Tag Archives: BRI

Video2: The Second Belt and Road Forum in Stockholm Attracts more People

By Xuefei Chen Axelsson

STOCKHOLM, May 28(Greenpost International) — The Second Belt and Road Forum in Stockholm was held in Stockholm Chinese Cultural Center on May 22.

Nearly 100 participants including 32 diplomats from various embassies and international organisations attended the forum organized by BRIX.

Lars Aspling says China plays an important role in African development

Lars Aspling, member of BRIX said China has experienced the largest migration in the world. China’s high speed trains connect more than 80 percent of the population.

Hussein Askary Board member of BRIX speaks about China and Africa

Lars Aspling talks about European countries and BRI.

Norwegian Former Parliament Member Thore Vestby talks about his view on China and BRI.

Big Turnout For Belt & Road Forum In Stockholm

By Hussein Askary

STOCKHOLM,May24(Greenpost)–The 2nd Belt and Road Forum in Stockholm, held on Wednesday, May 22, in the China Cultural Center, was an exceptional event and powerful demonstration of the great interest in the Belt and Road Initiative (BRI) and cooperation with China in Sweden, a country whose political elites and mainstream media are still skeptical and oblivious to the BRI .

The international nature of this full-day event was almost unprecedented in terms of the discussion of the BRI in this country. A sizeable portion of the foreign diplomatic corps in Stockholm turned out to discuss the outcome of the Second Belt and Road Forum for Economic Cooperation (BRF2) which took place in late April in Beijing. 33 diplomats including 13 ambassadors from four continents joined business representatives, academicians as well as one Swedish parliamentarian, a city councilman, and 4 journalists, forming an audience of over 100 persons.

The event was organized by the Belt and Road Executive Group for Sweden (BRIX), in collaboration with the China-Sweden Business Council. Ulf Sandmark, the Chairman of the BRIX, gave the opening speech of the morning session, pointing out that the BRI is not just railways or trade routes but ‘development corridors’. The BRI is definitely not any sinister military logistics system either, he said.  Sandmark emphasized that “the BRI represented an opportunity for Sweden to get back to such fundamentals as respect for sovereignty, science and development of the productive powers of labor”. Joining the BRI could bring the nation of Sweden together again, Sandmark said, stressing that “it is Sweden’s greatest chance to avoid a rapid economic and social collapse”. Sweden can also make great contribution to eliminating poverty and underdevelopment if it brings its excellent industrial and technological capacity to the BRI nations.

The keynote speaker was the Chinese Ambassador to Sweden Mr Gui Congyou who reported about the massive turnout and success of the BRF2 in Beijing and the rapid growth of trade between China, the BRI countries and also Sweden. “The BRI is not a ‘debt trap’”, Ambassador Gui said. “On the contrary, many countries are stepping out of the ‘underdevelopment trap’ by participating in the BRI. Mr. Gui gave a thorough report on the progress of the BRI globally since its announcement by President Xi Jinping in 2013. Concerning Sweden, he stressed that Sweden actually has a surplus in trade against China unlike most other nations, and that this country is leading in many innovative fields of technology and industry that can benefit China and other BRI countries. At the conclusion of his speech, he again invited Sweden to join the BRI: “Building a ‘One Belt, One Road’ will definitely provide Sweden with a bigger stage to play its own advantages and open up more development space.”

Ambassador of Pakistan Mr. Hussain Dayo was next speaker, giving an enthusiastic report of the transformation Pakistan is undergoing thanks to the China Pakistan Economic Corridor (CPEC) project, which is in the forefront of the BRI corridors. He then showed a short film on the CPEC showing its progress and impact. A highway is linking China with the Indian Ocean harbor Gwadar, which is expanded from a fishing village to a modern deep seaport. It provides an important backdoor into China and also into the landlocked Central Asia. The roads and railways being built accelerates growth and stability in many regions in Pakistan, especially in the Western parts (Baluchistan Province) close to Afghanistan. The opening of the first coal mines and the construction of first-class coal power plants, have provided much needed power for the export-oriented textile industry.

Ambassador of Portugal, Mr. Henrique Silveira Borges thanked China for standing by his nation in the severe financial crisis 2008. “This we will never forget”, he said and reported about the MOU signed last December when Portugal joined the BRI in the presence of the President of China, Xi Jinping. Portugal has signed agreements to expand its important harbor Sines which will connect the Maritime Silk Road with the Belt of the Euro-Asian rail corridor linking Portugal to China.

A perspective of the attitude in Nordic countries towards the BRI and how it is shaped on the governmental and media level was provided by Thore Vestby, former member of the Norwegian parliament and Co-founder of Ichi Fund. He debunked many of the myths spread in the media in Norway and Sweden. He provided a description of where these come from, not from facts and research, but from a geopolitical mindset in the dominant forces in the West. He explained the great advantages Norway gained from agreeing with China on non-interference in internal affairs, ending the 7-year diplomatic and trade “freeze” China imposed on Norway after the latter awarded the Nobel Peace Prize to a Chinese dissident in 2010.

Hussein Askary, board member of the BRIX, together with Lars Aspling, a member of BRIX and Swedish entrepreneur, took turns to provide the main overview of BRI to the Forum. Aspling started with outlining the historically unprecedented industrialization process that has taken place in China in the past 30 years, without which it is very difficult to understand the BRI and China’s goals behind it. Askary presented the impact of the BRI in Africa´s transformation and joint Chinese – European cooperation projects. “There is a new Africa emerging now, and in the future will be the greatest workshop and market in the world with a 3-billion population in 2050”, Askary emphasized. Europe and Sweden are invited to participated in that great process of the industrialization of Africa, he concluded.

Aspling, concluded the session by reviewing the BRI´s connections to Europe and Sweden, urging the Swedish government to embrace the BRI.

In the intensive but very constructive discussion period, Architect Greger Ahlberg brought the question of beauty as a basis for building a new world in the context of the BRI. Ambassador Gui explained that, while China’s primary goal was to fight poverty, it is keen on preserving the beautiful culture and philosophy it has inherited through the centuries.

Many of the questions were focused on why the Swedish and many European governments are skeptical to the BRI, and how these issues can be resolved by presenting factual information and increased dialog. The last question was posed by moderator Hussein Askary to the Malaysian Ambassador, who was in the audience, to hype in the Western media about the “backlash against the BRI” using Malaysia’s recent renegotiation of some of the infrastructure projects with China as the proof.

The Ambassador, Mrs. Nur Ashikin Mohd Taib, explained in very clear terms that Malaysia maintains very strong economic ties with China and is keen on strengthening them. She informed the audience that many of the key China-Malaysia projects, like the East Coast Railway project, are going ahead. She noted that Malaysia’s Prime Minister Dr. Mahathir ben Mohammed was one of the key guests of the BRF2 in Beijing in April.

Opening the afternoon session, Stephen Brawer, Vice-Chairman of the BRIX, brought into the discussion the importance of culture in a historical sense as a learning method, highlighting the case of Shakespear’s tragedies like Hamlet. He contrasted the recent statements of President Xi in the Conference on Asian Culture’s Dialog of Civilizations to the geopolitical mindset of the British Empire and current American neo-conservative forces. British Geopolitics sabotaged earlier visions of transcontinental land-bridges, leading to WWI. In his presentation “A Community of Shared Future for Mankind – Towards a Dialog of Cultures rather than a Clash of Civilizations”, Brawer pointed to the visions of both G.W. Leibniz and the later representatives of the American Revolution, who were intent on building cultural and physical bridges with China and Asia. He referenced the case of Governor William Gilpin, who envisioned the global transcontinental railway network in the 1880s. This policy in the end of the 19th Century was blocked by WWI orchestrated by the British geopoliticians. The current BRI might follow the same fate unless the current dangerous geopolitical games are stopped and replaced by a true dialog of civilizations.

The last speakers were led by professor Mike Danilovic, from the University of Halmstad and Shanghai Dianji University, speaking about the BRI as a business opportunity for Swedish SMEs, explaining the differences in the mentality and business models between Chinese and Swedish/European companies. He gave the audience an enlightening and entertaining reading derived from his 7 years of work between China and Sweden.

He was followed by researcher Jasmine Lihua Liu, from the same university, speaking about “Exploring Chinese Business Culture” and the kinds of pitfalls that can emerge from lack of understanding of the difference in culture, social customs and national character.

An MBA student from Halmstad University, Suci Ariyanti, gave her perspective, as an Indonesian youth, on the differences she found between Chinese/Asian culture and that of Sweden. She emphasized that we are all one humanity, with clear differences, but universal goals and aspirations.

Another intensive discussion period followed, where the perspective for future actions was laid out. For sure this Forum will raise the question of a Swedish BRI-membership to the boiling point Swedish institutions and media. The BRIX association and partners organized this seminar under the title “The Second Belt & Road Forum in Stockholm”, following up on the May 28th, 2018, Belt & Road seminar organized by the Schiller Institute with other associations.

The BRIX was formed by individuals among the speakers and guests of that 2018 seminar, who all want to promote Sweden’s participation in the Bet and Road Initiative.

Photo Xuefei Chen Axelsson, Text Hussein Askary. Editor Xuefei Chen Axelsson.

ÄR KINAS NYA SIDENVÄG EN SKULDFÄLLA? Dags att skilja fakta från fantasi!

Av   Hussein Askary *

STOCKHOLM, Feb.9(Greenpost)–Under 2018 riktades en störtflod av kritik mot Kinas Belt & Road Initiative (BRI), den stora satsningen på ”nya sidenvägar” som ska underlätta förbindelserna inom och mellan Eurasien och Afrika med hjälp av modern infrastruktur, som järnvägar, motorvägar, hamnar, flygplatser, kraftverk, dammar, kanaler och telekommunikationsnätverk. BRI har redan omskapat de internationella ekonomiska förbindelserna i synnerhet i den s.k. utvecklingssektorn och sätter fart på den ekonomiska utvecklingen och fattigdomsbekämpningen i många länder runt om världen med en kraft som inte går att hejda.

Misstänksamhet och kritik mot Kina från nyhetsmedier och politiska krafter i väst är inget nytt, men nu kläs den i andra ord. BRI framställs som ett sätt att lura utvecklingsländer att skuldsätta sig genom stora infrastrukturprojekt för att Kina ska kunna dra politiska och strategiska fördelar, framför allt när dessa länder sedan inte kan betala tillbaka lånen de fått från Kina.

Detta låter ju inte alltför långsökt, med tanke på den skurkroll som kineser, ryssar och andra icke-europeiska regelmässigt tilldelas i väst, inte bara i James Bond-filmer. Vi förväntas inte heller granska ”fakta” som vi blir serverade av etablerade experter och nyhetsmedier, som inte sällan på ett eller annat sätt är kopplade till eller till och med avlönade av staten.

Och varifrån kommer kritiken? Den kommer oftast inte från experter på ekonomi i USA eller Europa, utan från säkerhetsexperter och geopolitiska analytiker som har liten eller ingen kunskap om ekonomi.

Debtbook Diplomacy, ”skuldfälla-diplomati”[1], lanserades som begrepp i en rapport beställd av USA:s utrikesdepartement, som kom ut i maj 2018. Den rapporten användes sedan av amerikanska UD för att ringa i alla varningsklockor i hela världen om vilka konsekvenser Kinas BRI kunde få. Etablerade nyhetsmedier rapporterade vad rapporten hade ”kommit fram till” som om det var fakta. Men rapportförfattaren, en ung akademiker vid namn Sam Parker, som samma år hade avlagt sin magisterexamen på Belfer Center for Science and International Affairs vid Harvard Kennedy School, saknade kända ekonomiska meriter och hade inte heller publicerat någonting om ekonomin vare sig i Kina eller något annat land. Han kom i stället till Harvard efter att ha tjänstgjort flera år på USA:s departement för inrikes säkerhet![2]

Sri Lanka: Inget ”paradexempel”

Experterna och medierna har aldrig presenterat några egentliga belägg för vad de påstår är Kinas strategiska ”avsikter”. Det som de beskyller Kina för är snarare en projektion på Kina av de europeiska ländernas eget koloniala förflutna, som egentligen inte har någonting med Kinas faktiska historia eller utrikespolitik att göra.

Det enda exemplet på vad man hävdar är den kinesiska modellen, som man hela tiden återkommer till, är hamnen i Hambantota i Sri Lanka. Parker menar att Kinas övertagande av hamnen i Hambantota ska lyftas fram i alla sammanhang som ett ”paradexempel” på hur Kina tänker behandla andra länder. Vilken betydelse denna hamn har för Sri Lankas nu aktuella och framtida utvecklingsplaner bryr man sig inte om. Det enda man säger är att chansen att hamnen skulle generera intäkter ända från början var lika med noll, och att Kina pumpade in pengar i hamnen med den enda avsikten att sedan kunna lägga beslag på den.

Projektet, till en kostnad av sammanlagt 1,1 miljarder dollar, var inte en kinesisk idé, utan en del av den lankesiska regeringens plan för att avlasta den enda större hamnen i landet, Colombo Harbor Port, genom att anlägga en ny hamn och bygga ett industriområde i dess närhet. Den planen gick tillbaka till 2002, långt innan BRI var påtänkt. Att bygga kraftverk och anlägga nya industriområden var ett led i satsningen ”Regaining Sri Lanka”, med tonvikt på att stimulera den ekonomiska aktiviteten i landets södra del.

Arbetet med att anlägga hamnen i Hambantota påbörjades 2008 av China Harbour Engineering Company och Sinohydro Corporation. Projektet finansierades till 85 procent genom ett lån från China Export-Import Bank. Hamnen öppnades formellt för kommersiell trafik 2010, men godshanteringen blev inte den förväntade. De låga intäkterna och betydande finansieringskostnaderna gjorde att hamnmyndigheten i Sri Lanka 2016 tecknade ett avtal med innebörden att det statliga kinesiska holdingbolaget China Merchants Port skulle få leasa 70 procent av hamnen i 99 år och få en 85-procentig ägarandel i hamnen och industriområdet, mot att man förband sig att fortsätta investera i en uppgradering av faciliteterna där. Det kinesiska bolaget skulle investera ytterligare 700-800 miljoner dollar i utvecklingen av hamnområdet. Syftet med avtalet var att lätta på skuldbördan för Sri Lanka.

Kritikerna utgår från att Sri Lanka alltid kommer att förbli ett fattigt land utan industri, modernt jordbruk eller annan modern ekonomisk verksamhet som skulle ställa krav på en modern infrastruktur, som denna hamn. Dessutom nämns det nästan aldrig att merparten av den kommersiella sjöfarten mellan Ostasien och Europa passerar förbi bara 6-9 sjömil söder om Sri Lankas sydkust, och att den lankesiska ekonomin uppenbarligen skulle kunna dra fördel på olika sätt av de enorma handelsvolymer som färdas genom dessa vatten. Hamnanläggningen i Hambantota har alla möjligheter att kunna erbjuda sjöfartsrelaterade tjänster såsom skeppsklarering, omlastning av gods med mera samt har ett utmärkt läge för industrier som kan dra fördel av den direkta tillgängligheten till världsmarknaden.

Ena stunden beskrivs Hambantota som ett meningslöst och dyrt projekt, andra stunden som en betydande strategisk tillgång för det expanderande Kina.

 

Sjöfartsvägar förbi Sri Lanka. När hamnen i Hambantota rycks ur sitt sammanhang får man intrycket att Kina har byggt en hamn på en öde strandremsa mitt ute i ingenstans. Men Hambantota ligger bara 6-9 sjömil från en av de livligast trafikerade kommersiella handelsrutterna i världen.

 

Gav Kina lån till Sri Lanka till ett projekt som var dömt att bli ett affärsmässigt fiasko, bara för att sedan kunna ta hamnen i beslag när lånet förföll till betalning? Absolut inte. Men det är det som Parker vill få oss att tro.

Finns det någon annan rimlig förklaring? I den mån som just detta specifika exempel skulle vara utslag av en allmän trend, så är det att det visar att de internationella finansinstitutionerna och deras allierade ställer sig helt kallsinniga till utvecklingsländers önskan om att ta sig ur fattigdom och ekonomisk underutveckling. Parker skriver själv att Sri Lanka, efter ett förödande, decennielångt inbördeskrig, ”vände sig till Japan, Indien, IMF, Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken med en förfrågan om finansiering för att anlägga en betydande hamn i det outvecklade Hambantotaområdet, men nekades finansiering på grund av frågetecken kring mänskliga rättigheter och affärsmässig bärkraft.” Kina sa inte nej till Sri Lanka, utan hjälpte till att göra verklighet av ett mål som landet självt hade satt upp.

En viktig ekonomisk poäng som vår tids journalister och ”experter” inte tar hänsyn till, är att infrastrukturens värde inte främst ligger i dess förmåga att generera finansiell avkastning; den avgörande betydelse som infrastruktur har för varje lands utveckling till en modern ekonomi ligger i att den höjer produktiviteten i hela den nationella ekonomin. ”Avkastningen på investeringen” är inte avgifterna som kan tas ut från dem som brukar infrastrukturen ifråga, utan intäkterna som flyter in till de produktiva industri- och jordbruksföretag som drar nytta av denna infrastruktur. Vi ska återkomma till detta.

Fakta i målet

Afrika. Den ”bild” som målas upp i den anti-kinesiska rapporteringen motsägs av fakta. Till exempel framgår det av den väldokumenterade forskning som gjorts av China Africa Research Initiative vid Johns Hopkins-universitetets School of Advanced International Studies (SAIS-CARI)[3], att merparten av de afrikanska skulderna inte är till Kina, utan till västländer och västligt dominerade institutioner som IMF och Världsbanken.

I sin vitbok om mötet i Peking i september 2018 med Forum on China-Africa Cooperation (FOCAC) skriver SAIS-CARI: ”Vi konstaterar att kinesiska lån för närvarande inte är en betydande orsak till skuldsvårigheter i Afrika. Många länder har ändå tagit stora lån från Kina och andra. Nya FOCAC-låneutfästelser kommer sannolikt att ta med Afrikas växande skuldbörda i beräkningen.” Kina lånade enligt vitboken ut 133 miljarder dollar till Afrika under perioden 2000-2016, med ett mycket stort belopp på 30 miljarder dollar 2016, efter FOCAC-mötet i Johannesburg 2015. Många afrikanska länder har fått lån från Kina, men i bara tre fall – Djibouti, Kongo-Kinshasa och Zambia – är Kina den största långivaren. I Kamerun, på fjärde plats vad gäller andelen kinesiska lån i förhållande till den totala utlandsskulden, är andelen kinesiska lån mindre än en tredjedel.

Pakistan. Pakistan är ett land som har suttit fast i en skuldfälla i många år, men det är inte Kina som är fordringsägare utan stater och finansinstitutioner i väst. Och, som vi ska visa nedan, om det är någonting som ska kunna hjälpa Pakistan att ta sig ur denna fälla, så är det samarbetet med Kina om att bygga den kinesisk-pakistanska ekonomiska korridoren, China-Pakistan Economic Corridor (CPEC).

I sin Debtbook Diplomacy-rapport, under rubriken ”USA:s intressen på spel”, låter Sam Parker den imperialistiska undertonen i rapporten träda i dagen. Som ”punkt 1” slår Parker fast att ”Kinas expanderande regionala inflytande och tillgång till hamnar i Sydasien och Stilla havet på sikt kan ändra den regionala maktbalansen bort från USA:s effektiva dominans till sjöss”. Värre blir det i punkt 2: ”Kinas lån underminerar USA:s möjligheter att använda sitt eget ekonomiska bistånd till att gynna USA:s säkerhetspolitiska målsättningar. Detta bistånd har gett USA ett kraftfullt medel att främja sina intressen i Pakistan rörande kärnvapensäkerhet och terrorismbekämpning.”

Parker, liksom de flesta i väst med en kritisk inställning till Kina, beskyller Kina för att underminera västvärldens strategiska grepp över världen, genom att försvåra för västvärlden att använda ekonomiskt bistånd och lån för att kontrollera andra länder för strategiska syften. Ett märkligt argument!

Idag är det enskilda stater organiserade i den s.k. Parisklubben (nästan uteslutande västländer) och multilaterala långivare med IMF och internationella storbanker i spetsen som är Pakistans största långivare, inte Kina, enligt Pakistans officiella statistik[4]. 2018 uppgick Pakistans utlandsskuld till drygt 95 miljarder dollar, och skuldåterbetalningar (ränta och amorteringar) beräknas 2022-2023 belöpa sig till 31 miljarder dollar. Under innevarande budgetår kommer Pakistan att betala 4,2 miljarder dollar till dessa huvudsakligen västliga långivare. Skuldtjänsten på lånen till CPEC inleddes 2018, men utgörs av knappt 80 miljoner dollar i amorteringar, enligt uppgifter i den pakistanska dagstidningen The Dawn.

Mot den bakgrunden är det rätt ironiskt att den amerikanske utrikesministern Mike Pompeo, som basar över det departement som beställde Parkers rapport, i juli 2018 varnade IMF angående en förfrågan från den pakistanska regeringen om ett nödlån på 12 miljarder dollar. ”Förstå mig rätt. Vi håller ögonen på IMF”, sa Pompeo i en intervju på CNBC. ”Det finns ingen anledning att IMF-dollar, förknippade med de USA-dollar som är en del av IMF:s långivning, ska gå till att lösa ut kinesiska obligationsinnehavare eller Kina direkt”, sa Pompeo.

IMF, och därmed de västliga långivarna i Parisklubben, har aktivt blandat sig i Pakistans ekonomiska politik och suveränitet genom olika omförhandlingar av skulderna och de lånevillkor som alla IMF-lån är förenade med, med hjälp av mekanismer som Extended Fund Facility. Den senaste faciliteten i Pakistans fall var ett lån 2016 på 6,4 miljarder dollar. Ett villkor var att budgetunderskottet inte fick överstiga 4,2 procent, något som i princip omöjliggör statligt finansierade investeringar i infrastruktur. Ett annat var en nedskalning av Pakistans egna utvecklingsplaner med ca 1,6 miljarder dollar. Följden blir, som överallt annars där IMF och Världsbanken går in med sina s.k. räddningspaket, att skulden växer sig ännu större och ekonomin backar ännu mer, eftersom landet ifråga inte tillåts bygga upp en bas för framtida tillväxt. När nya lån går till att betala gamla skulder så spär det bara på den totala skuldsättningen.

Pakistans växande utlandsskuld är en direkt följd av landets enorma handelsunderskott. Varje år de senaste fem åren har underskottet varit minst 23 miljarder dollar, och det ökar dramatiskt. De viktigaste exportvarorna är textilier och livsmedel (huvudsakligen ris). Pakistan har också haft en fordonsindustri. Livsmedel är känsliga för prisfluktuationer, och textil- och fordonssektorerna är inte längre konkurrenskraftiga på grund av den dåliga energiförsörjningen i landet. Pakistans största importvaror (och orsaken till den negativa handelsbalansen och därav utlandsskulden) är olja, naturgas och raffinerade oljeprodukter (bränsle). Det är där Kinas insats genom CPEC kommer att spela den största rollen eftersom det förutom transportkorridorerna är just på energisidan som Kina koncentrerar sina investeringar, när man bygger den kinesisk-pakistanska ekonomiska korridoren[5].

 

Det står helt klart att om Pakistan, som varje år importerar olja och gas för 13-14 miljarder dollar, ska ha en chans att ta sig ur den ekonomiska krisen och skapa förutsättningar för en framtida blomstrande industrisektor, så är det absolut nödvändigt att man satsar stort på att öka den egna kraftproduktionen. Och det är det som Kina nu hjälper till med. Följande investeringar på energisidan är antingen färdigställda, under byggnad eller under förhandling: kolkraftverk (8.580 MW), vattenkraft (2.700 MW), andra värmekraftverk, däribland gaseldade (825 MW), solkraft (900 MW), vindkraftsparker (350 MW). Den förväntade nya kraftproduktionskapaciteten uppgår till sammanlagt 13.355 MW, att jämföra med Pakistans nuvarande installerade kapacitet på 25.000 MW.

Den sammanlagda kostnaden för denna nya kraftproduktion (inklusive kolutvinning och kraftnät) beräknas till 23-30 miljarder dollar, vilket motsvarar ungefär två års import av olja och gas, och mindre än hälften av det årliga handelsunderskottet.

Men i internationella medier fortsätter man att peka ut Kina som problemet, och det händer att rena falsarier kastas in i medieelden som om de var fakta.

Den pakistanska tidningen The News International basunerade till exempel ut i en rubrik den 29 september 2017, att ”Pakistan ska betala tillbaka 100 mdr dollar till Kina till 2024”.[6] Utan att ge någon förklaring till denna absurda siffra påstod man: ”Till 2024 måste Pakistan betala tillbaka 100 miljarder dollar till Kina, av en total investering på 18,5 miljarder dollar, som Kina i form av banklån har investerat i 19 snabbavkastande projekt huvudsakligen på energiområdet inom ramarna för China-Pakistan Economic Corridor (CPEC). ”Artikeln återkommer aldrig till detta hårresande påstående och ger ingen förklaring till siffrorna.

I Dagens Industri den 20 augusti 2018 påstod Johan Nylander[7] att: ”Under de tre senaste åren har Pakistan lagt på sig skulder till Kina på runt 270 miljarder dollar.” Nylander hänvisar till ”analyshuset IHS Markit” som sin källa, men där hittar vi inga sådana siffror[8]. Siffran 270 miljarder dollar står heller ingenstans att finna eftersom Pakistans samlade skuld till hela världen är mindre än 100 miljarder dollar. Men läsaren av DI förväntas bara svälja dessa uppgifter eftersom de kommer från en av de etablerade nyhetsmedierna.

Produktiva krediter kontra skulder

Sambandet mellan satsningar på avancerad infrastruktur och höjd produktivitet i hela ekonomin har påvisats allra tydligast av studier som gjorts på USA:s egen ekonomi.

I alla frågor som rör långivning är den viktigaste frågan som måste ställas inte hur lånevillkoren ser ut (räntesatser, betalningsfria perioder eller löptider) utan vad lånet ska användas till. Det handlar om skillnaden mellan ”pengar” och ”krediter”. Skillnaden ligger i vad som är ändamålet med utgivningen av nya pengar resp. krediter. Man ser det tydligt i den nu rådande, katastrofala penning- och finanspolitiken i det trans-atlantiska området.

Centralbankerna i USA, EU och Japan, ”the big three”, har sedan slutet av 2008 skapat i runda slängar 13-14 biljoner dollar i nya pengar (genom det som kallas ”kvantitativa lättnader”), och har därutöver pumpat in likviditet i bankerna i form av tillfälliga lån motsvarande ytterligare många biljoner dollar. Men ingenting av dessa pengar – varken pengar i omlopp eller i elektronisk form – har getts ut för något ekonomiskt syfte, inte heller för handel. De har getts ut enkom för ett finansiellt syfte: att förse dessa länders storbanker med tillräckligt mycket kapital och likviditet för att de ska kunna hålla näsan ovanför vattenytan trots massiva förluster och osäkra fordringar.

Krediter däremot, som ges ut av stater, är en skuld som staten ifråga tar på sig, och som ”betalas tillbaka” med ”ränta” genom den generellt höjda produktivitet som den kommande generationen kommer att åtnjuta. Kort sagt, det är den höjda framtida produktiviteten som är säkerheten för den utgivna krediten.

Total faktorproduktivitet

Det finns ett starkt samband mellan kreditgivning till nya infrastrukturprojekt och den så kallade totala faktorproduktiviteten. Den senare parametern är ett försök att mäta den andel av den ekonomiska tillväxten som beror på tekniska framsteg. Den högsta årliga produktivitetstillväxten i USA inföll, med detta mått mätt, under de perioder då man gjorde de största investeringarna i infrastruktur som byggde på ny teknik – ny transportteknik för vägbyggen, kanaler, järnvägar och så småningom rymdfärder, kraftproduktionsteknik, vattenbyggnadsteknik, kommunikationsteknik. Allra snabbast ökade den totala faktorproduktiviteten under 1930-talet, med 3,3 procent årligen, tack vare president Franklin D. Roosevelts New Deal och Four Corners-programmet, med sina stora infrastruktursatsningar. Detta enligt en rapport från U.S. National Bureau of Economic Research från 2013. Stapeldiagrammet visar total faktorproduktivitet i USA-ekonomin (årlig tillväxt per decennium)

Ett i tiden mera närliggande exempel på detta nära samband är Kinas makalösa ekonomiska tillväxt de senaste 20 åren. En utomordentligt hög investeringstakt i vattenregleringar, kärnkraftsutbyggnad och på andra tekniskt avancerade infrastrukturområden – att Kina efter en tioårig satsning plötsligt hade fler kilometer höghastighets- och magnetsvävarräls än resten av världens länder tillsammans är ett i mängden av hyllade exempel – har gett mycket höga tillväxttakter i total faktorproduktivitet och i ekonomisk tillväxt och framåtskridande över huvud taget. Sedan 2008 har Kinas största statliga banker också skapat krediter motsvarande ca 12-13 biljoner dollar, lika mycket som de ovan nämnda västerländska bankerna. Skillnaden är att Kina förvandlade dessa krediter till realekonomiska värden och en högre produktivitet och välfärd för sin befolkning.

Hur Kina har hanterat det egna landets ekonomiska utveckling smittar av sig på landets förbindelser med andra länder.

Bryter med västländernas koloniala attityd

Det är påfallande hur vanligt det är att politiker, akademiker och skribenter i Europa och USA talar till och om utvecklingsländerna och deras representanter i en nedlåtande ton, som om de var barn som inte kan tala för sig själva. Det skvallrar om hur djupt rotad den koloniala attityden, ”den vite mannens börda”, alltjämt är i västvärlden. Afrikaner framställs underförstått, och ibland helt ogenerat, som mindre vetande krakar, som de förslagna kineserna lätt kan lura skjortan av.

I en intervju nyligen på China-Africa Podcast[9] förklarade W. Gyude Moore, tidigare minister för offentliga arbeten i Liberia och andre stabschef åt det landets president, den afrikanska synen på kinesisk hjälp med finansiering, utifrån sin egen erfarenhet av att ha förhandlat med Kina om många infrastrukturprojekt. Han sa:

”När Kina framställs som den här stora, stygga aktören, som är bakslug och överhopar länder med skulder, så tänker man bort nästan all medverkan från ländernas egen sida. Det är nästan som om de afrikanska länderna är naiva och inte begriper vad som händer och Kina slår blå dunster i ögonen på dem. Man nästan infantiliserar afrikaner och afrikanska ledare. … På grund av den begränsade mängd pengar som kommer från internationella finansinstitutioner måste länder som Liberia söka sig åt ett annat håll. … Ett av de få länder som faktiskt är berett att tala med ett land som Liberia, som kanske inte har det bästa kreditryktet, efter att just ha fått lån för nästan 5 miljarder dollar uppsagda, är Kina. … För ett land som Liberia är det helt omöjligt att förlita sig enbart på Världsbanken eller Afrikanska utvecklingsbanken för finansiering av infrastruktur – det går bara inte.”

Som ett förtydligande av skillnaden mellan skuldsättning och investeringar i framtiden, tillade Moore: ”Om länderna ska kunna betala tillbaka sina skulder måste deras ekonomier ha kommit dithän att de faktiskt genererar intäkter, och utan infrastruktur går det inte. Det är som med hönan och ägget.”

Moore bemötte användningen av hamnen i Hambantota som exempel på kinesisk finansieringspolitik: ”Alla hänvisar till hamnen i Sri Lanka, men Kina har lånat ut miljardtals med dollar. Att hamnen i Sri Lanka är det enda exemplet som folk kan dra upp, det tycker jag visar att detta Sri Lanka-exempel, detta enstaka fall, inte kan tas för hela sanningen om hur Kina vinner sina partner.”

Industrialiseringstrappan: Vart går USA och Europa?

De farhågor som många känner inför BRI och det nya paradigm som det håller på att skapa i de internationella förbindelserna är obefogade. Det är felaktiga föreställningar om ekonomi och maktförhållanden mellan länder som driver USA och många länder i EU till att inta denna negativa hållning till BRI.

Man kan likna industrialiseringsprocessen vid en smal trappa. Kina och många utvecklingsländer klättrar uppåt i trappan, medan USA och EU är på väg nedåt, mot avindustrialisering. Båda parter kommer till en punkt där de möts öga mot öga mitt i trappan, och spärrar vägen för varandra. Det är här som spänningarna stiger. Det är här som den ena sidan måste bestämma sig för att gå samman med den andra och röra sig åt samma håll, vilket skulle underlätta för båda att röra sig fritt.

Dessutom skulle båda parter vinna på att bredda trappan så att alla får plats, eller, som president Xi säger när han beskriver Kinas utvecklingspolitik, ”göra kakan större”, så att alla kan få sin rättmätiga del, i stället för att kivas om en krympande kaka.

 

* Hussein Askary är styrelseledamot i Belt and Road Executive Group for Sweden (BRIX), www.brixsweden.com

Paul Gallagher och Jason Ross bidrog med material till denna artikel.

Översättning till svenska: Astrid Sandmark

[1] Debtbook Diplomacy, Sam Parker, Gabrielle Chefitz, maj, 2018 https://www.belfercenter.org/publication/debtbook-diplomacy

[2] Om Sam Parker: https://www.belfercenter.org/person/sam-parker

 

[3] China Africa Research Initiative, The School of Advanced International Studies (SAIS-CARI), Johns Hopkins University, augusti 2018: http://www.sais-cari.org/s/Briefing-Paper-1-August-2018-Final.pdf

[4] Den pakistanska centralbankens egen statistik för finansåret 2017-2018: http://www.sbp.org.pk/ecodata/pakdebt.pdf

 

[5] Budgetåret 2017-2018 uppgick Pakistans import till 60,86 miljarder dollar, vilket var 2,6 gånger mer än exporten, som inbringade 23,22 miljarder dollar, med ett rekordstort handelsunderskott på 37,64 miljarder dollar som följd. Importen dominerades återigen av energi (olja och gas), till ett belopp av 14,43 miljarder dollar. Pakistan har lånat från bland annat västerländska banker för att finansiera sina köp av petroleumprodukter på den internationella marknaden. Den 3 augusti 2018 uppgav den pakistanska tidningen Express Tribune att den brittiska Standard Chartered Bank (SCB) skulle ge ett affärslån till Pakistan på 200 miljoner dollar till 4,2 procents ränta för att finansiera import av flytande naturgas. SCB är en av Pakistans största långivare, som enbart 2016-2017 lånade 1,1 miljarder dollar till landet. För att förstå hur viktigt det är för Pakistan att utveckla en egen kraftproduktion, kan man se på följande siffror: Den totala installerade kapaciteten för produktion av elkraft är 25.000 MW (2017) med en genomsnittlig förbrukning på 19.000 MW. Energislagen är: 1. Olja och gas: 14.635 MW (64,2 procent). 2. Vattenkraft: 6.611 MW (29 procent). 3. Kärnkraft: 1.322 MW (5,8 procent).

[6] The News International, 29 september, 2017, “Pakistan to pay back $100 bn to China by 2024”  (https://www.thenews.com.pk/print/233333-Pakistan-to-pay-back-100-bn-to-China-by-2024 ).

[7] “Nya Sidenvägen hotar bli skuldfälla”, Johan Nylander, Dagens Industri, Aug 20, 2018. https://www.di.se/nyheter/nya-sidenvagen-hotar-bli-skuldfalla/

[8]  En av IHS Markits rapporter från 2018 finns här: https://ihsmarkit.com/research-analysis/a-difficult-year-ahead-for-pakistan.html

[9] https://chinaafrica-podcast.com/an-insiders-view-of-the-china-africa-debt-trap-debate