把这一天定为情人节,也称瓦伦丁节。

中国由于特殊的文化,习俗上对情人的称谓具有贬义性,到目前依然有很多人认为,情人就是第三者!这是非常错误的,其实在西方,情人就是指双方有爱情的恋人和夫妻,所以,作为全球的有情之人,我们都要珍惜拥有的,追求情人之间最纯真的感觉!同时祝有情人终成眷属!

情人节,不是偷情节,不是婚外恋节,不是玫瑰花和红酒红包,是真情节,真的爱情!

有的人把农历七月七牛郎织女见面当作情人节,有点儿对路,但是,笔者以为真正的情人节在中国文化中应该是农历八月十五中秋节。因为中秋节的来历也不是光吃月饼。月饼是后来演绎出来的,真正的中秋节是在古代昆仑山上有个叫后羿的英雄,他是个很好的射手。传说中,昆仑山上有9个太阳,所以,新疆就出现了很多沙漠麻,太热了。后羿看到老百姓都很苦,就用他的剑把其他日头都给射掉了。最后留下一个,只许12小时白天,12小时黑夜,好让人们有休息的机会。 后羿有个女朋友嫦娥,嫦娥在家,后羿到外面打猎。后羿祈求到太上老君的长生不老药。但是,一个学生起了坏心,想要夺长生不老药。结果,一着急,嫦娥就把这药吞到了肚子里。结果她自己成仙了,就飞到月亮上去了。等后羿回来想找她的时候,她总是和后羿保持距离,永远不能到一起了。于是,人间为了纪念嫦娥,就在八月十五这天摆瓜果,瓜子和糖果来纪念。

其实,这是一个非常好的也是非常有悲剧色彩的情人节。现在想想,源远流长的故事都是终生遗憾,极度令人悲伤,也都是无法实现的梦想。就像那一江春水向东流。当然,水也不是总是向东流的。其实,在新疆的额尔齐斯河就是向西北流的。人们总是要向往美好,一路前行。

 

今日头条:瑞典地方媒体报道宜家发源地华人华侨庆祝猪年春节

北欧绿色邮报网报道(记者陈雪霏)– 新年新气象,今天看到瑞典媒体对中国的报道。

在南方宜家家居发源地的华人华侨把庆祝新春的稿子翻译成瑞典语投稿到当地瑞典报纸,结果就报道出来了。

Allting går bra i grisens år

I lördags firade kineserna och deras familjer grisens år på Speakeasy i Älmhult.

Enligt den kinesiska astrologin är 2019 grisens år som ligger i slutet av tolvårscykel. Över 120 människor som består av kineser, deras familjer och många internationella gäster daltog i den högtiden som innebär att allting går bra i 2019.

Deras traditioner konstshow som erhu(en typ av Kinesiska musikinstrument), xiangsheng(Kinesiska cross talk), kuaiban(Kinesiska ballad) och kalligrafi gav oss en andra bild av Kinas rika kulturer.

还有一条消息是北京2022年冰雪奥运会代表团访问瑞典Åre,学习瑞典滑雪运动的组织管理工作报道也发到了记者的邮箱。

Beijing delegation took part in the FIS Alpine World Ski Championships 2019

另外,瑞典相机与图片杂志也报道了瑞典摄影师到中国长城,张家界和漓江的摄影的报道。

图片如下:

瑞典摄影师表示揭开神秘的面纱,人们还是能找到那个古老的中国的。只要你离中国的乡村够近。

杂志的部分截图。这些图片其中有一部分还在中国文化中心展出。

Beijing delegation took part in the FIS Alpine World Ski Championships 2019

By Xuefei Chen Axelsson

STOCKHOLM, Feb. 12(Greenpost) — Not only are the world’s top ski racers and fans of the sport in Åre during the FIS Alpine World Ski Championships 2019. A large number of representatives of future event hosts and candidates for the Olympic Games and future Championships have also made their way to Åre. They have come from Beijing, Cortina, Vikersund, Kvitfjell and Oberstdorf to name a few, to experience Åre 2019 and to take part in the official Study Group program created to enable the sharing of knowledge and experiences.

XU ZHIJU, Deputy Secretery General for Beijing 2022 with his delegation. Photo: Jan M Lundahl.

We are here in Åre because we wish to have an overview of the event and understand the event concept as well as the principal ideas behind the different organizational areas. The best way was to meet the people who work at the event. We are in Åre for a week and look forward to following the races and events first hand, said Marzia Del Favero who is responsible for marketing and communication at the FIS Alpine World Ski Championships 2021 in Cortina, Italy.

The schedule for the study gorup delegates in Åre includes lectures and workshops focusing on sharing knowledge and experiences that the local organizing committee has gathered throughout the planning and organization of the Championships. A summary of five years of lessons learned and know-how, or in short, the FIS World Champs in a nutshell. Everything from the preparations leading up to Åre 2019 has been meticulously documented and all materials are available for sharing with the Study Group participants. The participants agree however that in order to gain an in-depth understanding it is necessary to experience the event in person.

– We are here from Wednesday to Sunday and look forward to seeing how the organization works. For us this is about experiencing other disciplines than what we work with ourselves, which is great for ideas and inspiration, said Ine Finsrud, Head of Marketing and Sales at the FIS Ski Jumping World Cup in Vikersund.

It will be exciting to see the Arena and how it is built. It is also interesting to see how “everything” is collected in one place at the Holiday Club. Other interesting areas include the logistical solution and of course the great focus on sustainability by Åre 2019, concluded Tone K. Kristiansen, Secretary General at the Vikersund World Cup.

Being on-site also provides an excellent opportunity to connect with people working in the different departments within Åre 2019. As always, it’s not only the end-result that’s worth sharing but also the process and the rationale behind the different organizational and strategic choices.

– We want to learn more and to really understand how Åre 2019 is organized and the choices it made in the different areas, said Marzia Del Favero, from Cortina 2021. The main thing we take with us back to Italy is an understanding of Åre 2019’s strategy and overall concept as well as how the interaction between the event and town was structured, she added. The main thing we take with us back to Italy is an understanding of Åre 2019’s strategy and overall concept as well as how the interaction between the event and town was structured, she added.

时评:再提“中庸之道”

北欧绿色邮报网北欧中华网时评   陈雪霏

今天朋友圈里看到中智大药房里的一则报道“引发心脏病、糖尿病、癌症、中风⋯都因为一个字,几乎人人中招”。这个字就是“懒”。

文章说,懒能带来上面说的各种病症。其实,这个懒也是相对的。有人说,一觉睡到自然醒,这样很好。其实,笔者想说的是,我们要防止两个极端,那就是太勤太累和太懒太不运动。在健康问题上,我想也应该奉行中庸之道。有人错把中庸之道理解为平庸。

其实中庸和平庸是两回事。中庸是孔子提出来的,他说,中庸之道实现不了了,因为太聪明的人太过,过犹不及,不聪明的人达不到,因此,要实现中庸是很不容易的事情。说白了,中庸之道就是恰到好处的意思。不多不少。在瑞典语里有一个词叫lagom,这也是恰到好处的意思。来自于打酒,打一勺酒,不多不少,不能溢出来,正好。

同样,很多人因为熬夜太多,缺少睡眠,久而久之就发生血压高,心脑血管疾病。当然,主要是年纪大了,还坚持,可能就会出问题。另一方面,有人觉得反正我也不缺钱,我就天天睡大觉,象某作家一样,夜里大展宏图,睡不着,早晨睡不醒,即使醒了,也是浑身无力。这是为什么呢?这是因为生活规律打破了,白天运动量不够,晚上睡不着,结果,早上该起床排泄的时候,不起床,不排毒,久而久之,人的脸色蜡黄,可能就是因为毒素浸入身体。这样也会导致肝脾肾等脏器出现不正常,因为你该排泄时没有排泄,因此等你想排泄的时候,又开始出现便秘了。

所以,人活着,即使好了,也不能犯懒,象有的人就是每天都锻炼,定时定点,有规律地去按时锻炼,按时吃饭,按时睡觉,这样的生活,就是和自然规律吻合,这样十有八九身体就会健康。相反,一切都违反自然规律,就不会太健康。

大学之道里讲物有本末,事有终始,之所先后,则近道矣。其本乱而末治者,否矣,其所厚者薄,而其所薄者厚,未之有也!就是说老祖宗早就告诉我们了,春华秋实,没有播种就不会有秋收。种瓜得瓜,种豆得豆!富润屋,德润身,心广体胖。太懒惰实际上也是对自己不负责任的态度和行为。所以,最好还是行动起来,有规律地科学安排时间科学地锻炼身体。

今日头条:瑞典再次悄然掀起绿色革命

北欧绿色邮报网报道(记者陈雪霏)– 说瑞典再次悄然掀起绿色革命并非耸人听闻。如果人们仔细观察就会发现,瑞典去年虽然政府更迭出现困境,好不容易又同意勒文执政,但是,经济方面,节能环保方面都在悄然发生巨大变化。

首先,作为女人我就注意到时装店HM已经在去年这个时候,就把所有的传统服装几乎全部低价处理或者回收。今年新年,HM店非常清爽,货物几乎减少了一大半。但是,你再仔细看那些新货,都是新质量,面料基本上都是有机面料,棉,麻,真丝都上了货架,而且,时尚样式也似乎要回到90年代的宽松式样,当然不是完全回归,而是人们追求的不再是瘦紧美,而是宽松舒适美。

其次,瑞典的设计师也开始追求有机面料的设计。例如瑞典丝绸公司的内衣设计就是采取内衣也可以外用的多种用途的多元化设计,确保面料都是高质量真丝,但是设计方式可以是富有弹性的,结实耐用的真丝产品,因为设计者坚信贴身衣服穿真丝是最健康的。穿真丝衣服也是最环保的,有机的,生态的。笔者家附近的设计师就是自己设计自己生产自己卖的方式,一年只要能卖出几块挂毯,就够一半的工资了。但是,这挂毯有自己的艺术设计在里边,非常精美,面料采用真丝面料,挂在墙上,那就是一件珍贵的富有个性化的真丝艺术品。

第三,最近,记者在东方博物馆中国欢乐春节节目后遇见一位老女士,她说她来参加欢乐春节的目的就是想找做风筝的面料。她希望自己做的风筝从竹棍儿到面料,到线都希望是有机材料的,目前她都是用纸来做风筝,她想问问是否可以用真丝面料来做风筝。可能我们会觉得这样太奢侈了,但是,想想,如果人们都这样想,我们是否可以倒逼生产方式的转变呢?那就是从消费者的需求开始转变观念,然后,促使丝绸和棉麻的大量生产呢?如果有棉麻的大量生产,是否我们的生态环境就可以改变和修复了呢?

第四,所谓绿色建筑,绿色能源等等,都是要我们在各个细小的环节上想到我们的产品要绿色,例如,炼钢时用的是核电或者是风电,拉混凝土的车是电车,点的电灯是节能灯等等。自从斯德哥尔摩市在圣诞节点起节能灯以来,现在几乎家家都是用的节能灯。一开始还觉得不够亮,但习惯了就好了。

自家房顶能有太阳能,或者取暖利用地热能,这都是绿色能源的使用。笔者所住的小区讨论了好几年利用地热能供暖,今年冬天终于把这个梦想实现了。

笔者家里的车卖掉了,采用公共交通模式,朋友买的车,是电动车。朋友新盖的房是木质的,就象新疆阿勒泰喀纳斯地区的木房子一样,都是原生态的。

当然,此前新华社的一篇报道说瑞典新年烟花在找替代品。本来12月31日那天晚上我就听说今年的烟花要取消了。我心想取消了也好,其实在瑞典也容易在第二天早上发现头天晚上的烟花对空气有点儿影响。不过再怎么说,与中国比还是小巫见大巫。这里毕竟就放半小时,而且是稀稀拉拉,大家喝一杯香槟的功夫,新年烟花就放完了。不过,今年并没有取消,我估计弄不好明年就要取消。

其实,我觉得说绿色革命可能不太准确,因为革命似乎是很快的事情,但是,我感觉这就是绿色革命,只不过是在悄悄地进行着。说悄悄也不太准确,因为瑞典每年从首相开始积极参加联合国2030年远景目标的执行情况大会,认真讨论如何贯彻执行联合国2030年可持续发展目标。互相分享经验,互相学习和促进。瑞典的目标是到2040年全部实现可再生能源。2045年实现零排放。

今日头条:瑞典宜家发源地华人华侨喜庆新春

北欧绿色邮报网报道(记者陈雪霏 通讯员魏巍)– 闻名世界的宜家家居老板的家乡瑞典Älmhult市位于瑞典Kronoberg省南部,毗邻Skåne省,这里是宜家家居IKEA的发源地,也是瑞典著名植物学家卡尔.林奈Carl Linne的故乡。

Älmhult有全世界最大的宜家研发中心,许多华人员工受雇于此,目前当地华人有200多人。

每年新春之际,Älmhult当地华人协会便会组织华人、华人家属及国际友人举行新春联谊会共贺新年。

猪年伊始,万物更苏,瑞典安湖,迎春纳福。宜家之始,Kamprad,安湖巨贤,Carl Linne。水隅小城,华人小簇,十年春晚,一年一情。

二月九日,百余十人,Speakeasy,臻情新春,自导自演,三百分钟,品食百菜,一家一绝。

福猪佩奇,牵手东西,窗花灯笼,福载乡愁。

为保护隐私虚化了一下。

沈浸文化,书画剪折,手制饺子,百味留香。国际友人,金嗓开唱;童舞LaLa,婀娜曼妙;魔术似真,美人如玉,新年快乐,声声沁心;独舞丽人,独唱童声;吉他相声,喜剧成真,生活不止,田野诗境;小提琴奏,和谐童真;父女合唱,南山北秋;琵琶平楚,十面埋伏;少女舞蹈,甜美星途;独唱生僻,字字如飞;waka waka,踏舞球星;二胡柔美,田园春归;吉他宁静,难得世清;兔舞全场,童心回归;难忘今宵,年味相随。

阿村华人宜家宜室,
春晚贺岁一年一情。

编者的话:祝贺爱姆湖尔特华人华侨成功举办春晚!当魏巍发来春节联欢会的报道时,我仿佛读到了”关关雎鸠,在河之舟。窈窕淑女,君子好求!“ 瞧!原来汉语还这么有趣,现代人也还能这样写出来,让我感到中华文化的魅力。中国人就是这样生生不息,无论走到哪里,都把自己的文化带到哪里。中国的文化传统就是这样经久不衰,主要是因为他有老吾老以及人之老,幼吾幼以及人之幼的人情味儿在里边。再加上不差钱儿!这春晚就红红火火了,事实上这样做就是很经济实惠的一种庆祝方式!参与感也很强。期间有各种文化艺术形式,可以唤起华人华侨对中国文化的传承和弘扬。再次祝贺爱姆湖尔特Älmhult市华人华侨春节联合会的成功举办!

图 Hugo, 文 魏巍 , 编辑陈雪霏

 

今日头条:欧洲多城市寻求绿色环保庆新年替代方案

北欧绿色邮报网北欧中华网报道:据新华社报道,考虑到环境污染问题以及越来越多的市民抱怨传统烟花会惊吓动物,瑞典多个城市今年新年摒弃了传统的焰火庆祝活动,转而尝试激光秀、火焰秀和电影等更加环保绿色的庆祝方式。芬兰、捷克、德国、挪威等国的一些城市也在寻求替代方案。

  瑞典中南部城市延雪平市今年元旦首次改烟花表演为大型激光秀。“激光表演需要市民亲临现场才能欣赏,所以不仅为市民提供了一个更加集中的庆祝活动,还将歌曲和音乐有机融合其中。”延雪平市政府负责人安德斯·胡路士告诉瑞典电视台。

  瑞典东部城市瑟德港、中西部利德雪平市、中部城市韦斯特罗斯也采纳了激光表演的方式。瑟德港文化和休闲主管安德斯·乌登对当地媒体说,虽然激光表演的成本比传统烟花表演要高,但市政府愿意为这种可持续、环保的庆祝方式买单。在利德雪平市,组织者还在市政厅的墙壁上用激光打出彩绘图案。

除了激光秀,其他环保型和创新型的新年庆祝形式也令人耳目一新。比如新年前夜,瑞典西部城市布罗斯在区域供暖蓄电池上放置了5000个LED灯,来作为传统烟花的环保智能替代品——安静且无排放。

在瑞典中西部城市奥莫尔,经众多居民提议后,该市今年在整个市区范围内禁止燃放各种烟花和鞭炮。新年庆祝中,取而代之的是一部该市精心制作的电影。

与此同时,在瑞典的带动下,芬兰一些城市也在积极探索烟花替代方案。芬兰南部的埃斯波成为芬兰首个用激光秀代替烟花表演的城市。新年夜,数万人来到埃斯波市中心的老教堂附近欣赏大型激光表演。

在挪威,禁放烟花的呼声也越来越高。最近一项调查显示,60%的挪威人认为,如果国家和地方政府举行大型烟花表演,那么就应该禁止个人燃放烟花爆竹。

在捷克首都布拉格,今年新年虽然延续了燃放烟花的传统,但市政府正在考虑明年不再举行。布拉格市长近日发表声明说,明年布拉格将会顺应时代趋势,与欧洲各大城市一起,选择更高效的庆祝方式。

在德国,一些中型城市早已开始禁止燃放烟花爆竹,如汉诺威、多特蒙德等。据统计,德国新年前夜燃放烟花造成4500吨扬尘,相当于每年道路交通造成的空气悬浮颗粒总量的15.5%。

德国环境署主管玛利亚·克劳茨贝格尔说,燃放烟花危害人们健康,会导致急性呼吸道感染、哮喘、心血管疾病等一系列疾病。网络民调机构西韦舆论调查公司近期的一项调查显示,支持在大城市中心地带禁放烟花的民众近年来不断增加,已达六成。(执笔记者:付一鸣;参与记者:李骥志、杨晓红、田颖、梁有昶)

编辑:陈雪霏

今日头条:桂从友大使观看斯京儿童春晚并大赞孩子们的演出“非常出色”

北欧绿色邮报网北欧中华网联合报道(记者陈雪霏)–  2月10日大年正月初六,由瑞典中文母语教育协会主办的斯京儿童春晚在斯德哥尔摩成功举办,吸引了近500名儿童和家长。中国驻瑞典大使桂从友出席并观看了儿童春晚。

桂大使观看以后感慨地说,其实中国的春节主要是给孩子们过节,很欣慰地看到这里的儿童表演的非常好,非常出色,歌唱得好,孩子们发音也都非常标准,他对此表示祝贺!

桂大使表示,语言是文化的根脉和载体,华文教育是中华文化在海外传承弘扬的“留根工程”,是华侨华人社会繁荣发展进步的“希望工程”,也是惠及广大海外侨胞生存发展的“民生工程”。孩子们学习和掌握中文、了解和感受中华文化,不仅能更好知道自己从何处来,更可以在未来融入到中华民族伟大复兴的宏伟事业中来,获得更好发展前景和更多发展机遇。

桂大使表示,中国驻瑞典使馆将一如既往地重视和支持瑞典华文教育事业。希望行知学堂等中文学校再接再厉,不断提升教学水平,创新教学方法,激发同学们的学习热情,让孩子们充分领略中华文化之美,成为爱中国、爱瑞典的中瑞友好小使者,懂中国、懂瑞典的中瑞合作推动者,在实现中国梦的伟大事业和中瑞关系发展的广阔天地中实现更大价值。

瑞典中文母语协会会长、学校校长肖勇表示,因为在瑞典冬天比较长,容易寂寞,所以,他们特意组织编排儿童春晚的节目,都是由学生们自己编排演出的节目,今年已经举办第四届了,这个过程给孩子和家长们都带来很多快乐。

孩子们的演出也确实让家长们感到很快乐,张军是其中一位家长。他说他们家女儿就是表演天鹅湖中的一只天鹅,重在参与,在参与中学习和体会中国文化。

除了孩子们的精彩演出,校长和家长们的演出也很精彩,尤其是斯京华人歌唱家郭兰英的弟子李佳老师《玛依拉变奏曲》的演唱非常优美动听。

谭晶晶表演的《白毛女》选段《北风吹》舞蹈也是专业范儿。

另外,肖勇和牟运帷说的相声也非常好听,尤其是肖勇演唱那两句崔健的歌曲,非常好听。

最后,桂大使上台讲话后,大家一起唱《我的中国心》把春晚推向高潮。大家在难忘今宵的歌声中结束了今年的斯京儿童春晚。

 

更多精彩图片:

合唱《春天在哪里》《手指运动》《筷子歌》。

舞蹈《欢乐兔子舞》

小品《牵丝戏》

《少年中国说》舞蹈

小提琴演奏《新年好》《送别》《茉莉花》

舞蹈《小小天鹅湖》

合唱《美丽的草原我的家》

《让爱住我家》合唱非常感人。

舞蹈《任意门》

朗诵《如果没有李白》

全场诗朗诵

舞蹈《花之圆舞曲》

全场诗朗诵大PK。

今日头条:桂从友大使出席瑞典吕勒奥孔子学院春晚并致辞

北欧绿色邮报网报道(记者陈雪霏)– 瑞典北部冰天雪地,经常是零下几十度,但是,中国春节却给那里带来了温暖。中国驻瑞典大使桂从友最近到瑞典吕勒奥孔子学院出席春晚并发表讲话。

他说,非常高兴来到吕勒奥,和大家相聚,共度2019年新春佳节。“阶馥舒梅素,盘花卷烛红”,在这个欢乐祥和的美好时刻,我谨代表中国驻瑞典大使馆向在座的各位,并通过你们向所有致力于中瑞友好的朋友们致以美好的祝愿,祝福大家新年快乐,万事如意,阖家幸福!

  吕勒奥孔子学院创办7年来,在吕勒奥市议会和政府、吕勒奥工业大学等各方面大力支持下,中瑞双方携手同行,密切合作,取得了可喜的成绩。孔子学院顺应当地民众学习汉语的需要,广泛走进吕勒奥大中小学、幼儿园及成人夜校,培训汉语学员1100多人,受到普遍赞誉。孔子学院精心组织“开放日”、访华“夏令营”,积极参与“骄傲吕勒奥”文化节和“亚洲文化节”等,为推动中瑞人文交流、增进两国人民友谊作出了重要贡献。孔子学院还积极推动吕勒奥与中国西安市建立友好城市关系,为发展两国、两地务实合作添砖加瓦,我予以高度评价。

  我知道,吕勒奥市虽地处斯堪的纳维亚半岛北端,但市议会、市政府和市民具有国际视野、开阔胸怀和开放发展意识和经验,热情好客。借此机会,我要衷心感谢萨拉议长、斯米拉特第一副议长和所有关心支持孔子学院建设的瑞方朋友们。你们积极参加孔子学院活动,热情支持孔子学院发展,充分体现了你们致力发展中瑞友好合作关系的远见。感谢王梅院长领导的孔子学院中瑞双方教师团队,你们7年如一日,辛勤工作、默默耕耘,为推动中瑞两国民众特别是青年一代友好作出了重要贡献。

  女士们,先生们,朋友们,

瑞典是第一个与中国建立外交关系的西方国家,两国友好关系源远流长。希望吕勒奥孔子学院在加强汉语教学的同时,开展更加丰富多彩的交流活动,向瑞典民众介绍一个客观真实全面的中国。希望孔子学院进一步加强对当代中国的介绍和研究,邀请更多瑞典师生和各界人士访华,增进对中国的了解。希望孔子学院的同学们更加努力学好汉语,将来成为中瑞友好的使者和中瑞合作的栋才。

  中国驻瑞典大使馆将一如既往地大力支持中瑞教育文化交流与合作。我坚信,在中瑞各界有识之士的关心支持下,在双方师生的共同努力下,吕勒奥孔子学院一定会越办越好,取得更大成功!

谢谢大家!

来源:中国驻瑞典大使馆网站

ÄR KINAS NYA SIDENVÄG EN SKULDFÄLLA? Dags att skilja fakta från fantasi!

Av   Hussein Askary *

STOCKHOLM, Feb.9(Greenpost)–Under 2018 riktades en störtflod av kritik mot Kinas Belt & Road Initiative (BRI), den stora satsningen på ”nya sidenvägar” som ska underlätta förbindelserna inom och mellan Eurasien och Afrika med hjälp av modern infrastruktur, som järnvägar, motorvägar, hamnar, flygplatser, kraftverk, dammar, kanaler och telekommunikationsnätverk. BRI har redan omskapat de internationella ekonomiska förbindelserna i synnerhet i den s.k. utvecklingssektorn och sätter fart på den ekonomiska utvecklingen och fattigdomsbekämpningen i många länder runt om världen med en kraft som inte går att hejda.

Misstänksamhet och kritik mot Kina från nyhetsmedier och politiska krafter i väst är inget nytt, men nu kläs den i andra ord. BRI framställs som ett sätt att lura utvecklingsländer att skuldsätta sig genom stora infrastrukturprojekt för att Kina ska kunna dra politiska och strategiska fördelar, framför allt när dessa länder sedan inte kan betala tillbaka lånen de fått från Kina.

Detta låter ju inte alltför långsökt, med tanke på den skurkroll som kineser, ryssar och andra icke-europeiska regelmässigt tilldelas i väst, inte bara i James Bond-filmer. Vi förväntas inte heller granska ”fakta” som vi blir serverade av etablerade experter och nyhetsmedier, som inte sällan på ett eller annat sätt är kopplade till eller till och med avlönade av staten.

Och varifrån kommer kritiken? Den kommer oftast inte från experter på ekonomi i USA eller Europa, utan från säkerhetsexperter och geopolitiska analytiker som har liten eller ingen kunskap om ekonomi.

Debtbook Diplomacy, ”skuldfälla-diplomati”[1], lanserades som begrepp i en rapport beställd av USA:s utrikesdepartement, som kom ut i maj 2018. Den rapporten användes sedan av amerikanska UD för att ringa i alla varningsklockor i hela världen om vilka konsekvenser Kinas BRI kunde få. Etablerade nyhetsmedier rapporterade vad rapporten hade ”kommit fram till” som om det var fakta. Men rapportförfattaren, en ung akademiker vid namn Sam Parker, som samma år hade avlagt sin magisterexamen på Belfer Center for Science and International Affairs vid Harvard Kennedy School, saknade kända ekonomiska meriter och hade inte heller publicerat någonting om ekonomin vare sig i Kina eller något annat land. Han kom i stället till Harvard efter att ha tjänstgjort flera år på USA:s departement för inrikes säkerhet![2]

Sri Lanka: Inget ”paradexempel”

Experterna och medierna har aldrig presenterat några egentliga belägg för vad de påstår är Kinas strategiska ”avsikter”. Det som de beskyller Kina för är snarare en projektion på Kina av de europeiska ländernas eget koloniala förflutna, som egentligen inte har någonting med Kinas faktiska historia eller utrikespolitik att göra.

Det enda exemplet på vad man hävdar är den kinesiska modellen, som man hela tiden återkommer till, är hamnen i Hambantota i Sri Lanka. Parker menar att Kinas övertagande av hamnen i Hambantota ska lyftas fram i alla sammanhang som ett ”paradexempel” på hur Kina tänker behandla andra länder. Vilken betydelse denna hamn har för Sri Lankas nu aktuella och framtida utvecklingsplaner bryr man sig inte om. Det enda man säger är att chansen att hamnen skulle generera intäkter ända från början var lika med noll, och att Kina pumpade in pengar i hamnen med den enda avsikten att sedan kunna lägga beslag på den.

Projektet, till en kostnad av sammanlagt 1,1 miljarder dollar, var inte en kinesisk idé, utan en del av den lankesiska regeringens plan för att avlasta den enda större hamnen i landet, Colombo Harbor Port, genom att anlägga en ny hamn och bygga ett industriområde i dess närhet. Den planen gick tillbaka till 2002, långt innan BRI var påtänkt. Att bygga kraftverk och anlägga nya industriområden var ett led i satsningen ”Regaining Sri Lanka”, med tonvikt på att stimulera den ekonomiska aktiviteten i landets södra del.

Arbetet med att anlägga hamnen i Hambantota påbörjades 2008 av China Harbour Engineering Company och Sinohydro Corporation. Projektet finansierades till 85 procent genom ett lån från China Export-Import Bank. Hamnen öppnades formellt för kommersiell trafik 2010, men godshanteringen blev inte den förväntade. De låga intäkterna och betydande finansieringskostnaderna gjorde att hamnmyndigheten i Sri Lanka 2016 tecknade ett avtal med innebörden att det statliga kinesiska holdingbolaget China Merchants Port skulle få leasa 70 procent av hamnen i 99 år och få en 85-procentig ägarandel i hamnen och industriområdet, mot att man förband sig att fortsätta investera i en uppgradering av faciliteterna där. Det kinesiska bolaget skulle investera ytterligare 700-800 miljoner dollar i utvecklingen av hamnområdet. Syftet med avtalet var att lätta på skuldbördan för Sri Lanka.

Kritikerna utgår från att Sri Lanka alltid kommer att förbli ett fattigt land utan industri, modernt jordbruk eller annan modern ekonomisk verksamhet som skulle ställa krav på en modern infrastruktur, som denna hamn. Dessutom nämns det nästan aldrig att merparten av den kommersiella sjöfarten mellan Ostasien och Europa passerar förbi bara 6-9 sjömil söder om Sri Lankas sydkust, och att den lankesiska ekonomin uppenbarligen skulle kunna dra fördel på olika sätt av de enorma handelsvolymer som färdas genom dessa vatten. Hamnanläggningen i Hambantota har alla möjligheter att kunna erbjuda sjöfartsrelaterade tjänster såsom skeppsklarering, omlastning av gods med mera samt har ett utmärkt läge för industrier som kan dra fördel av den direkta tillgängligheten till världsmarknaden.

Ena stunden beskrivs Hambantota som ett meningslöst och dyrt projekt, andra stunden som en betydande strategisk tillgång för det expanderande Kina.

 

Sjöfartsvägar förbi Sri Lanka. När hamnen i Hambantota rycks ur sitt sammanhang får man intrycket att Kina har byggt en hamn på en öde strandremsa mitt ute i ingenstans. Men Hambantota ligger bara 6-9 sjömil från en av de livligast trafikerade kommersiella handelsrutterna i världen.

 

Gav Kina lån till Sri Lanka till ett projekt som var dömt att bli ett affärsmässigt fiasko, bara för att sedan kunna ta hamnen i beslag när lånet förföll till betalning? Absolut inte. Men det är det som Parker vill få oss att tro.

Finns det någon annan rimlig förklaring? I den mån som just detta specifika exempel skulle vara utslag av en allmän trend, så är det att det visar att de internationella finansinstitutionerna och deras allierade ställer sig helt kallsinniga till utvecklingsländers önskan om att ta sig ur fattigdom och ekonomisk underutveckling. Parker skriver själv att Sri Lanka, efter ett förödande, decennielångt inbördeskrig, ”vände sig till Japan, Indien, IMF, Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken med en förfrågan om finansiering för att anlägga en betydande hamn i det outvecklade Hambantotaområdet, men nekades finansiering på grund av frågetecken kring mänskliga rättigheter och affärsmässig bärkraft.” Kina sa inte nej till Sri Lanka, utan hjälpte till att göra verklighet av ett mål som landet självt hade satt upp.

En viktig ekonomisk poäng som vår tids journalister och ”experter” inte tar hänsyn till, är att infrastrukturens värde inte främst ligger i dess förmåga att generera finansiell avkastning; den avgörande betydelse som infrastruktur har för varje lands utveckling till en modern ekonomi ligger i att den höjer produktiviteten i hela den nationella ekonomin. ”Avkastningen på investeringen” är inte avgifterna som kan tas ut från dem som brukar infrastrukturen ifråga, utan intäkterna som flyter in till de produktiva industri- och jordbruksföretag som drar nytta av denna infrastruktur. Vi ska återkomma till detta.

Fakta i målet

Afrika. Den ”bild” som målas upp i den anti-kinesiska rapporteringen motsägs av fakta. Till exempel framgår det av den väldokumenterade forskning som gjorts av China Africa Research Initiative vid Johns Hopkins-universitetets School of Advanced International Studies (SAIS-CARI)[3], att merparten av de afrikanska skulderna inte är till Kina, utan till västländer och västligt dominerade institutioner som IMF och Världsbanken.

I sin vitbok om mötet i Peking i september 2018 med Forum on China-Africa Cooperation (FOCAC) skriver SAIS-CARI: ”Vi konstaterar att kinesiska lån för närvarande inte är en betydande orsak till skuldsvårigheter i Afrika. Många länder har ändå tagit stora lån från Kina och andra. Nya FOCAC-låneutfästelser kommer sannolikt att ta med Afrikas växande skuldbörda i beräkningen.” Kina lånade enligt vitboken ut 133 miljarder dollar till Afrika under perioden 2000-2016, med ett mycket stort belopp på 30 miljarder dollar 2016, efter FOCAC-mötet i Johannesburg 2015. Många afrikanska länder har fått lån från Kina, men i bara tre fall – Djibouti, Kongo-Kinshasa och Zambia – är Kina den största långivaren. I Kamerun, på fjärde plats vad gäller andelen kinesiska lån i förhållande till den totala utlandsskulden, är andelen kinesiska lån mindre än en tredjedel.

Pakistan. Pakistan är ett land som har suttit fast i en skuldfälla i många år, men det är inte Kina som är fordringsägare utan stater och finansinstitutioner i väst. Och, som vi ska visa nedan, om det är någonting som ska kunna hjälpa Pakistan att ta sig ur denna fälla, så är det samarbetet med Kina om att bygga den kinesisk-pakistanska ekonomiska korridoren, China-Pakistan Economic Corridor (CPEC).

I sin Debtbook Diplomacy-rapport, under rubriken ”USA:s intressen på spel”, låter Sam Parker den imperialistiska undertonen i rapporten träda i dagen. Som ”punkt 1” slår Parker fast att ”Kinas expanderande regionala inflytande och tillgång till hamnar i Sydasien och Stilla havet på sikt kan ändra den regionala maktbalansen bort från USA:s effektiva dominans till sjöss”. Värre blir det i punkt 2: ”Kinas lån underminerar USA:s möjligheter att använda sitt eget ekonomiska bistånd till att gynna USA:s säkerhetspolitiska målsättningar. Detta bistånd har gett USA ett kraftfullt medel att främja sina intressen i Pakistan rörande kärnvapensäkerhet och terrorismbekämpning.”

Parker, liksom de flesta i väst med en kritisk inställning till Kina, beskyller Kina för att underminera västvärldens strategiska grepp över världen, genom att försvåra för västvärlden att använda ekonomiskt bistånd och lån för att kontrollera andra länder för strategiska syften. Ett märkligt argument!

Idag är det enskilda stater organiserade i den s.k. Parisklubben (nästan uteslutande västländer) och multilaterala långivare med IMF och internationella storbanker i spetsen som är Pakistans största långivare, inte Kina, enligt Pakistans officiella statistik[4]. 2018 uppgick Pakistans utlandsskuld till drygt 95 miljarder dollar, och skuldåterbetalningar (ränta och amorteringar) beräknas 2022-2023 belöpa sig till 31 miljarder dollar. Under innevarande budgetår kommer Pakistan att betala 4,2 miljarder dollar till dessa huvudsakligen västliga långivare. Skuldtjänsten på lånen till CPEC inleddes 2018, men utgörs av knappt 80 miljoner dollar i amorteringar, enligt uppgifter i den pakistanska dagstidningen The Dawn.

Mot den bakgrunden är det rätt ironiskt att den amerikanske utrikesministern Mike Pompeo, som basar över det departement som beställde Parkers rapport, i juli 2018 varnade IMF angående en förfrågan från den pakistanska regeringen om ett nödlån på 12 miljarder dollar. ”Förstå mig rätt. Vi håller ögonen på IMF”, sa Pompeo i en intervju på CNBC. ”Det finns ingen anledning att IMF-dollar, förknippade med de USA-dollar som är en del av IMF:s långivning, ska gå till att lösa ut kinesiska obligationsinnehavare eller Kina direkt”, sa Pompeo.

IMF, och därmed de västliga långivarna i Parisklubben, har aktivt blandat sig i Pakistans ekonomiska politik och suveränitet genom olika omförhandlingar av skulderna och de lånevillkor som alla IMF-lån är förenade med, med hjälp av mekanismer som Extended Fund Facility. Den senaste faciliteten i Pakistans fall var ett lån 2016 på 6,4 miljarder dollar. Ett villkor var att budgetunderskottet inte fick överstiga 4,2 procent, något som i princip omöjliggör statligt finansierade investeringar i infrastruktur. Ett annat var en nedskalning av Pakistans egna utvecklingsplaner med ca 1,6 miljarder dollar. Följden blir, som överallt annars där IMF och Världsbanken går in med sina s.k. räddningspaket, att skulden växer sig ännu större och ekonomin backar ännu mer, eftersom landet ifråga inte tillåts bygga upp en bas för framtida tillväxt. När nya lån går till att betala gamla skulder så spär det bara på den totala skuldsättningen.

Pakistans växande utlandsskuld är en direkt följd av landets enorma handelsunderskott. Varje år de senaste fem åren har underskottet varit minst 23 miljarder dollar, och det ökar dramatiskt. De viktigaste exportvarorna är textilier och livsmedel (huvudsakligen ris). Pakistan har också haft en fordonsindustri. Livsmedel är känsliga för prisfluktuationer, och textil- och fordonssektorerna är inte längre konkurrenskraftiga på grund av den dåliga energiförsörjningen i landet. Pakistans största importvaror (och orsaken till den negativa handelsbalansen och därav utlandsskulden) är olja, naturgas och raffinerade oljeprodukter (bränsle). Det är där Kinas insats genom CPEC kommer att spela den största rollen eftersom det förutom transportkorridorerna är just på energisidan som Kina koncentrerar sina investeringar, när man bygger den kinesisk-pakistanska ekonomiska korridoren[5].

 

Det står helt klart att om Pakistan, som varje år importerar olja och gas för 13-14 miljarder dollar, ska ha en chans att ta sig ur den ekonomiska krisen och skapa förutsättningar för en framtida blomstrande industrisektor, så är det absolut nödvändigt att man satsar stort på att öka den egna kraftproduktionen. Och det är det som Kina nu hjälper till med. Följande investeringar på energisidan är antingen färdigställda, under byggnad eller under förhandling: kolkraftverk (8.580 MW), vattenkraft (2.700 MW), andra värmekraftverk, däribland gaseldade (825 MW), solkraft (900 MW), vindkraftsparker (350 MW). Den förväntade nya kraftproduktionskapaciteten uppgår till sammanlagt 13.355 MW, att jämföra med Pakistans nuvarande installerade kapacitet på 25.000 MW.

Den sammanlagda kostnaden för denna nya kraftproduktion (inklusive kolutvinning och kraftnät) beräknas till 23-30 miljarder dollar, vilket motsvarar ungefär två års import av olja och gas, och mindre än hälften av det årliga handelsunderskottet.

Men i internationella medier fortsätter man att peka ut Kina som problemet, och det händer att rena falsarier kastas in i medieelden som om de var fakta.

Den pakistanska tidningen The News International basunerade till exempel ut i en rubrik den 29 september 2017, att ”Pakistan ska betala tillbaka 100 mdr dollar till Kina till 2024”.[6] Utan att ge någon förklaring till denna absurda siffra påstod man: ”Till 2024 måste Pakistan betala tillbaka 100 miljarder dollar till Kina, av en total investering på 18,5 miljarder dollar, som Kina i form av banklån har investerat i 19 snabbavkastande projekt huvudsakligen på energiområdet inom ramarna för China-Pakistan Economic Corridor (CPEC). ”Artikeln återkommer aldrig till detta hårresande påstående och ger ingen förklaring till siffrorna.

I Dagens Industri den 20 augusti 2018 påstod Johan Nylander[7] att: ”Under de tre senaste åren har Pakistan lagt på sig skulder till Kina på runt 270 miljarder dollar.” Nylander hänvisar till ”analyshuset IHS Markit” som sin källa, men där hittar vi inga sådana siffror[8]. Siffran 270 miljarder dollar står heller ingenstans att finna eftersom Pakistans samlade skuld till hela världen är mindre än 100 miljarder dollar. Men läsaren av DI förväntas bara svälja dessa uppgifter eftersom de kommer från en av de etablerade nyhetsmedierna.

Produktiva krediter kontra skulder

Sambandet mellan satsningar på avancerad infrastruktur och höjd produktivitet i hela ekonomin har påvisats allra tydligast av studier som gjorts på USA:s egen ekonomi.

I alla frågor som rör långivning är den viktigaste frågan som måste ställas inte hur lånevillkoren ser ut (räntesatser, betalningsfria perioder eller löptider) utan vad lånet ska användas till. Det handlar om skillnaden mellan ”pengar” och ”krediter”. Skillnaden ligger i vad som är ändamålet med utgivningen av nya pengar resp. krediter. Man ser det tydligt i den nu rådande, katastrofala penning- och finanspolitiken i det trans-atlantiska området.

Centralbankerna i USA, EU och Japan, ”the big three”, har sedan slutet av 2008 skapat i runda slängar 13-14 biljoner dollar i nya pengar (genom det som kallas ”kvantitativa lättnader”), och har därutöver pumpat in likviditet i bankerna i form av tillfälliga lån motsvarande ytterligare många biljoner dollar. Men ingenting av dessa pengar – varken pengar i omlopp eller i elektronisk form – har getts ut för något ekonomiskt syfte, inte heller för handel. De har getts ut enkom för ett finansiellt syfte: att förse dessa länders storbanker med tillräckligt mycket kapital och likviditet för att de ska kunna hålla näsan ovanför vattenytan trots massiva förluster och osäkra fordringar.

Krediter däremot, som ges ut av stater, är en skuld som staten ifråga tar på sig, och som ”betalas tillbaka” med ”ränta” genom den generellt höjda produktivitet som den kommande generationen kommer att åtnjuta. Kort sagt, det är den höjda framtida produktiviteten som är säkerheten för den utgivna krediten.

Total faktorproduktivitet

Det finns ett starkt samband mellan kreditgivning till nya infrastrukturprojekt och den så kallade totala faktorproduktiviteten. Den senare parametern är ett försök att mäta den andel av den ekonomiska tillväxten som beror på tekniska framsteg. Den högsta årliga produktivitetstillväxten i USA inföll, med detta mått mätt, under de perioder då man gjorde de största investeringarna i infrastruktur som byggde på ny teknik – ny transportteknik för vägbyggen, kanaler, järnvägar och så småningom rymdfärder, kraftproduktionsteknik, vattenbyggnadsteknik, kommunikationsteknik. Allra snabbast ökade den totala faktorproduktiviteten under 1930-talet, med 3,3 procent årligen, tack vare president Franklin D. Roosevelts New Deal och Four Corners-programmet, med sina stora infrastruktursatsningar. Detta enligt en rapport från U.S. National Bureau of Economic Research från 2013. Stapeldiagrammet visar total faktorproduktivitet i USA-ekonomin (årlig tillväxt per decennium)

Ett i tiden mera närliggande exempel på detta nära samband är Kinas makalösa ekonomiska tillväxt de senaste 20 åren. En utomordentligt hög investeringstakt i vattenregleringar, kärnkraftsutbyggnad och på andra tekniskt avancerade infrastrukturområden – att Kina efter en tioårig satsning plötsligt hade fler kilometer höghastighets- och magnetsvävarräls än resten av världens länder tillsammans är ett i mängden av hyllade exempel – har gett mycket höga tillväxttakter i total faktorproduktivitet och i ekonomisk tillväxt och framåtskridande över huvud taget. Sedan 2008 har Kinas största statliga banker också skapat krediter motsvarande ca 12-13 biljoner dollar, lika mycket som de ovan nämnda västerländska bankerna. Skillnaden är att Kina förvandlade dessa krediter till realekonomiska värden och en högre produktivitet och välfärd för sin befolkning.

Hur Kina har hanterat det egna landets ekonomiska utveckling smittar av sig på landets förbindelser med andra länder.

Bryter med västländernas koloniala attityd

Det är påfallande hur vanligt det är att politiker, akademiker och skribenter i Europa och USA talar till och om utvecklingsländerna och deras representanter i en nedlåtande ton, som om de var barn som inte kan tala för sig själva. Det skvallrar om hur djupt rotad den koloniala attityden, ”den vite mannens börda”, alltjämt är i västvärlden. Afrikaner framställs underförstått, och ibland helt ogenerat, som mindre vetande krakar, som de förslagna kineserna lätt kan lura skjortan av.

I en intervju nyligen på China-Africa Podcast[9] förklarade W. Gyude Moore, tidigare minister för offentliga arbeten i Liberia och andre stabschef åt det landets president, den afrikanska synen på kinesisk hjälp med finansiering, utifrån sin egen erfarenhet av att ha förhandlat med Kina om många infrastrukturprojekt. Han sa:

”När Kina framställs som den här stora, stygga aktören, som är bakslug och överhopar länder med skulder, så tänker man bort nästan all medverkan från ländernas egen sida. Det är nästan som om de afrikanska länderna är naiva och inte begriper vad som händer och Kina slår blå dunster i ögonen på dem. Man nästan infantiliserar afrikaner och afrikanska ledare. … På grund av den begränsade mängd pengar som kommer från internationella finansinstitutioner måste länder som Liberia söka sig åt ett annat håll. … Ett av de få länder som faktiskt är berett att tala med ett land som Liberia, som kanske inte har det bästa kreditryktet, efter att just ha fått lån för nästan 5 miljarder dollar uppsagda, är Kina. … För ett land som Liberia är det helt omöjligt att förlita sig enbart på Världsbanken eller Afrikanska utvecklingsbanken för finansiering av infrastruktur – det går bara inte.”

Som ett förtydligande av skillnaden mellan skuldsättning och investeringar i framtiden, tillade Moore: ”Om länderna ska kunna betala tillbaka sina skulder måste deras ekonomier ha kommit dithän att de faktiskt genererar intäkter, och utan infrastruktur går det inte. Det är som med hönan och ägget.”

Moore bemötte användningen av hamnen i Hambantota som exempel på kinesisk finansieringspolitik: ”Alla hänvisar till hamnen i Sri Lanka, men Kina har lånat ut miljardtals med dollar. Att hamnen i Sri Lanka är det enda exemplet som folk kan dra upp, det tycker jag visar att detta Sri Lanka-exempel, detta enstaka fall, inte kan tas för hela sanningen om hur Kina vinner sina partner.”

Industrialiseringstrappan: Vart går USA och Europa?

De farhågor som många känner inför BRI och det nya paradigm som det håller på att skapa i de internationella förbindelserna är obefogade. Det är felaktiga föreställningar om ekonomi och maktförhållanden mellan länder som driver USA och många länder i EU till att inta denna negativa hållning till BRI.

Man kan likna industrialiseringsprocessen vid en smal trappa. Kina och många utvecklingsländer klättrar uppåt i trappan, medan USA och EU är på väg nedåt, mot avindustrialisering. Båda parter kommer till en punkt där de möts öga mot öga mitt i trappan, och spärrar vägen för varandra. Det är här som spänningarna stiger. Det är här som den ena sidan måste bestämma sig för att gå samman med den andra och röra sig åt samma håll, vilket skulle underlätta för båda att röra sig fritt.

Dessutom skulle båda parter vinna på att bredda trappan så att alla får plats, eller, som president Xi säger när han beskriver Kinas utvecklingspolitik, ”göra kakan större”, så att alla kan få sin rättmätiga del, i stället för att kivas om en krympande kaka.

 

* Hussein Askary är styrelseledamot i Belt and Road Executive Group for Sweden (BRIX), www.brixsweden.com

Paul Gallagher och Jason Ross bidrog med material till denna artikel.

Översättning till svenska: Astrid Sandmark

[1] Debtbook Diplomacy, Sam Parker, Gabrielle Chefitz, maj, 2018 https://www.belfercenter.org/publication/debtbook-diplomacy

[2] Om Sam Parker: https://www.belfercenter.org/person/sam-parker

 

[3] China Africa Research Initiative, The School of Advanced International Studies (SAIS-CARI), Johns Hopkins University, augusti 2018: http://www.sais-cari.org/s/Briefing-Paper-1-August-2018-Final.pdf

[4] Den pakistanska centralbankens egen statistik för finansåret 2017-2018: http://www.sbp.org.pk/ecodata/pakdebt.pdf

 

[5] Budgetåret 2017-2018 uppgick Pakistans import till 60,86 miljarder dollar, vilket var 2,6 gånger mer än exporten, som inbringade 23,22 miljarder dollar, med ett rekordstort handelsunderskott på 37,64 miljarder dollar som följd. Importen dominerades återigen av energi (olja och gas), till ett belopp av 14,43 miljarder dollar. Pakistan har lånat från bland annat västerländska banker för att finansiera sina köp av petroleumprodukter på den internationella marknaden. Den 3 augusti 2018 uppgav den pakistanska tidningen Express Tribune att den brittiska Standard Chartered Bank (SCB) skulle ge ett affärslån till Pakistan på 200 miljoner dollar till 4,2 procents ränta för att finansiera import av flytande naturgas. SCB är en av Pakistans största långivare, som enbart 2016-2017 lånade 1,1 miljarder dollar till landet. För att förstå hur viktigt det är för Pakistan att utveckla en egen kraftproduktion, kan man se på följande siffror: Den totala installerade kapaciteten för produktion av elkraft är 25.000 MW (2017) med en genomsnittlig förbrukning på 19.000 MW. Energislagen är: 1. Olja och gas: 14.635 MW (64,2 procent). 2. Vattenkraft: 6.611 MW (29 procent). 3. Kärnkraft: 1.322 MW (5,8 procent).

[6] The News International, 29 september, 2017, “Pakistan to pay back $100 bn to China by 2024”  (https://www.thenews.com.pk/print/233333-Pakistan-to-pay-back-100-bn-to-China-by-2024 ).

[7] “Nya Sidenvägen hotar bli skuldfälla”, Johan Nylander, Dagens Industri, Aug 20, 2018. https://www.di.se/nyheter/nya-sidenvagen-hotar-bli-skuldfalla/

[8]  En av IHS Markits rapporter från 2018 finns här: https://ihsmarkit.com/research-analysis/a-difficult-year-ahead-for-pakistan.html

[9] https://chinaafrica-podcast.com/an-insiders-view-of-the-china-africa-debt-trap-debate