Nobel Laureate in Literature Alexievich: On the Battle Lost

By Xuefei Chen Axelsson

Stockholm, Dec. 7(Greenpost)– Nobel Laureate in Literature Svetlana Alexievich Monday gave a very sad yet very striking speech titled On the Battle Lost at Swedish Academy for her Nobel lecture.

am-alexievich-signed-chair

Alexivich signed her signature in the back of a chair at Nobel Museum on Dec. 6.  Photo  Alexander Muhamoud.

From the very first paragraph, she began to use her novel style to quote the interviewees words to express what kind of people as a Russian, a Belarussian and even Ukrain is like.

” I grew up in the countryside. As children, we loved to play outdoors, but come evening, the voices of tired village women who gathered on benches near their cottages drew us like magnets. None of them had husbands, fathers or brothers.I don’t remember men in our village after World War II: during the war, one out of four Belarussians perished, either fighting at the front or with the partisans.”

Just with a couple of sentences she has summerised about her background.

“After the war, we children lived in a world of women. What I remember most, is that women talked about love, not death. They would tell stories about saying goodbye to the men they loved the day before they went to war, they would talk about waiting for them, and how they were still waiting. Years had passed, but they continued to wait: “I don’t care if he lost his arms and legs, I’ll carry him.” No arms … no legs … I think I’ve known what love is since childhood …”

Then she directly quoted her interviews which present people in front  and let the people say.

First voice:

“Why do you want to know all this? It’s so sad. I met my husband during the war. I was in a tank crew that made it all the way to Berlin. I remember, we were standing near the Reichstag – he wasn’t my husband yet – and he says to me: “Let’s get married. I love you.” I was so upset – we’d been living in filth, dirt, and blood the whole war, heard nothing but obscenities. I answered: “First make a woman of me: give me flowers, whisper sweet nothings. When I’m demobilized, I’ll make myself a dress.” I was so upset I wanted to hit him. He felt all of it. One of his cheeks had been badly burned, it was scarred over, and I saw tears running down the scars. “Alright, I’ll marry you,” I said. Just like that … I couldn’t believe I said it … All around us there was nothing but ashes and smashed bricks, in short – war.”

Second voice:

“We lived near the Chernobyl nuclear plant. I was working at a bakery, making pasties. My husband was a fireman. We had just gotten married, and we held hands even when we went to the store. The day the reactor exploded, my husband was on duty at the firе station. They responded to the call in their shirtsleeves, in regular clothes – there was an explosion at the nuclear power station, but they weren’t given any special clothing. That’s just the way we lived … You know … They worked all night putting out the fire, and received doses of radiation incompatible with life. The next morning they were flown straight to Moscow. Severe radiation sickness … you don’t live for more than a few weeks … My husband was strong, an athlete, and he was the last to die. When I got to Moscow, they told me that he was in a special isolation chamber and no one was allowed in. “But I love him,” I begged. “Soldiers are taking care of them. Where do you think you’re going?” “I love him.” They argued with me: “This isn’t the man you love anymore, he’s an object requiring decontamination. You get it?” I kept telling myself the same thing over and over: I love, I love … At night, I would climb up the fire escape to see him … Or I’d ask the night janitors … I paid them money so they’d let me in … I didn’t abandon him, I was with him until the end … A few months after his death, I gave birth to a little girl, but she lived only a few days. She … We were so excited about her, and I killed her … She saved me, she absorbed all the radiation herself. She was so little … teeny-tiny … But I loved them both. How can love be killed? Why are love and death so close? They always come together. Who can explain it? At the grave I go down on my knees …”

Third Voice:

“The first time I killed a German … I was ten years old, and the partisans were already taking me on missions. This German was lying on the ground, wounded … I was told to take his pistol. I ran over, and he clutched the pistol with two hands and was aiming it at my face. But he didn’t manage to fire first, I did …

It didn’t scare me to kill someone … And I never thought about him during the war. A lot of people were killed, we lived among the dead. I was surprised when I suddenly had a dream about that German many years later. It came out of the blue … I kept dreaming the same thing over and over … I would be flying, and he wouldn’t let me go. Lifting off … flying, flying … He catches up, and I fall down with him. I fall into some sort of pit. Or, I want to get up … stand up … But he won’t let me … Because of him, I can’t fly away …

The same dream … It haunted me for decades …

Alexievich has a deep reflection about Russian or socialist history and culture.

“I lived in a country where dying was taught to us from childhood. We were taught death. We were told that human beings exist in order to give everything they have, to burn out, to sacrifice themselves. We were taught to love people with weapons. Had I grown up in a different country, I couldn’t have traveled this path. Evil is cruel, you have to be inoculated against it. We grew up among executioners and victims. Even if our parents lived in fear and didn’t tell us everything – and more often than not they told us nothing – the very air of our life was poisoned. Evil kept a watchful eye on us.

I have written five books, but I feel that they are all one book. A book about the history of a utopia …”

According to her reflection, it seems to me that the communist idea is so deep in the Russian federation that it broke.

Please read yourself for the following and draw your own conclusion.

Twenty years ago, we bid farewell to the “Red Empire” of the Soviets with curses and tears. We can now look at that past more calmly, as an historical experiment. This is important, because arguments about socialism have not died down. A new generation has grown up with a different picture of the world, but many young people are reading Marx and Lenin again. In Russian towns there are new museums dedicated to Stalin, and new monuments have been erected to him.

The “Red Empire” is gone, but the “Red Man,” homo sovieticus, remains. He endures.

My father died recently. He believed in communism to the end. He kept his party membership card. I can’t bring myself to use the word ‘sovok,’ that derogatory epithet for the Soviet mentality, because then I would have to apply it my father and others close to me, my friends. They all come from the same place – socialism. There are many idealists among them. Romantics. Today they are sometimes called slavery romantics. Slaves of utopia. I believe that all of them could have lived different lives, but they lived Soviet lives. Why? I searched for the answer to that question for a long time – I traveled all over the vast country once called the USSR, and recorded thousands of tapes. It was socialism, and it was simply our life. I have collected the history of “domestic,” “indoor” socialism, bit by bit. The history of how it played out in the human soul. I am drawn to that small space called a human being … a single individual. In reality, that is where everything happens.

Right after the war, Theodor Adorno wrote, in shock: “Writing poetry after Auschwitz is barbaric.” My teacher, Ales Adamovich, whose name I mention today with gratitude, felt that writing prose about the nightmares of the 20th century was sacrilege. Nothing may be invented. You must give the truth as it is. A “super-literature” is required. The witness must speak. Nietzsche’s words come to mind – no artist can live up to reality. He can’t lift it.

It always troubled me that the truth doesn’t fit into one heart, into one mind, that truth is somehow splintered. There’s a lot of it, it is varied, and it is strewn about the world. Dostoevsky thought that humanity knows much, much more about itself than it has recorded in literature. So what is it that I do? I collect the everyday life of feelings, thoughts, and words. I collect the life of my time. I’m interested in the history of the soul. The everyday life of the soul, the things that the big picture of history usually omits, or disdains. I work with missing history. I am often told, even now, that what I write isn’t literature, it’s a document. What is literature today? Who can answer that question? We live faster than ever before. Content ruptures form. Breaks and changes it. Everything overflows its banks: music, painting – even words in documents escape the boundaries of the document. There are no borders between fact and fabrication, one flows into the other. Witnessеs are not impartial. In telling a story, humans create, they wrestle time like a sculptor does marble. They are actors and creators.

I’m interested in little people. The little, great people, is how I would put it, because suffering expands people. In my books these people tell their own, little histories, and big history is told along the way. We haven’t had time to comprehend what already has and is still happening to us, we just need to say it. To begin with, we must at least articulate what happened. We are afraid of doing that, we’re not up to coping with our past. In Dostoevsky’sDemons, Shatov says to Stavrogin at the beginning of their conversation: “We are two creatures who have met in boundless infinity … for the last time in the world. So drop that tone and speak like a human being. At least once, speak with a human voice.”

That is more or less how my conversations with my protagonists begin. People speak from their own time, of course, they can’t speak out of a void. But it is difficult to reach the human soul, the path is littered with television and newspapers, and the superstitions of the century, its biases, its deceptions.

I would like to read a few pages from my diaries to show how time moved … how the idea died … How I followed in its path …

1980–1985

I’m writing a book about the war … Why about the war? Because we are people of war – we have always been at war or been preparing for war. If one looks closely, we all think in terms of war. At home, on the street. That’s why human life is so cheap in this country. Everything is wartime.

I began with doubts. Another book about World War II … What for?

On one trip I met a woman who had been a medic during the war. She told me a story: as they crossed Lake Ladoga during the winter, the enemy noticed some movement and began to shoot at them. Horses and people fell under the ice. It all happened at night. She grabbed someone she thought was injured and began to drag him toward the shore. “I pulled him, he was wet and naked, I thought his clothes had been torn off,” she told me. Once on shore, she discovered that she had been dragging an enormous wounded sturgeon. And she let loose a terrible string of obscenities: people are suffering, but animals, birds, fish – what did they do? On another trip I heard the story of a medic from a cavalry squadron. During a battle she pulled a wounded soldier into a shell crater, and only then noticed that he was a German. His leg was broken and he was bleeding. He was the enemy! What to do? Her own guys were dying up above! But she bandaged the German and crawled out again. She dragged in a Russian soldier who had lost consciousness. When he came to, he wanted to kill the German, and when the German came to, he grabbed a machine gun and wanted to kill the Russian. “I’d slap one of them, and then the other. Our legs were all covered in blood,” she remembered. “The blood was all mixed together.”

This was a war I had never heard about. A woman’s war. It wasn’t about heroes. It wasn’t about one group of people heroically killing another group of people. I remember a frequent female lament: “After the battle, you’d walk through the field. They lay on their backs … All young, so handsome. They lay there, staring at the sky. You felt sorry for all of them, on both sides.” It was this attitude, “all of them, on both sides,” that gave me the idea of what my book would be about: war is nothing more than killing. That’s how it registered in women’s memories. This person had just been smiling, smoking – and now he’s gone. Disappearance was what women talked about most, how quickly everything can turn into nothing during war. Both the human being, and human time. Yes, they had volunteered for the front at 17 or 18, but they didn’t want to kill. And yet – they were ready to die. To die for the Motherland. And to die for Stalin – you can’t erase those words from history.

The book wasn’t published for two years, not before perestroika and Gorbachev. “After reading your book no one will fight,” the censor lectured me. “Your war is terrifying. Why don’t you have any heroes?” I wasn’t looking for heroes. I was writing history through the stories of its unnoticed witnesses and participants. They had never been asked anything. What do people think? We don’t really know what people think about great ideas. Right after a war, a person will tell the story of one war, a few decades later, it’s a different war, of course. Something will change in him, because he has folded his whole life into his memories. His entire self. How he lived during those years, what he read, saw, whom he met. What he believes in. Finally, whether is he happy or not. Documents are living creatures – they change as we change.

I’m absolutely convinced that there will never again be young women like the war-time girls of 1941. This was the high point of the “Red” idea, higher even than the Revolution and Lenin. Their Victory still eclipses the GULAG. I dearly love these women. But you couldn’t talk to them about Stalin, or about the fact that after the war, whole trainloads of the boldest and most outspoken victors were sent straight to Siberia. The rest returned home and kept quiet. Once I heard: “The only time we were free was during the war. At the front.” Suffering is our capital, our natural resource. Not oil or gas – but suffering. It is the only thing we are able to produce consistently. I’m always looking for the answer: why doesn’t our suffering convert into freedom? Is it truly all in vain? Chaadayev was right: Russia is a country without memory, it’s a space of total amnesia, a virgin consciousness for criticism and reflection.

But great books are piled up beneath our feet.

1989

I’m in Kabul. I don’t want to write about war anymore. But here I am in a real war. The newspaper Pravda says: “We are helping the fraternal Afghan people build socialism.” People of war and objects of war are everywhere. Wartime.

They wouldn’t take me into battle yesterday: “Stay in the hotel, young lady. We’ll have to answer for you later.” I’m sitting in the hotel, thinking: there is something immoral in scrutinizing other people’s courage and the risks they take. I’ve been here for two weeks and I can’t shake the feeling that war is a product of masculine nature, which is unfathomable to me. But the everyday accessories of war are grand. I discovered for myself that weapons are beautiful: machine guns, mines, tanks. Man has put a lot of thought into how best to kill other men. The eternal dispute between truth and beauty. They showed me a new Italian mine, and my “feminine” reaction was: “It’s beautiful. Why is it beautiful?” They explained to me precisely, in military terms: if someone drives over or steps on this mine just so … at a certain angle … there would be nothing left but half a bucket of flesh. People talk about abnormal things here as though they’re normal, taken for granted. Well, you know, it’s war … No one is driven insane by these pictures – for instance, there’s a man lying on the ground who was killed not by the elements, not by fate, but by another man.

I watched the loading of a “black tulip” (the airplane that carries casualties back home in zinc coffins). The dead are often dressed in old military uniforms from the ‘40s, with jodhpurs; sometimes there aren’t even enough of those to go around. The soldiers were chatting: “They just delivered some new ones to the fridges. It smells like boar gone bad.” I am going to write about this. I’m afraid that no one at home will believe me. Our newspapers just write about friendship alleys planted by Soviet soldiers.

I talk to the guys. Many have come voluntarily. They asked to come here. I note that most are from educated families, the intelligentsia – teachers, doctors, librarians – in a word, bookish people. They sincerely dreamed of helping the Afghan people build socialism. Now they laugh at themselves. I was shown a place at the airport where hundreds of zinc coffins sparkle mysteriously in the sun. The officer accompanying me couldn’t help himself: “Who knows … my coffin might be over there … They’ll stick me in it … What am I fighting for here?” His own words scared him and he immediately said: “Don’t write that down.”

At night I dream of the dead, they all have looks of surprise on their faces: what, you mean I was killed? Have I really been killed?”

I drove to a hospital for Afghan civilians with a group of nurses – we brought presents for the children. Toys, candy, cookies. I had about five teddy bears. We arrived at the hospital, a long barracks. No one has more than a blanket for bedding. A young Afghan woman approached me, holding a child in her arms. She wanted to say something – over the last ten years almost everyone here has learned to speak a little Russian – and I handed the child a toy, which he took with his teeth. “Why his teeth?” I asked in surprise. She pulled the blanket off his tiny body – the little boy was missing both arms. “It was when your Russians bombed.” Someone held me up as I began to fall.

I saw our “Grad” rockets turn villages into plowed fields. I visited an Afghan cemetery, which was about the length of one of their villages. Somewhere in the middle of the cemetery an old Afghan woman was shouting. I remembered the howl of a mother in a village near Minsk when they carried a zinc coffin into the house. The cry wasn’t human or animal … It resembled what I heard at the Kabul cemetery …

 

I have to admit that I didn’t become free all at once. I was sincere with my subjects, and they trusted me. Each of us has his or her own path to freedom. Before Afghanistan, I believed in socialism with a human face. I came back from Afghanistan free of all illusions. “Forgive me father,” I said when I saw him. “You raised me to believe in communist ideals, but seeing those young men, recent Soviet schoolboys like the ones you and Mama taught (my parents were village school teachers), kill people they don’t know, on foreign territory, was enough to turn all your words to ash. We are murderers, Papa, do you understand!?” My father cried.

Many people returned free from Afghanistan. But there are other examples, too. There was a young fellow in Afghanistan who shouted to me: “You’re a woman, what do you understand about war? You think that people die a pretty death in war, like they do in books and movies? Yesterday my friend was killed, he took a bullet in the head, and kept running another ten meters, trying to catch his own brains …” Seven years later, the same fellow is a successful businessman, who likes to tell stories about Afghanistan. He called me: “What are your books for? They’re too scary.” He was a different person, no longer the young man I’d met amid death, who didn’t want to die at age twenty …

I ask myself what kind of book I want to write about war. I’d like to write a book about a person who doesn’t shoot, who can’t fire on another human being, who suffers at the very idea of war. Where is he? I haven’t met him.

1990–1997

Russian literature is interesting in that it is the only literature to tell the story of an experiment carried out on a huge country. I am often asked: why do you always write about tragedy? Because that’s how we live. We live in different countries now, but “Red” people are everywhere. They come out of that same life, and have the same memories.

I resisted writing about Chernobyl for a long time. I didn’t know how to write about it, what instrument to use, how to approach the subject. The world had almost never heard anything about my little country, tucked away in a corner of Europe, but now its name was on everyone’s tongue. We, Belarussians, had become the people of Chernobyl. The first to encounter the unknown. It was clear now: besides communist, ethnic, and new religious challenges, there are more global, savage challenges in store for us, though for the moment they are invisible. Something opened a little bit after Chernobyl …

I remember an old taxi driver swearing in despair when a pigeon hit the windshield: “Every day, two or three birds smash into the car. But the newspapers say the situation is under control.”

The leaves in city parks were raked up, taken out of town, and buried. The ground was cut out of contaminated areas and buried, too – earth was buried in the earth. Firewood was buried, and grass. Everyone looked a little crazy. An old beekeeper told me: “I went out into the garden that morning, and something was missing, a familiar sound. There weren’t any bees. I couldn’t hear a single bee. Not a one! What? What’s going on? They didn’t fly out on the second day either, or on the third … Then we were told that there was an accident at the nuclear station – and it isn’t far away. But we didn’t know anything about it for a long time. The bees knew, but we didn’t.” All the information about Chernobyl in the newspapers was in military language: explosion, heroes, soldiers, evacuation … The KGB worked right at the station. They were looking for spies and saboteurs. Rumors circulated that the accident was planned by western intelligence services in order to undermine the socialist camp. Military equipment was on its way to Chernobyl, soldiers were coming. As usual, the system worked like it was war time, but in this new world, a soldier with a shiny new machine gun was a tragic figure. The only thing he could do was absorb large doses of radiation and die when he returned home.

Before my eyes pre-Chernobyl people turned into the people of Chernobyl.

You couldn’t see the radiation, or touch it, or smell it … The world around was both familiar and unfamiliar. When I traveled to the zone, I was told right away: don’t pick the flowers, don’t sit on the grass, don’t drink water from a well … Death hid everywhere, but now it was a different sort of death. Wearing a new mask. In an unfamiliar guise. Old people who had lived through the war were being evacuated again. They looked at the sky: “The sun is shining … There’s no smoke, no gas. No one’s shooting. How can this be war? But we have to become refugees.”

In the mornings everyone would grab the papers, greedy for news, and then put them down in disappointment. No spies had been found. No one wrote about enemies of the people. A world without spies and enemies of the people was also unfamiliar. This was the beginning of something new. Following on the heels of Afghanistan, Chernobyl made us free people.

For me the world parted: inside the zone I didn’t feel Belarussian, or Russian, or Ukrainian, but a representative of a biological species that could be destroyed. Two catastrophes coincided: in the social sphere, the socialist Atlantis was sinking; and on the cosmic – there was Chernobyl. The collapse of the empire upset everyone. People were worried about everyday life. How and with what to buy things? How to survive? What to believe in? What banners to follow this time? Or do we need to learn to live without any great idea? The latter was unfamiliar, too, since no one had ever lived that way. Hundreds of questions faced the “Red” man, but he was on his own. He had never been so alone as in those first days of freedom. I was surrounded by people in shock. I listened to them …

I close my diary …

What happened to us when the empire collapsed? Previously, the world had been divided: there were executioners and victims – that was the GULAG; brothers and sisters – that was the war; the electorate – was part of technology and the contemporary world. Our world had also been divided into those who were imprisoned and those who imprisoned them; today there’s a division between Slavophiles and Westernizers, “fascist-traitors” and patriots. And between those who can buy things and those who can’t. The latter, I would say, was the cruelest of the ordeals to follow socialism, because not so long ago everyone had been equal. The “Red” man wasn’t able to enter the kingdom of freedom he had dreamed of around his kitchen table. Russia was divvied up without him, and he was left with nothing. Humiliated and robbed. Aggressive and dangerous.

Here are some of the comments I heard as I traveled around Russia …

 

“Modernization will only happen here with sharashkas, those prison camps for scientists, and firing squads.”

“Russians don’t really want to be rich, they’re even afraid of it. What does a Russian want? Just one thing: for no one else to get rich. No richer than he is.”

“There aren’t any honest people here, but there are saintly ones.”

“We’ll never see a generation that hasn’t been flogged; Russians don’t understand freedom, they need the Cossack and the lash.”

“The two most important words in Russian are ‘war’ and ‘prison.’ You steal something, have some fun, they lock you up … you get out, and then end up back in jail …”

“Russian life needs to be vicious and despicable. Then the soul is uplifted, it realizes that it doesn’t belong to this world … The filthier and bloodier things are, the more room there is for the soul …”

“No one has the energy for a new revolution, or the craziness. No spirit. Russians need the kind of idea that will send shivers down your spine …”

“So our life just dangles between bedlam and the barracks. Communism didn’t die, the corpse is still alive.”

 

I will take the liberty of saying that we missed the chance we had in the 1990s. The question was posed: what kind of country should we have? A strong country, or a worthy one where people can live decently? We chose the former – a strong country. Once again we are living in an era of power. Russians are fighting Ukrainians. Their brothers. My father is Belarussian, my mother, Ukrainian. That’s the way it is for many people. Russian planes are bombing Syria …

A time full of hope has been replaced by a time of fear. The era has turned around and headed back in time. The time we live in now is second-hand …

Sometimes I am not sure that I’ve finished writing the history of the “Red” man …

I have three homes: my Belarussian land, the homeland of my father, where I have lived my whole life; Ukraine, the homeland of my mother, where I was born; and Russia’s great culture, without which I cannot imagine myself. All are very dear to me. But in this day and age it is difficult to talk about love.

Translation: Jamey Gambrell

 

En ledsen ju stark tal av Svetlana Alexievich

Av Xuefei Chen Axelsson

Stockholm, Dec.7(Greenpost)–Jag vet inte vad ska skriva efter jag hade läst Alexievichs Nobelföreläsning.

DSC_4687Jag läste på engelska, tårarna föll och jag kunde inte hålla på.

Det är en ledsen men stark nobelföreläsning. Det är som sin bok. Det är som politiska tal, men det är sentimentallt också. När Xi Jinping och Ma Yingjiu skakade händerna, måste vi tänka att vi är lykliga. Vi kineserna är bröderna också.

Alexievich reflecterade livet så djupt och hon hade tre länderna och hon inte vill se att Ryssland och Belarus slår varandra för att de är bröderna. Men historier passade precis som det är nu.

Jag tycker att det är så ledsen att vi måste tänka om vad man vill.

Jag vill gärna flera människor kan läsa sin nobelföreläsning också.

Var så god.

am-alexievich-signed-chairAlexievich  Photo:Alexander Mahmoud

Om ett förlorat fältslag

Jag står inte ensam i den här talarstolen … Runt omkring mig finns röster, hundratals röster, de är alltid med mig. Ända sedan min barndom. Jag bodde i en by. Vi barn älskade att vara ute och leka, men på kvällen drogs vi, som av en magnet, till bänkarna där de slitna kärringarna – som man säger hos oss – brukade samlas bredvid sina hus eller stugor. Ingen av dem hade några män, fäder eller bröder, jag minns inga män i vår by efter kriget – under andra världskriget hade var fjärde man i Belarus dött vid fronten eller i partisanförband. Vår barnavärld efter kriget var en kvinnornas värld. Mest av allt minns jag att kvinnorna inte talade om döden, utan om kärlek. De brukade berätta om hur de den sista dagen hade tagit farväl av sina käraste, och om hur de hade väntat på dem, och om hur de fortfarande väntade. Åren hade gått, men de väntade ändå: “Han får gärna återvända utan armar och ben – jag ska bära honom på mina händer.” Utan armar … utan ben … Det känns som om jag ända sedan barndomen har vetat vad kärlek är …

Här är bara några av de sorgsna melodier som jag lyssnar på …

Den första rösten:

“Varför ska du veta det här? Det är så sorgligt. Jag mötte min man i kriget. Jag var stridsvagnssoldat. Jag hade kommit fram till Berlin. Jag minns hur vi stod vid riksdagshuset, då var han ännu inte min man, och han sade till mig: “Vi kan väl gifta oss. Jag älskar dig”. Men jag tog så illa vid mig av de där orden – hela kriget hade vi levt i smuts och damm och blod och runt omkring fanns bara svordomar. Jag svarade honom: “Först får du göra en kvinna av mig: ge mig blommor, säg ömsinta ord, så snart jag blir demobiliserad ska jag låta sy en klänning åt mig.” Jag var så arg att jag rent av ville slå till honom. Han kände allt det där, hans ena kind var brännskadad och full av ärr, och över de där ärren såg jag tårar rinna. “Visst, jag ska gifta mig med dig.” Så sade jag … jag kunde själv inte tro att jag sade det … Runt omkring oss var det sot, och krossat tegel – vi var, kort sagt, omgivna av kriget …”

Den andra rösten:

“Vi bodde i närheten av kärnkraftverket i Tjernobyl. Jag arbetade som konditor, jag gjorde tårtor. Men min man var brandman. Vi hade just gift oss, vi brukade till och med gå hand i hand till affären. Just den dagen reaktorn exploderade hade han jourtjänstgöring på brandstationen. När larmet gick åkte de dit i sina skjortor, i sina vanliga kläder, det var en explosion på ett atomkraftverk, men man delade inte ut några specialkläder åt dem. Det var så vi hade det … Ni vet … Hela natten höll de på att släcka branden och med de radioaktiva stråldoser de fick kan man inte överleva. På morgonen skickades de genast iväg med flyg till Moskva. Akut strålsjuka … en människa kan bara leva några veckor … Min man var stark, han var idrottare, han var den siste som dog. När jag kom dit sade de till mig att han låg i en speciell box, dit de inte släppte in någon. “Jag älskar honom”, sade jag vädjande. “Det är soldater som sköter om dem. Vad skall du där att göra?” – “Jag älskar honom.” – De försökte tala mig till rätta: “Det är inte längre en människa att älska – det är ett saneringsobjekt. Förstår du?” Men jag upprepade bara en och samma sak för mig själv: Jag älskar, jag älskar … På natten klättrade jag upp till honom på brandstegen … Eller så bad jag nattvakterna, jag gav dem pengar för att de skulle släppa in mig … Jag övergav honom inte, jag var med honom ända till slutet … Efter hans död … några månader senare födde jag en liten flicka, hon levde bara i ett par dagar. Hon … Vi hade längtat så efter henne, men jag dödade henne … Hon räddade mig, hela det radioaktiva angreppet hade hon tagit emot. Hon var så liten … Den lilla … Men jag älskade dem båda. Kan man döda med sin kärlek? Varför är de så nära varandra – kärleken och döden? Alltid är de tillsammans. Kan någon förklara det för mig? Jag kryper på knäna vid graven …”

Den tredje rösten:

“När jag för första gången dödade en tysk … Då var jag tio år, partisanerna tog redan med mig ut på uppdrag. Den där tysken låg sårad … Jag hade blivit tillsagd att ta ifrån honom pistolen, jag sprang fram, men tysken hade gripit tag i pistolen med bägge händerna och lyfte den mot mitt ansikte. Fast det var inte tysken som hann först, det var jag …

Att jag hade dödat skrämde mig inte … Och under kriget brukade jag inte minnas honom. Runt omkring fanns många som blivit dödade, vi levde bland döda. Jag blev förvånad när en dröm om den där tysken plötsligt dök upp många år senare. Det var oväntat … Drömmen hemsökte mig gång på gång … Jag flyger, men han släpper mig inte. Eller så lyfter jag … Jag flyger … och flyger … Men han jagar ifatt mig, och tillsammans faller vi. Jag ramlar ner i en grop. Jag vill resa mig … ställa mig upp … Men han hindrar mig … Han låter mig inte flyga iväg …

En och samma dröm … Den förföljde mig i flera decennier …

Jag kan inte berätta om den där drömmen för min son. När han var liten kunde jag det inte, jag läste sagor för honom. Nu har min son blivit vuxen – men jag kan ändå inte göra det …”

 

Flaubert brukade säga om sig själv att han var en pennans människa. Jag kan säga om mig själv att jag är en örats människa. När jag går längs en gata och några ord och uttryck eller utrop letar sig fram till mig tänker jag alltid: Så många romaner som spårlöst försvinner i tiden! I mörkret. Det finns en bit av människolivet – den talspråkliga ­– som vi inte lyckas erövra åt litteraturen. Vi har ännu inte insett dess värde, eller häpnat och hänförts av den. Men mig har den förhäxat och gjort till sin fånge. Jag älskar när en människa talar … Jag älskar den ensamma människorösten. Det är min allra största kärlek och passion.

Min väg till denna talarstol har varit nästan fyrtio år lång – från människa till människa, från röst till röst. Jag kan inte säga att denna väg aldrig har varit mig övermäktig – många gånger har jag blivit chockad och skrämd av en människa, jag har känt hänförelse och vämjelse, och jag har velat glömma det som jag har hört och återvända till den tid då jag ännu svävade i okunskap. Åtskilliga gånger har jag också velat gråta av glädje, över att jag har fått se hur underbar en människa är.

Jag har levt i ett land där man ända sedan vi var små lärde oss att dö. Det gavs undervisning i död. Man sade till oss att människan existerar för att överlämna sig, för att brinna upp, för att offra sig. Man lärde oss att älska en människa med gevär. Om jag hade vuxit upp i ett annat land skulle jag inte ha kunnat gå denna väg. Ondskan är skoningslös, man måste vara vaccinerad mot den. Men vi växte upp bland bödlar och offer. Våra för-äldrar levde visserligen i skräck, så de berättade inte allt för oss, och oftast ingenting alls, men själva vår livsluft var förgiftad av detta. Ondskan spionerade hela tiden på oss.

Jag har skrivet fem böcker, men för mig känns det som om alltsammans är en enda bok. Boken om en utopis historia …

Varlam Sjalamov skrev: “Jag deltog i ett stort förlorat fält-slag, för en verklig förnyelse av mänskligheten”. Jag försöker rekonstruera detta fältslags historia, dess segrar och dess nederlag. När man ville bygga Himmelriket på jorden. Paradiset! Solstaden! Fast det slutade med att allt som blev kvar var ett hav av blod och miljontals förödda människoliv. Men det fanns en tid när inte en enda av 1900-talets politiska idéer kunde mäta sig med kommunismen (och med Oktoberrevolutionen, så som dess symbol), eller attrahera västerländska intellektuella och människor i hela världen lika starkt och intensivt. Raymond Aron kallade kommunismen ett “opium för de intellektuella”. Idén om kommunism är åtminstone två tusen år gammal. Vi finner den hos Platon – i läran om den riktiga idealstaten. Och hos Aristofanes – i drömmarna om en tid då “allt blir gemensamt” … Och sedan hos Thomas More och Tommaso Campanella … Och hos Saint-Simon, Fourier och Robert Owen. I den ryska själen finns det någonting som har tvingat oss att försöka göra dessa önskningar och drömmar till verklighet.

För tjugo år sedan tog vi avsked av det “röda” imperiet med förbannelser och tårar. Idag kan vi redan lugnt betrakta denna näraliggande händelse som en historisk erfarenhet. Det är viktigt, eftersom dispyterna om socialismen ännu inte har tystnat. Det har vuxit upp en ny generation, som har en annan världsbild, men åtskilliga unga människor läser åter Marx och Lenin. I ryska städer öppnar man Stalinmuseer och reser monument över honom.

Det finns inget “rött” imperium, men den “röda” människan finns kvar. Hon lever vidare.

Min far, som dog för inte så länge sedan, var ända till slutet en troende kommunist. Han bevarade sin partibok. Jag kan aldrig ta ordet “sovjetmänniska” i min mun, för då skulle jag bli tvungen att kalla min far för det, och mina nära och kära, och folk jag känner. Och mina vänner. De kommer alla därifrån – ur socialismen. Bland dem finns många idealister. Eller romantiker. Idag har man en annan benämning på dem – slaveriets romantiker. Eller utopins slavar. Jag tror att de alla hade kunnat leva ett annat liv, men de har levt ett sovjetiskt. Varför? Jag har länge sökt svaret på den frågan – jag har rest kort och tvärs genom det väldiga land som nyligen kallades Sovjetunionen, jag har spelat in tusentals band. Det var socialismen och det var helt enkelt vårt liv. Korn för korn, smula för smula har jag samlat ihop den “hemgjorda”, “inre” socialismens historia. Hur den levde i människosjälen. Jag lockades av just den där lilla rymden – människan … en människa. I själva verket är det också där som allting sker.

Alldeles efter kriget var Theodor Adorno skakad: “Att skriva dikter efter Auschwitz – det är barbari.” Min lärare Ales Adamovitj, vars namn jag idag vill nämna med tacksamhet, ansåg också att det var hädiskt att skriva prosa om 1900-talets hemskheter. Där får man inte hitta på. Man måste återge sanningen, sådan den är. Det krävs en “hyperlitteratur”. Det är ett vittne som måste tala. Man kan minnas Nietzsche och hans ord om att det inte finns en enda konstnär som står ut med verkligheten. Och som inte upphöjer den.

Jag har alltid plågats av att sanningen inte ryms i ett enda hjärta, eller i ett enda intellekt. Den är liksom uppdelad ­– det finns många av den, den är olika och utspridd i världen. Hos Dostojevskij finns tanken att mänskligheten vet mer om sig själv, oändligt mycket mer än vad den har hunnit nedteckna i litteraturen. Vad gör jag? Jag samlar känslornas, tankarnas och ordens vardaglighet. Jag samlar min tids liv. Själens historia intresserar mig. Själens vardag. Sådant som den stora historien vanligtvis försummar och ringaktar. Jag sysslar med den försummade historien. Åtskilliga gånger, också nu, har jag fått höra att detta inte är litteratur, utan dokument. Men vad är egentligen litteratur idag? Vem kan svara på den frågan? Vi lever snabbare än förr. Innehållet spränger formen. Bryter sönder och förändrar den. Allt svämmar över sina bräddar: musiken, måleriet, och i dokumentet sliter sig ordet loss och överskrider dokumentets gränser. Det finns inga gränser mellan ett faktum och någonting skapat, det ena flyter över i det andra. Inte ens ett vittne är opartiskt. När en människa berättar skapar hon – hon brottas med tiden, som en skulptör med marmorn. Hon är en skådespelare och skapare.

Den lilla människan intresserar mig. Den lilla stora människan, skulle jag vilja säga, eftersom lidandet förstorar henne. I mina böcker berättar hon själv sin lilla historia, och samtidigt med sin egen historia också den stora historien. Vad som hänt och händer med oss har ännu inte blivit förstått, det måste utsägas. Åtminstone utsägas, till att börja med. Vi är rädda för det, ännu är vi inte i stånd att klara av vårt förflutna. I Dostojevskijs Onda andar säger Sjatov till Stavrogin innan de börjar samtala: “Vi är två varelser som mötts i gränslösheten … för sista gången i världen. Överge er ton och anta en som är mänsklig! Tala för en gångs skull med mänsklig röst!”

Ungefär så inleds mina samtal med mina hjältar. Naturligtvis talar en människa från sin tid, hon kan inte tala från ingenstans! Men att ta sig fram till en människosjäl är svårt, den har blivit nedskräpad av tidens vidskepelser, av dess fördomar och lögner. Av teve och tidningar.

Jag skulle vilja ta några sidor ur mina dagböcker, för att visa hur tiden har rört sig … hur en idé har dött … Hur jag har följt dess spår …

1980–1985

Jag skriver en bok om kriget … Varför om kriget? För att vi är krigiska människor – endera har vi krigat eller har vi gjort oss redo för krig. Om man tittar noga så har vi alla ett krigiskt sätt att tänka. Hemma, och på gatan. Därför är ett människoliv så lite värt hos oss. Allt är som i ett krig.

Jag började med tvivel. Alltså, ännu en bok om kriget … Varför?

Under en av mina journalistiska resor mötte jag en kvinna, hon hade varit sjukvårdsinstruktör under kriget. Hon berättade: om vintern hade de gått över sjön Ladogas is, fienden hade lagt märke till rörelsen och börjat skjuta. Hästar och människor försvann under isen. Allt skedde om natten, och hon hade, som hon trodde, gripit tag i en sårad, som hon släpade in till stranden. “Den som jag släpade var våt och naken – jag trodde att kläderna hade slitits av”, berättade hon. “Men på stranden upptäckte jag att jag hade släpat med mig en jättelik skadad belugastör. Och jag svor och förbannade: människorna lider, men varför skall djuren, fåglarna och fiskarna behöva göra det?” Under en annan resa fick jag höra en som varit sjukvårdsinstruktör vid en kavalleri-skvadron berätta om hur hon under en strid hade släpat iväg en sårad tysk till en grop, fast att det är en tysk upptäcker hon först i gropen. Hans ben är krossat, han håller på att förblöda. Fast det är ju en fiende! Vad skall hon göra? Där uppe håller de egna grabbarna på att dö! Men hon förbinder honom och kryper vidare. Hon släpar dit en rysk soldat, han är medvetslös, när han vaknar upp vill han döda tysken, och när tysken vaknar upp griper han kpisten och vill döda ryssen. “Först slår jag den ene på käften, och sedan den andre. Våra ben var alldeles blodiga”, mindes hon. “Blodet hade blandats.”

Detta var ett krig som jag inte kände till. Ett kvinnligt krig. Det handlade inte om hjältar. Inte om hur vissa människor hjältemodigt dödade andra människor. En kvinnas klagan har stannat kvar i minnet: “Efter striden går du över fältet. Och där ligger de … Alla är de unga, och de är så vackra. De ligger och tittar upp i himlen. Och man tycker synd både om de egna och de andra.” Just det där “både om de egna och de andra” väckte tanken på vad boken skulle handla om. Om att krig är mord. Och om hur detta har bevarats i det kvinnliga minnet. Nyss fanns där en man som log och rökte – och nu finns han inte mer. Mest av allt talar kvinnorna om försvinnandet – om hur snabbt allting i kriget förvandlas till ingenting. Såväl en människa som en mänsklig tid. Visst, vid 17 eller 18 års ålder hade de själva bett att få komma till fronten, fast de ville inte döda. Men de var redo att dö. Dö för fosterlandet. Och för Stalin också – man kan inte slänga ut ord ur historien.

Under två år tryckte de inte boken, den trycktes inte innan perestrojkan. Eller innan Gorbatjov. “Efter er bok kommer ingen att gå ut i krig”, sade censorn förmanande till mig. “Ert krig är hemskt. Varför finns det inga hjältar hos er?” Jag hade inte sökt några hjältar. Jag hade skrivet historien utifrån berättelser av de vittnen och deltagare som ingen hade uppmärksammat. Det var aldrig någon som hade frågat ut dem. Vad människor, bara vanliga människor, tänker om de stora idéerna vet vi inte. Direkt efter kriget skulle en människa ha berättat ett krig, flera decennier senare berättar hon ett annat – naturligtvis är det något som förändras hos henne, eftersom hon lägger in hela sitt liv i minnena. Hela sig själv. Hur hon levt under dessa år, vad hon läst och sett, vem hon mött. Vad hon tror på. Och slutligen om hon är lycklig eller olycklig. Dokument är levande väsen, de förändras tillsammans med oss …

Men jag är absolut övertygad om att sådana flickor som de som deltog i kriget år 1941 kommer det aldrig mer att finnas. Detta var den “röda” idéns allra största tid – den var till och med större än revolutionen och Lenin. Deras Seger skymmer fortfarande GULAG. Jag älskar de där flickorna oerhört mycket. Men det gick inte att tala med dem om Stalin, eller om tågen som efter kriget for till Sibirien med segrare, med dem som var allra djärvast. De andra återvände och teg. En gång fick jag höra: “Fria var vi bara i kriget. Vid frontlinjen.” Vårt största kapital är lidandet. Inte olja eller gas, utan lidandet. Det är det enda som vi ständigt utvinner. Hela tiden söker jag ett svar: Varför konverteras inte allt vårt lidande till frihet? Har det verkligen varit förgäves? Tjaadajev hade rätt: Ryssland är ett land utan minne, den totala amnesins plats, ett jungfruligt medvetande för kritik och reflexion.

Vi har hur många storslagna böcker som helst …

1989

Jag är i Kabul. Jag ville inte skriva mer om kriget. Men nu är jag i ett riktigt krig. Ur tidningen Pravda: “Vi hjälper det afghanska broderfolket att bygga socialismen”. Överallt är krigets folk, krigets saker. Krigets tid.

Igår tog de inte med mig till striden: “Stanna på hotellet, lilla damen. Annars blir det jag som får skulden.” Jag sitter på hotellet och tänker: det finns något omoraliskt i betraktandet av andras mod och risktagande. Det är redan andra veckan jag är här och jag kan inte frigöra mig från känslan att kriget är en för mig obegriplig produkt av den manliga naturen. Men krigets vardaglighet är grandios. Jag har upptäckt att vapnen är vackra: kpistar, minor, stridsvagnar. Människan har funderat mycket över hur man på bästa sätt skall kunna döda en annan människa. Den eviga dispyten mellan sanning och skönhet. Man visade mig en ny italiensk mina, min “kvinnliga” reaktion: “Den är vacker. Varför är den vacker?” På militärt vis förklarade man för mig att om man skulle råka köra över eller trampa på en sådan där … från en viss vinkel … då är en halv spann kött det enda som blir kvar av en människa. Om det onormala pratar man här som om det vore något normalt och självklart. Det är kriget, säger man … Ingen blir galen av de där bilderna, eller av att här på marken ligger det en människa som inte dödats av naturkrafter och inte av ödet, utan av en annan människa.

Jag såg lastningen av en “svart tulpan” (ett flygplan som fraktar zinkkistorna med de stupade till fosterlandet). De döda kläs ofta i den gamla militäruniformen som fanns redan på fyrtiotalet, med ridbyxor, men det händer att de uniformerna inte heller räcker till. Soldaterna pratade med varandra: “De har kommit med nya döda till kylen. Det luktar som en gammal galt.” Jag ska skriva om detta. Jag är rädd för att man inte kommer att tro mig där hemma. I våra tidningar skriver man om vänskapsalléerna som de sovjetiska soldaterna planterar.

Jag pratar med grabbarna, många har kommit hit frivilligt. De bad att få komma hit. Jag har märkt att de flesta kommer från akademikerhem: deras föräldrar är lärare, läkare, bibliotekarier – kort sagt, bildat folk. De drömde uppriktigt om att hjälpa det afghanska folket att bygga socialismen. Nu gör de narr av sig själva. De visade mig ett ställe på flygplatsen där det låg hundratals zinkkistor, de glänste hemlighetsfullt i solen. Officeren som ledsagade mig kunde inte hejda sig: “Kanske finns min kista också här … De kommer att stoppa ner mig i den … Men vad är det jag strider för här?” Han blev genast rädd för sina egna ord: “Det där får ni inte spela in.”

På natten drömde jag om de döda, de hade alla förvånade ansikten: Hur kan det komma sig att jag har blivit dödad? Har jag verkligen blivit dödad?

Tillsammans med sjuksköterskorna åkte jag till ett sjukhus för fredliga afghaner, vi hade med oss presenter till barnen. Leksaker, konfekt och kex. Ett halvdussin nallebjörnar fick jag ta hand om. Vi kom fram till sjukhuset – det var en lång barack, i sängarna fanns inga lakan, alla hade bara varsitt täcke. En ung afghansk kvinna kom fram till mig med ett barn i famnen, hon ville säga något, efter tio år hade alla här lärt sig att tala lite ryska, jag gav barnet en leksak, det tog emot den med tänderna. “Varför gör han så där?” frågade jag häpet. Den afghanska kvinnan ryckte bort täcket från den lilla kroppen, pojken saknade armar. “Det var dina ryssar som bombade.” Någon grep tag i mig, jag föll …

Jag har sett hur vår raketavfyrningsramp Grad förvandlar afghanska byar till upplöjd mark. Jag har varit på en afghansk kyrkogård, långsträckt som en österländsk by. Någonstans i mitten av kyrkogården skrek en gammal afghansk kvinna. Jag mindes hur en zinkkista bars in i en by utanför Minsk, och hur en moder tjöt. Det var ett skrik som varken var mänskligt eller djuriskt … Det liknade det jag hörde på kyrkogården i Kabul …

Jag erkänner att jag inte genast blev fri. Jag var ärlig mot mina hjältar, och de anförtrodde sig åt mig. Var och en av oss hade sin egen väg till frihet. Innan Afghanistan trodde jag på en socialism med mänskligt ansikte. Jag återvände därifrån fri från alla illusioner. “Förlåt mig, far”, sade jag när vi möttes, “du uppfostrade mig med en tro på de kommunistiska idealen, men det räcker med att en enda gång få se hur de som nyligen var sovjetiska skolbarn, sådana som du och mamma undervisar (mina föräldrar var byskollärare), på främmande mark dödar människor de inte känner, för att alla dina ord skall förvandlas till stoft. Vi är mördare – förstår du det, pappa!?” Far började gråta.

Från Afghanistan återvände det många fria människor. Men jag har också ett annat exempel. Där, i Afghanistan, var det en kille som skrek åt mig: “Kvinna, vad kan du begripa av kriget? Tror du kanske att folk dör i kriget så som de dör i böcker och på bio? Där dör de vackert, men här dödade de min vän igår – kulan träffade i huvudet. Han fortsatte att springa i kanske tio meter till och försökte fånga sin hjärna …”

Men sju år senare älskar samma kille, som nu är en framgångsrik affärsman, att berätta om sin tid i Afghanistan. Han ringde till mig: “Vad är det för vits med dina böcker? De är alldeles för hemska.” Detta var redan en annan människa, inte den jag mötte mitt i döden, och som inte ville dö vid tjugo års ålder …

Jag har frågat mig själv hurdan bok om kriget jag skulle vilja skriva. Jag skulle vilja skriva om en människa som inte skjuter, som inte kan skjuta på en annan människa och som lider av själva tanken på krig. Var finns han? Jag har inte mött honom.

1990–1997

Den ryska litteraturen är intressant genom att det bara är den som kan berätta om det unika experiment som det väldiga landet har genomgått. Man frågar mig ofta: Varför skriver ni hela tiden om det tragiska? För att det är så vi lever. Nu lever vi visserligen i skilda länder, men den “röda” människan finns ändå överallt. Kommen ur det livet och med de minnena.

Länge ville jag inte skriva om Tjernobyl. Jag visste inte hur man skulle kunna skriva om detta – med vilka verktyg och från vilket håll skulle man närma sig? Namnet på mitt lilla land, som glömts bort i Europa och som världen tidigare nästan aldrig hört talas om, började höras på alla språk, och vi, belarusier, blev Tjernobylfolket. Vi var de första som kommit i beröring med det okända. Det stod klart att förutom de kommunistiska, nationella och religiösa utmaningarna stod vi nu också inför sådana som var grymmare och fullständigare, men ännu dolde sig för våra blickar. Efter Tjernobyl var det något som öppnats på glänt …

Jag minns hur en gammal taxichaufför förtvivlat svor när en duva slog emot framrutan: “Varje dag är det två-tre fåglar som krossas. Men i tidningarna skriver de att situationen är under kontroll.”

I städernas parker skyfflade man ihop alla löv och fraktade iväg dem till platser utanför staden, där begravde man dem. På smittade ställen hyvlades jorden bort och begravdes, den också – man begravde jorden i jorden. Man begravde ved och gräs. Alla hade lite galna ansikten. En gammal biodlare berättade: “På morgonen gick jag ut i trädgården, det var någonting som saknades – ett välbekant ljud. Inte ett enda bi … Man hörde inte ett enda bi. Inte ett enda! Varför? Vad var det som hade hänt? Nästa dag flög de inte heller ut, och likadant var det den tredje dagen … Sedan meddelade de oss att det hade skett en olycka på kärnkraftverket, och det låg alldeles intill. Men länge visste vi ingenting. Bina visste, men inte vi.” Tjernobylinformationen i tidningarna bestod helt och hållet av militära uttryck: explosion, hjältar, soldater, evakuering … Vid själva kraftverket arbetade KGB. Man sökte efter spioner och sabotörer, det gick rykten om att olyckan var en planerad aktion av västliga säkerhetstjänster, för att underminera det socialistiska lägret. I riktning mot Tjernobyl rörde sig krigsmateriel, soldater kom åkande. Systemet fungerade, som vanligt, på militärt vis, men soldaten med ny kpist var tragisk i denna nya värld. Allt som han kunde göra var att utsätta sig för stora doser radioaktiv strålning och dö när han kom hem.

Inför mina ögon förvandlas den förtjernobylska människan till en Tjernobylmänniska.

Den radioaktiva strålningen gick inte att se eller röra vid, man kunde inte känna dess doft … Sådan var den välbekanta men okända värld som redan omgav oss. När jag for in i zonen förklarade man snabbt för mig: du får inte plocka blommor, inte sätta dig i gräset, inte dricka vatten ur en brunn … Döden lurade överallt, men det var redan ett annat slags död. I okänd skepnad. Bakom nya masker. Gamla människor som överlevt kriget evakuerades återigen, och de tittade mot himlen: “Solen skiner … Här finns ingen rök och ingen gas. Och de skjuter inte. Det här är väl inget krig? Men ändå måste vi bli flyktingar.”

På morgonen grep alla girigt tidningarna men lade genast ifrån sig dem igen, besvikna – man hade inte funnit några spioner. Man skrev inte om folkets fiender. Världen utan spioner och folkfiender var också obekant. Något nytt hade börjat. Tjernobyl direkt efter Afghanistan gjorde oss till fria människor.

För mig hade världen vidgats. I zonen kände jag mig varken som belarusier, ryss eller ukrainare, utan som en företrädare för en biologisk art som skulle kunna utrotas. Två katastrofer sammanföll: en social – det socialistiska Atlantis hade försvunnit under vattnet, och en kosmisk – Tjernobyl. Imperiets fall oroade alla: folk bekymrade sig över livet och vardagen – hur skulle man få pengar att handla för, hur skulle man överleva? Vad skulle man tro på? Under vilka fanor skulle man åter resa sig? Eller skulle man bli tvungen att lära sig leva utan någon stor idé? Det sistnämnda var något som var obekant för alla, eftersom man ännu aldrig hade levt så. Den “röda” människan ställdes inför hundratals frågor, hon uthärdade dem i ensamhet. Aldrig hade hon varit så ensam som under frihetens första dagar. Runt omkring mig var chockade människor. Jag lyssnade på dem …

Jag stänger min dagbok …

Vad hände med oss när imperiet föll? Tidigare hade världen varit uppdelad: bödlar och offer – det var GULAG, bröder och systrar – det var kriget, väljare – det var tekniken, den moderna världen. Tidigare delades vår värld dessutom in i de som satt i fängelse och de som lät fängsla folk, idag finns det en uppdelning i slavofiler och västvänliga, och i nationalförrädare och patrioter. Och dessutom mellan dem som kan köpa och dem som inte kan köpa. Den sistnämnda uppdelningen är, skulle jag vilja säga, den allra svåraste prövningen efter socialismen, eftersom alla nyligen var jämställda. Den “röda” människan kunde således inte inträda i det frihetens rike som hon drömt om hemma i sitt kök. Man hade delat upp Ryssland utan hennes medverkan, och hon blev kvar utan någonting. Förnedrad och bestulen. Aggressiv och farlig.

Vad jag hört när jag har rest runt i Ryssland …

– En modernisering är möjlig hos oss, med hjälp av avrätt-ningar ochsjarasjkor [specialarbetsläger för vetenskapsmän].

– En ryss vill liksom inte bli rik, han är till och med rädd för det. Men vad vill han då? Det finns en enda sak som han alltid vill: att ingen annan skall bli rik. Eller rikare än han själv.

– Någon hederlig människa kan du inte finna hos oss, men det finns helgon.

– Några framtida generationer som inte blivit hunsade och slagna skall vi inte hoppas på; ryssar förstår sig inte på frihet, de behöver kosacker och piskor.

– De två viktigaste ryska orden: krig och fängelse. Man stjäl, är ute och svirar ett slag, sitter i fängelse … kommer ut och hamnar där igen …

– Det ryska livet bör vara hårt och torftigt – då reser sig själen och inser att den inte tillhör denna världen … Ju smutsigare och blodigare, desto större utrymme blir det för den …

– Det finns varken kraft eller galenskap nog för en ny revolution. Det saknas djärvhet. Ryssarna behöver en idé som får blodet att isas i ådrorna …

– Så pendlar vårt liv mellan lössläppthet och fängelse-tillvaro. Kommunismen har inte dött, liket lever.

Jag tar mig friheten att säga att vi har missat den chans vi hade under 1990-talet. När frågan ställdes: Hurdant land bör vi ha – ett som är starkt och mäktigt, eller ett hedervärt, där det är gott att leva för människorna? Då valde vi den första varianten: ett som är starkt och mäktigt. Nu har vi åter en tid av styrka och våld. Ryssarna krigar med ukrainarna. Med sina bröder. Min far var belarusier och min mor var ukrainare. Och vi är många som har det så. Ryska flygplan bombar Syrien …

Förhoppningarnas tid har ersatts av rädslans tid. Tiden har börjat gå baklänges … Tiden second hand …

Nu är jag inte längre så säker på att jag har skrivit färdigt den “röda” människans historia …

Jag har tre hem: mitt belarusiska hemland – där min far föddes och där jag själv har levt i hela mitt liv, Ukraina – min mors hemland, där jag föddes, och så den stora ryska kulturen, som jag inte kan föreställa mig att vara utan. De är mig alla kära. Men att i vår tid tala om kärlek är svårt.

Översättning: Kajsa Öberg Lindsten

 

 

诺贝尔医学奖得主屠呦呦以“更上一层楼”结束精彩演讲

北欧绿色邮报网 报道(记者陈雪霏)--中国著名医药学家诺贝尔医学奖得主屠呦呦7日在瑞典首都斯德哥尔摩卡罗林斯卡医学院做精彩演讲。

IMG_9403她以在中国脍炙人口的唐代著名诗人王之涣的《登鹳鹊楼》一诗做结尾。她说:

“最后我想和各位分享一首我国唐代有名的诗篇,王之涣写的登鹳鹊楼。

“白日依山尽,

黄河入海流。

欲穷千里目,

更上一层楼。”

请各位有机会时更上一层楼,去领略中国文化的魅力,发现蕴含于中医中的宝藏,衷心感谢在青蒿素发现研究和应用中做出贡献的所有国内外同事们,同行们和朋友们。深深感谢家人一直以来的支持,谢谢大家来参会。谢谢大家。“

屠呦呦在热烈的掌声中结束演讲。

IMG_9410 (1)

屠呦呦查询古代医学典籍照片。

她在演讲中详细介绍了青蒿素发现的过程,期间的各种艰辛,例如,没有专业器皿,他们就用大水缸装水,在自己身上尝试药效。

屠呦呦也指出,根据世界卫生组织的发现,在东南亚一些国家都发现有青蒿素抗药性,因此,希望同行同事们,团结合作,更上一层楼!

(图片翻拍于现场直播)

敬请关注北欧绿色邮报,稍后将有演讲的详细内容。

Video: Tu Youyou says there is much more to be done in health cause

By Xuefei Chen Axelsson

Stockholm, Dec. 6(Greenpost)–Tu Youyou, Chinese  Nobel Prize Laureate in Medicine has said that there is more to be done in health cause.

She called on young people to follow the requirement of the World Health Organization and further research on new drugs to prevent the resistance to Artemisinin. See the live video of the press conference at Nobel Forum at Karolinska Institutet on Dec. 6.  filmed by Anneli Larsson from Green Post.

要闻视频(下):屠呦呦说,为人类健康服务的事业还没有完成还有很多工作要做

北欧绿色邮报网报道(记者陈雪霏)--中国医药学家,诺贝尔医学奖得主屠呦呦6日在斯德哥尔摩出席新闻发布会,回答中外记者的各种问题。她反复强调,为人类健康服务的事业还没有完成,还有很多工作要做。抗虐药还需进一步研究,延缓其抗药性。年轻人也一定要继续努力,挖掘中医这个宝库,尤其与现代科学结合,东西结合,在心血管等多种领域大有潜力可挖。

丹妮拍摄。

更多文字内容:

在回答新华社记者提问时,屠呦呦说,“中医是个巨大的宝库,要努力发掘加以提高”,这是毛主席提出来的。我是接受了这个领域的任务,这是很不容易的,从两千年的传统中医药提取。当然还有很多深入细致的工作需要做。现在还有其他更大的领域,努力工作吧。

 

关于基于中医古方,是否还能开辟出更多的研究课题,屠呦呦说,我想这是大家需要努力去奋斗的问题。我不便全面地回答。但是,在很多领域,例如心血管问题,这需要看大家努力发掘的程度如何。因为现代医学还是有很多潜力的。

 

在回答北欧绿色邮报记者提问时,屠呦呦简单介绍了青蒿素发现的过程。

 

屠呦呦说,“中国的中医药领域确实有很多传统的东西,这也是中国文化的丰富内涵。我们做工作,就当年的情况讲,主要问题就是原有的抗虐药都产生耐药性,没有一个可以治疗疟疾。当时来讲是一个很紧迫的工作,因为疟疾(造成)大量大量的死亡。所以这个时候呢,其实很多人已经做了很多工作。做不出来的时候,从我来讲,不断地翻阅古代的文献,因为我们的祖先有大量的临床实践,从那里找线索,所以就找到古方,用青蒿治疗。青蒿治疗有两千多年的历史。找到这个以后呢,就翻来覆去地来考虑,因为它的用药方式确实不一样。它把青蒿拿来挤出来汁。从这里就考虑到,我们做不出来,就考虑它的提取方法。后来,我就考虑用低温来处理。还有几方面的问题,就是它的科属,它是什么品种呢?中药里很多,但并不是什么药都有什么科什么属的植物名称,所以,从这里发现是前提,最后从青蒿里头提取,其实青蒿也有好几种,最后发现,只有Artemisia annua(黄蒿)这种青蒿里边才能提取青蒿素。也只有这种药才对治疗疟疾有利。”

 

在回答罗马尼亚记者关于国内的反映和对以后科研的影响时,屠呦呦回答说:我做这个任务,当时来讲,是一种世界性的问题,疟疾非常严重,死亡多少亿,所以,做这个任务,就是觉得为人类做事,因为保健事业上受到严重威胁,所以就是要考虑如何努力地把它做成,没有考虑其他的什么问题。那么,现在得奖,也没有其他的考虑。就是说,这个药,假如有条件,因为并没有做完,这工作没做完,这是个全新的化学结构,现在还有其他的疾病可以治疗。而且疟疾也还有要求来把它做完,因为现在耐药性的问题,已经出现,还有很多工作需要做。我关心的是这个,我不在意其他什么,得奖以后怎么样,没考虑这个问题,对我也太感兴趣。

 

在回答人民日报记者提问时,屠呦呦再次强调这个事业还没有完成,还有很多需要做的。

 

“我想这个工作确实是很久了,因为70年代到现在40来年了。这个发现过程也是非常不容易的。它是一个全新的化物。这个工作实际上没有完,还有新的发展的可能性,所以,这个事业是我们为人类健康服务,这个事业也没有完成,还有很多需要做的。”

 

在回答腾讯记者提问关于抗药性的问题时,屠呦呦呼吁大家能够按照世界卫生组织(WHO)的计划进行。

“这个问题我一直在呼吁,希望大家能够按照WHO的计划来进行,WHO说,疟疾对青蒿素产生抗药性以后,他们的说法是,再花10年,拿出一个新药来,这是很不容易的。所以,我也为这个前景很担心,也希望所有关心疟疾的同志们能够共同努力,来梳理这种发展的次序,我希望大家按照WHO的要求来给药,但是现在事实上,不是都这样做的。我觉得应该大家一起努力,因为疟疾是一个很容易泛滥成灾的病,一定要注意,特别是非洲这些比较贫困的国家,我觉得这个问题应该引起更多的重视,把青蒿素这个药尽可能地延缓它的抗药性。”

 

中央电视台记者问屠老对青年工作者有什么寄语。屠呦呦说:

“我希望这次得奖对中国是一个新的激励机制,让年轻同志更努力地在不仅是医药领域,各个领域都能够有所发现,有所创新。医药领域呢,就是说中国有 好多传统宝贵的东西,我们可以用现代科学把它更好地中西医结合,这样的话,可以发现更多潜力,开发新药,为人类健康服务。”

 

在回答是否西医将来应该更加依靠中医方法的问题时,屠呦呦说:“中医药是伟大宝库,应该继承发扬,努力提高。我自己原来是学西药的,以后又去学中医,就是说你有这样一个基础,怎么用现代科学与传统医药结合起来,能够有所继承和发扬,在这方面多做一些工作,如果大家都这么做,我想对人类健康一定有更大的好处。为人类造福。”

 

诺贝尔医学奖的另一半获得者美国科学家坎贝尔在回答其成功秘诀时表示,他听到这个消息时其实是悲喜交加,高兴很自然,但是也伤心只有自己得奖,其实这是很多人共同努力的结果。

“我觉得单靠一个人是不可能成功的。”

 

日本科学家大成智表示,他成功的秘诀也是合作。在科研上要多合作。

发布会以热烈的掌声结束。

特稿 屠呦呦给诺贝尔博物馆捐了什么礼物?

北欧绿色邮报网报道(记者陈雪霏)--随着诺奖周的开始,第一件大事就是诺奖得主到诺贝尔博物馆去给椅子签名,然后,捐献给博物馆一样礼物。

IMG_9364这个过程是不许媒体跟踪采访的。但是,活动结束以后,不但记者可以去看,公众也都可以去看,随便看,敞开看。当然,公众可能要买票啊。

昨天,记者看到了莫言签名的椅子,也顺便问了莫言三年前给博物馆捐了什么礼物,回答是莫言小说集。

今天忙完有屠呦呦参加的紧张的医学奖新闻发布会,记者又冒雨跑到博物馆去看屠呦呦的签名和捐赠礼物。

原来,屠老捐赠的也是自己的作品,就是关于青蒿素的发现。不信你看看照片!

DSC_4751以上是 屠呦呦捐献的青蒿抗虐研究 1971-1978.

DSC_4753 DSC_4754

 

屠呦呦签名。DSC_4757 DSC_4758

日本科学家的礼物,是物理的,但我想让大家看,他的名字跟中文没啥两样。DSC_4761 DSC_4762

以上是青蒿图DSC_4764

这是书的前沿。1972年底发现了单体青蒿素。

DSC_4783

日本的诺奖得主大村智的弟弟幸福地拿着椅子照相。

DSC_4777

要闻视频(上):屠呦呦说,为人类健康服务的事业还没有完成 还有很多工作要做

北欧绿色邮报网报道(记者陈雪霏)—正在此间出席诺奖周的中国医药学家诺贝尔医学奖得主屠呦呦6日在斯德哥尔摩的卡罗林斯卡医学院诺贝尔大厅回答中外记者提问时说,为人类健康服务的事业还没有完成,还有很多工作要做。以下是现场实况:

丹妮拍摄

今日头条:屠呦呦说,为人类健康服务的事业还没有完成 还有很多工作要做

北欧绿色邮报网报道(记者陈雪霏)—正在此间出席诺奖周的中国医药学家诺贝尔医学奖得主屠呦呦6日在斯德哥尔摩的卡罗林斯卡医学院诺贝尔大厅回答中外记者提问时说,为人类健康服务的事业还没有完成,还有很多工作要做。

IMG_9364在近百名中外记者出席的新闻发布会上,新华社记者首先提问。屠呦呦说,“中医是个巨大的宝库,要努力发掘加以提高”,这是毛主席提出来的。我是接受了这个领域的任务,这是很不容易的,从两千年的传统中医药提取。当然还有很多深入细致的工作需要做。现在还有其他更大的领域,努力工作吧!

关于基于中医古方,是否还能开辟出更多的研究课题,屠呦呦说,我想这是大家需要努力去奋斗的问题。我不便全面地回答。但是,在很多领域,例如心血管问题,这需要看大家努力发掘的程度如何。因为现代医学还是有很多潜力的。

IMG_9358在回答北欧绿色邮报记者提问时,屠呦呦简单介绍了青蒿素发现的过程。

屠呦呦说:“中国的中医药领域确实有很多传统的东西,这也是中国文化的丰富内涵。我们做工作,就当年的情况讲,主要问题就是原有的抗虐药都产生耐药性,没有一个可以治疗疟疾。当时来讲是一个很紧迫的工作,因为疟疾(造成)大量大量的死亡。所以这个时候呢,其实很多人已经做了很多工作。做不出来的时候,从我来讲,不断地翻阅古代的文献,因为我们的祖先有大量的临床实践,从那里找线索,所以就找到古方,用青蒿治疗。青蒿治疗有两千多年的历史。找到这个以后呢,就翻来覆去地来考虑,因为它的用药方式确实不一样。它把青蒿拿来挤出来汁。从这里就考虑到,我们做不出来,就考虑它的提取方法。后来,我就考虑用低温来处理。还有几方面的问题,就是它的科属,它是什么品种呢?中药里很多,但并不是什么药都有什么科什么属的植物名称,所以,从这里发现是前提,最后从青蒿里头提取,其实青蒿也有好几种,最后发现,只有Artemisia annua(黄蒿)这种青蒿里边才能提取青蒿素。也只有这种药才对治疗疟疾有利。”

在回答罗马尼亚记者关于国内的反映和对以后科研的影响时,屠呦呦回答说:我做这个任务,当时来讲,是一种世界性的问题,疟疾非常严重,死亡多少亿,所以,做这个任务,就是觉得为人类做事,因为保健事业上受到严重威胁,所以就是要考虑如何努力地把它做成,没有考虑其他的什么问题。那么,现在得奖,也没有其他的考虑。就是说,这个药,假如有条件,因为并没有做完,这工作没做完,这是个全新的化学结构,现在还有其他的疾病可以治疗。而且疟疾也还有要求来把它做完,因为现在耐药性的问题,已经出现,还有很多工作需要做。我关心的是这个,我不在意其他什么,得奖以后怎么样,没考虑这个问题,对我也太感兴趣。

 在回答人民日报记者提问时,屠呦呦再次强调这个事业还没有完成,还有很多需要做的。

“我想这个工作确实是很久了,因为70年代到现在40来年了。这个发现过程也是非常不容易的。它是一个全新的化物。这个工作实际上没有完,还有新的发展的可能性,所以,这个事业是我们为人类健康服务,这个事业也没有完成,还有很多需要做的。”

在回答腾讯记者提问关于抗药性的问题时,屠呦呦呼吁大家能够按照世界卫生组织(WHO)的计划进行。

“这个问题我一直在呼吁,希望大家能够按照WHO的计划来进行,WHO说,疟疾对青蒿素产生抗药性以后,他们的说法是,再花10年,拿出一个新药来,这是很不容易的。所以,我也为这个前景很担心,也希望所有关心疟疾的同志们能够共同努力,来梳理这种发展的次序,我希望大家按照WHO的要求来给药,但是现在事实上,不是都这样做的。我觉得应该大家一起努力,因为疟疾是一个很容易泛滥成灾的病,一定要注意,特别是非洲这些比较贫困的国家,我觉得这个问题应该引起更多的重视,把青蒿素这个药尽可能地延缓它的抗药性。”

中央电视台记者问屠老对青年工作者有什么寄语。屠呦呦说:

“我希望这次得奖对中国是一个新的激励机制,让年轻同志更努力地在不仅是医药领域,各个领域都能够有所发现,有所创新。医药领域呢,就是说中国有 好多传统宝贵的东西,我们可以用现代科学把它更好地中西医结合,这样的话,可以发现更多潜力,开发新药,为人类健康服务。”

在回答是否西医将来应该更加依靠中医方法的问题时,屠呦呦说:“中医药是伟大宝库,应该继承发扬,努力提高。我自己原来是学西药的,以后又去学中医,就是说你有这样一个基础,怎么用现代科学与传统医药结合起来,能够有所继承和发扬,在这方面多做一些工作,如果大家都这么做,我想对人类健康一定有更大的好处。为人类造福。”

诺贝尔医学奖的另一半获得者美国科学家坎贝尔在回答其成功秘诀时表示,他听到这个消息时其实是悲喜交加,高兴很自然,但是也伤心只有自己得奖,其实这是很多人共同努力的结果。

“我觉得单靠一个人是不可能成功的。”

日本科学家大成智表示,他成功的秘诀也是合作。在科研上要多合作。

发布会以热烈的掌声结束。

图文 陈雪霏

Alternative Nobel’ Laureates Call for End to War and Discrimination

By Xuefei Chen Axelsson

Stockholm, Dec. 5(Greenpost)–The 2015 Laureates of the Right Livelihood Award, widely known as the ‘Alternative Nobel Prize’, have strongly called  for an end to war and discrimination.

They also called for renewed global efforts to tackle the climate crisis, secure the rights of indigenous and LGBTI communities.

DSC_4602The four Laureates receive their awards at a ceremony in the Swedish Parliament in Stockholm last Thursday.

DSC_4604   Tony De Brum, Minister of Foreign Affairs, Republic of the Marshall Islands, who receives this year’s Honorary Award on behalf of his nation, is a leading international voice on the existential threat posed by climate change to the Marshall Islands and other low-lying atoll nations, and the benefits of an accelerated transition to a low-carbon economy.

 “I never imagined years ago when I was at the United Nations fighting for my country’s independence that I would be back, decades later, fighting for a new agreement to avert a new crisis that once again threatens the survival of my country. Lying just two meters above sea level in the vast blue expanse of the Pacific, we are literally at the mercy of the rising waves and the wicked storms that are the symptoms of our warming world”, he said.

DSC_4600Sheila Watt-Cloutier, Canadian Inuit leader, stressed the life-changing impacts of climate change on indigenous communities.

“In the Arctic we may be far from the world’s corridors of power, but the hunter who falls through the thinning sea ice in the Arctic is connected to industries of the ‘south’, the rising waters and stronger hurricanes which threaten the United States, to melting glaciers in the Andes and the Himalayas, to the flooding of low-lying and small island states. We must think of foreign policy, environmental and economic policy in the same breath,” Watt-Cloutier said.

DSC_4575Kasha Jacqueline Nabagesera, human rights activist who has successfully defended the rights of LGBTI people in her native Uganda, urged an awakening of people’s consciousness to bring about lasting and tangible change: “I believe that the day is not far when discrimination against people based on who they love will also be left behind in the wastebasket of history.”

DSC_4596Gino Strada, Italian surgeon who co-founded EMERGENCY—an NGO that has provided medical assistance to 6.5 million people in war-torn countries around the world, used the occasion to call for a global coalition for the abolition of war: “War, just like deadly diseases, has to be prevented and cured. Violence is not the right medicine: it does not cure the disease; it kills the patient.”

“A massive movement— gathering hundreds of million citizens over the years, decades and centuries—changed the perception of slavery: today we repel the idea of human beings chained and reduced to slavery. That utopia became true. A world without war is another utopia we cannot wait any longer to see materialized,” Dr Strada said.

Photo by Xuefei Chen Axlesson.

诺奖周启动 周一可听屠呦呦讲座

北欧绿色邮报网报道(记者陈雪霏)--诺贝尔基金会5日在老城诺贝尔博物馆召开新闻发布会特别介绍6日开始的诺奖周情况。

DSC_4622 诺贝尔基金会执行主任拉师.海肯斯坦首先介绍说,诺贝尔奖是根据瑞典化学家阿尔弗雷德诺贝尔的遗嘱设立的。诺贝尔临终前积累了一大笔财产,当时,被认为是世界上最富有的人之一。他的遗愿就是在医学,物理学,化学,文学和和平方面奖励那些对人类做出巨大贡献的人。直到1901年,经过瑞典议会的筹备,开始颁奖。诺贝尔奖首次颁奖就是在今天诺贝尔得主们下榻的斯德哥尔摩大饭店。当时,也就是100多人的规模。

DSC_4672经过115年的发展,如今的诺贝尔晚宴参加庆祝的人数维持在1250-1300人之间。这主要是根据市政厅的规模来决定的。

海肯斯坦说,诺贝尔奖之所以这么有名,其中一个主要原因可能就是它的奖金一直是世界上最高的奖金。

DSC_4673在接受北欧绿色邮报记者专访时,海肯斯坦说,诺贝尔基金会的运营状况显示,目前的经营状况良好。“4年前,我们把奖金从1000万克朗调低到800万克朗,那是因为我们在那之前都是超前消费,就是花费大于支出。调低以后,这两年状况良好。2013年,2014年年增长都在16%,今年估计也要在8%-10%之间。”

有资金做保证,诺奖周自然比较红火。他说今年的预算是1500万克朗。其中包括诺奖得主的机票旅费住宿费等等。

和往年一样,诺奖周将在12月6日开始,首先一个节目就是诺奖得主参观诺贝尔博物馆,他们将给椅子签名,同时,向博物馆捐赠礼物。这个过程是闭门的,不许有任何媒体或外人参加。

DSC_4718但是,两点以后,记者可以到博物馆看看签名和捐赠的礼物。这期间大部分时间诺贝尔博物馆是对外开放的。那里有解说,也有对诺奖得主的介绍。因此公众这几天去参观诺贝尔博物馆也是会有特殊收获的。记者有幸看到了莫言在2012年12月6日签名的椅子。

DSC_4687下午1点,诺贝尔文学奖得主乌克兰作家阿莱克谢耶维奇将举行新闻发布会。

DSC_46762点,中国医药学家屠呦呦和美日科学家将在卡罗林斯卡医学院诺贝尔大厅举行新闻发布会。

12月7日上午物理化学和经济学诺奖得主举行新闻发布会。中午1点诺贝尔医学奖得主屠呦呦和日美科学家将做有关青蒿素的学术报告。这是对公众开放的,建议人们在11点20就开始排队进入。报告厅坐不下的话,可以到隔壁看电视实况。

12月8日一天,是物理化学和经济学学术报告日,在斯德哥尔摩大学大讲堂。

当晚将在音乐厅举行诺贝尔奖音乐会。

12月9日诺奖对话将在哥德堡举行。重头戏都在12月10日,这天也是诺贝尔去世的纪念日。就是在这一天,诺贝尔奖将颁发。

13点在挪威奥斯陆将颁发和平奖。16:30将在斯德哥尔摩音乐厅由国王颁发诺贝尔医学,物理,化学,文学和经济学奖。王后,公主和王子也都出席。

DSC_4638当然,说诺贝尔奖隆重,就在于这个颁奖仪式的讲究。这里将有上万朵鲜花来装饰,而这些鲜花都是从意大利运过来的。负责装饰的是2002年鲜花世界杯得主佩尔.本亚明。

DSC_4631隆重的诺贝尔晚宴菜单一般都是在10日晚7点以后公布。之前一直是个秘密。今年的主厨是萨炎。在新闻发布会上,他坦言自己是在泰国出生的,后来由瑞典父母领养来的,因此,他说自己是地道的瑞典人。他的饭店只有三十多人的规模,但是诺贝尔晚宴将供应1300多人的晚餐,无疑是个巨大的挑战。

但是,他是在业内获过大奖的饭店,因此,才被选中负责诺奖晚宴。他说,“我喜欢把可持续发展的理念应用于饮食当中,绿色食品,绿色树枝树叶都可能成为晚宴的食材。”

据了解,他的团队在今年4月份就接到了负责今年诺贝尔晚宴的任务,这八个月当中他们一直在积极准备着,可以说,各种做法都已经被尝试过了。

DSC_4658

当然,最精彩的部分是文艺表演和音乐。颁奖当天,安娜玛丽.赫尔兴将作为第一女指挥指挥皇家斯德哥尔摩交响乐团演奏。男高音独唱是丹尼尔.约翰松。

DSC_4650今年诺奖周的总导演是丹麦-冰岛艺术家埃利亚松。今年诺奖周比较独特的一个亮点是将放置“你的星星”。他将于明天在市中心的骑士岛上点亮这颗特制的LED灯,其使用的电是从今年仲夏夜假期收集的可再生能源。这个灯将在漆黑的斯德哥尔摩冬季闪耀出夏日的光亮。

另外埃利亚松也将参与9日的诺奖周对话活动,他的演讲题目是《智能未来》。他将和去年的诺贝尔医学奖得主挪威女科学家莫瑟尔对话。参加诺奖对话的还有六名以往的诺贝尔奖得主。

还好,屠呦呦不需要去哥德堡。

诺奖周的最后一个重要项目就是所有的诺奖得主将在11日晚与瑞典国王和王后再次进行晚餐,而且是在王宫进行。

诺贝尔晚宴一千多人的座位早已经预定好。根据计划安排,屠呦呦将坐在左边第8号座位。她的两边分别是诺奖医学奖得主日本科学家Satoshi. Ömura(7号座位)和诺奖文学奖得主乌克兰作家阿来克谢耶维奇(9号座位)。

总之,诺奖晚宴是瑞典最传统的传统,借此活动,瑞典也大肆宣传其食谱和时尚。皇后和公主,以及所有女嘉宾的晚礼服都将是最漂亮的可看亮点。男士都是燕尾服。客人用的刀叉和碗盘也都是每年用的同样的专门用于诺贝尔晚宴的。

瑞典企图借此来体现传统与现代的结合。在一年中大部分时间的科技生活中,加上这样一个体现传统的仪式,让人不忘过去,不忘历史。同时,它也体现科技与文化的完美结合。无论是可再生能源的节能灯,还是交响乐,瑞典人喜欢这样让各个学科都能够交叉,从而碰撞出可持续的创新。

DSC_4706诺奖周是否体现一些中国元素呢?或许,文字可以说明。用中文来表达这几个诺贝尔奖项算是一个吧。另外,他们试图在音乐表演方面会加入一些体现各国的音乐。

DSC_4707另外关于安保问题,海肯斯坦说,瑞典警方前一阵子把警戒定在4级,最高级是5级,现在还是维持在4级。因此,在很多场合可能会看到比较多的警察。但是,并没有为诺贝尔周特意安排更多的警戒。

对于广大华人华侨来说,大家可能都想看看屠呦呦。这里笔者给你的建议是7日中午到卡罗林斯卡医学院Nobelväg 6去排队,11:30就可以排,13:00开始,对公众开放,但是,先到先坐的原则,如果没座了,只能到隔壁看电视直播。

12月10日下午4:30也可以看SVT直播颁奖仪式。

12月10日晚19:00 SVT直播诺贝尔晚宴。

 

图文陈雪霏。敬请继续关注北欧绿色邮报,为您报道诺奖周。

来自非洲的“妇产科男医生”

北欧绿色邮报网报道(新华社专稿)--11月27日,在中国东北吉林大学宿舍里,来自非洲小国布隆迪的男生纳西瑞在宿舍里摇起了呼啦圈健身。

лªÉçÕÕƬ£¬³¤´º£¬2015Äê11ÔÂ28ÈÕ À´×Ô·ÇÖ޵ġ°¸¾²ú¿ÆÄÐÒ½Éú¡± 11ÔÂ27ÈÕ£¬ÄÉÎ÷ÈðÔÚËÞÉáÀïÒ¡ºôÀ²È¦½¡Éí¡£ Сѩ½ÚÆø¹ýºó£¬³¤´ºµÄ×îµÍÆøÎÂÒѽµÖÁÁãÏÂ19ÉãÊ϶ȣ¬µ«¼ªÁÖ´óѧ¸½ÊôµÚÒ»Ò½Ôº¸¾²ú¿ÆµÄ²¡·¿ÀïÒÀÈ»ÎÂůÈç´º¡£Á¬ÈÕÀ´£¬ÕâÀïµÄ»¼ÕßÃǸÐÊܵ½ÁËÒ»ÖÖ¡°ÒâÍ⡱µÄ¹Ø»³£¬ÒòΪ¶ÔËýÃÇÐ꺮ÎÊůµÄÊÇһλºÚƤ·ôµÄÄС°Ò½Éú¡±¡£ Ëû½ÐÄÉÎ÷È𣬴ÓÖзǹú¼Ò²¼Â¡µÏµÄÊ׶¼²¼Çí²¼À­À´µ½Öйú¶«±±Ñ§Ò½Òѽü9Ä꣬ĿǰÔÚ¼ªÁÖ´óѧ°×Çó¶÷ҽѧ²¿¹¥¶Á²©Ê¿Ñ§Î»¡£ ¿´µ½×Ô¼º¹ú¼ÒµÄºÜ¶àÅ®ÈËËÀÓÚÄѲúºÍ¸¾¿Æ¼²²¡£¬±¾¿Æ±ÏÒµºó£¬ÄÉÎ÷Èð¾ö¶¨Ñ§Ï°¸¾²ú¿Æ£¬Ï£Íû»Ø¹úÄܹ»°ïÖú¸ü¶àµÄÈË¡£¡°ÎÒÖªµÀ£¬ÔÚÖйúºÜÉÙÓÐÄÐÉú×ö¸¾²ú¿ÆÒ½Éú£¬ÒòΪÕâÀïÊÇÅ®È˵ÄÊÀ½ç£¬µ«ÎÒ²»»á²»ºÃÒâ˼¡£»¼ÕßÃÇ¿´µ½ÎÒʱÍùÍùºÜ³Ô¾ª£¬ËùÒÔÎÒÔڲ鷿ʱͨ³£ÒªºÍÀÏʦÔÚÒ»Æ𡣡±ËûЦµÀ¡£ ÄÉÎ÷Èð½ñÄê40Ë꣬һ¿ÚÁ÷ÀûµÄººÓï¼Ð×ÅŨŨµÄ¶«±±Ç»£¬ËäÈ»³õµ½³¤´ºÄÇÒ»ÄêµÄ¶¬ÌìÈÃËûÀäµÃÌ×ÉÏÁË3Ìõë¿ãºÍ2¼þÃÞ°À£¬Å¼¶û»¹»áÒòΪ·ôÉ«µÄÔ­ÒòÒýÀ´²»Àñò¹Ø×¢£¬µ«Èç½ñËûÒÑÊÊÓ¦ÁËÔÚÖйúµÄÉú»î¡£Ëû»á³ªÖÐÎĸ裬ϲ»¶¹¦·òƬ£¬ËûÏ£ÍûÖйúÈËÄÜÏòÁ˽âÅ·ÃÀ¹ú¼ÒÒ»Ñù¶Ô·ÇÖÞ¶àһЩÁ˽⡣ ÑÛÏ£¬²¼Â¡µÏÔâÓöÕ½ÂÒ£¬ÕâÈÃËûÆÄΪǣ¹Ò¼ÒÈË¡£¶ø¶ÁÍê±¾¿Æºó²¼Â¡µÏÕþ¸®Ò²²»ÔÙ¶ÔËû½øÐÐ×ÊÖú£¬ËûÒª×Ô³ï¶Á²©½×¶ÎµÄѧ·Ñ£¬ÕâÒ²ÈÃÄÉÎ÷ÈðÆÄΪ·³ÄÕ¡£ ¡°ÎÒÕæµÄºÜϲ»¶Öйú£¬ÎÒÕæµÄÏ£ÍûÄÜÔÚÖйúѧÓÐËù³É£¬È»ºó»Ø¹ú×ö¸öÓÅÐãµÄÒ½Éú¡£¡±Ëû˵¡£ лªÉç¼ÇÕß Íõê»·É Éã

小雪节气过后,长春的最低气温已降至零下19摄氏度,但吉林大学附属第一医院妇产科的病房里依然温暖如春。连日来,这里的患者们感受到了一种“意外”的关怀,因为对她们嘘寒问暖的是一位黑皮肤的男“医生”。

лªÉçÕÕƬ£¬³¤´º£¬2015Äê11ÔÂ28ÈÕ À´×Ô·ÇÖ޵ġ°¸¾²ú¿ÆÄÐÒ½Éú¡± 11ÔÂ27ÈÕ£¬ÄÉÎ÷Èð£¨×ó£©ÔÚËÞÉáµÄ³ø·¿ÀïÓÃÓñÃ×ÃæºÍöÑÓãÖÆ×÷²¼Â¡µÏ´«Í³Ê³Æ·¡°ÎÚ¸çÀ¡£ Сѩ½ÚÆø¹ýºó£¬³¤´ºµÄ×îµÍÆøÎÂÒѽµÖÁÁãÏÂ19ÉãÊ϶ȣ¬µ«¼ªÁÖ´óѧ¸½ÊôµÚÒ»Ò½Ôº¸¾²ú¿ÆµÄ²¡·¿ÀïÒÀÈ»ÎÂůÈç´º¡£Á¬ÈÕÀ´£¬ÕâÀïµÄ»¼ÕßÃǸÐÊܵ½ÁËÒ»ÖÖ¡°ÒâÍ⡱µÄ¹Ø»³£¬ÒòΪ¶ÔËýÃÇÐ꺮ÎÊůµÄÊÇһλºÚƤ·ôµÄÄС°Ò½Éú¡±¡£ Ëû½ÐÄÉÎ÷È𣬴ÓÖзǹú¼Ò²¼Â¡µÏµÄÊ׶¼²¼Çí²¼À­À´µ½Öйú¶«±±Ñ§Ò½Òѽü9Ä꣬ĿǰÔÚ¼ªÁÖ´óѧ°×Çó¶÷ҽѧ²¿¹¥¶Á²©Ê¿Ñ§Î»¡£ ¿´µ½×Ô¼º¹ú¼ÒµÄºÜ¶àÅ®ÈËËÀÓÚÄѲúºÍ¸¾¿Æ¼²²¡£¬±¾¿Æ±ÏÒµºó£¬ÄÉÎ÷Èð¾ö¶¨Ñ§Ï°¸¾²ú¿Æ£¬Ï£Íû»Ø¹úÄܹ»°ïÖú¸ü¶àµÄÈË¡£¡°ÎÒÖªµÀ£¬ÔÚÖйúºÜÉÙÓÐÄÐÉú×ö¸¾²ú¿ÆÒ½Éú£¬ÒòΪÕâÀïÊÇÅ®È˵ÄÊÀ½ç£¬µ«ÎÒ²»»á²»ºÃÒâ˼¡£»¼ÕßÃÇ¿´µ½ÎÒʱÍùÍùºÜ³Ô¾ª£¬ËùÒÔÎÒÔڲ鷿ʱͨ³£ÒªºÍÀÏʦÔÚÒ»Æ𡣡±ËûЦµÀ¡£ ÄÉÎ÷Èð½ñÄê40Ë꣬һ¿ÚÁ÷ÀûµÄººÓï¼Ð×ÅŨŨµÄ¶«±±Ç»£¬ËäÈ»³õµ½³¤´ºÄÇÒ»ÄêµÄ¶¬ÌìÈÃËûÀäµÃÌ×ÉÏÁË3Ìõë¿ãºÍ2¼þÃÞ°À£¬Å¼¶û»¹»áÒòΪ·ôÉ«µÄÔ­ÒòÒýÀ´²»Àñò¹Ø×¢£¬µ«Èç½ñËûÒÑÊÊÓ¦ÁËÔÚÖйúµÄÉú»î¡£Ëû»á³ªÖÐÎĸ裬ϲ»¶¹¦·òƬ£¬ËûÏ£ÍûÖйúÈËÄÜÏòÁ˽âÅ·ÃÀ¹ú¼ÒÒ»Ñù¶Ô·ÇÖÞ¶àһЩÁ˽⡣ ÑÛÏ£¬²¼Â¡µÏÔâÓöÕ½ÂÒ£¬ÕâÈÃËûÆÄΪǣ¹Ò¼ÒÈË¡£¶ø¶ÁÍê±¾¿Æºó²¼Â¡µÏÕþ¸®Ò²²»ÔÙ¶ÔËû½øÐÐ×ÊÖú£¬ËûÒª×Ô³ï¶Á²©½×¶ÎµÄѧ·Ñ£¬ÕâÒ²ÈÃÄÉÎ÷ÈðÆÄΪ·³ÄÕ¡£ ¡°ÎÒÕæµÄºÜϲ»¶Öйú£¬ÎÒÕæµÄÏ£ÍûÄÜÔÚÖйúѧÓÐËù³É£¬È»ºó»Ø¹ú×ö¸öÓÅÐãµÄÒ½Éú¡£¡±Ëû˵¡£ лªÉç¼ÇÕß Íõê»·É Éã
他叫纳西瑞,从中非国家布隆迪的首都布琼布拉来到中国东北学医已近9年,目前在吉林大学白求恩医学部攻读博士学位。

лªÉçÕÕƬ£¬³¤´º£¬2015Äê11ÔÂ28ÈÕ À´×Ô·ÇÖ޵ġ°¸¾²ú¿ÆÄÐÒ½Éú¡± 11ÔÂ27ÈÕ£¬ÄÉÎ÷ÈðÔÚËÞÉáÀïÕûÀí±Ê¼Ç¡£ Сѩ½ÚÆø¹ýºó£¬³¤´ºµÄ×îµÍÆøÎÂÒѽµÖÁÁãÏÂ19ÉãÊ϶ȣ¬µ«¼ªÁÖ´óѧ¸½ÊôµÚÒ»Ò½Ôº¸¾²ú¿ÆµÄ²¡·¿ÀïÒÀÈ»ÎÂůÈç´º¡£Á¬ÈÕÀ´£¬ÕâÀïµÄ»¼ÕßÃǸÐÊܵ½ÁËÒ»ÖÖ¡°ÒâÍ⡱µÄ¹Ø»³£¬ÒòΪ¶ÔËýÃÇÐ꺮ÎÊůµÄÊÇһλºÚƤ·ôµÄÄС°Ò½Éú¡±¡£ Ëû½ÐÄÉÎ÷È𣬴ÓÖзǹú¼Ò²¼Â¡µÏµÄÊ׶¼²¼Çí²¼À­À´µ½Öйú¶«±±Ñ§Ò½Òѽü9Ä꣬ĿǰÔÚ¼ªÁÖ´óѧ°×Çó¶÷ҽѧ²¿¹¥¶Á²©Ê¿Ñ§Î»¡£ ¿´µ½×Ô¼º¹ú¼ÒµÄºÜ¶àÅ®ÈËËÀÓÚÄѲúºÍ¸¾¿Æ¼²²¡£¬±¾¿Æ±ÏÒµºó£¬ÄÉÎ÷Èð¾ö¶¨Ñ§Ï°¸¾²ú¿Æ£¬Ï£Íû»Ø¹úÄܹ»°ïÖú¸ü¶àµÄÈË¡£¡°ÎÒÖªµÀ£¬ÔÚÖйúºÜÉÙÓÐÄÐÉú×ö¸¾²ú¿ÆÒ½Éú£¬ÒòΪÕâÀïÊÇÅ®È˵ÄÊÀ½ç£¬µ«ÎÒ²»»á²»ºÃÒâ˼¡£»¼ÕßÃÇ¿´µ½ÎÒʱÍùÍùºÜ³Ô¾ª£¬ËùÒÔÎÒÔڲ鷿ʱͨ³£ÒªºÍÀÏʦÔÚÒ»Æ𡣡±ËûЦµÀ¡£ ÄÉÎ÷Èð½ñÄê40Ë꣬һ¿ÚÁ÷ÀûµÄººÓï¼Ð×ÅŨŨµÄ¶«±±Ç»£¬ËäÈ»³õµ½³¤´ºÄÇÒ»ÄêµÄ¶¬ÌìÈÃËûÀäµÃÌ×ÉÏÁË3Ìõë¿ãºÍ2¼þÃÞ°À£¬Å¼¶û»¹»áÒòΪ·ôÉ«µÄÔ­ÒòÒýÀ´²»Àñò¹Ø×¢£¬µ«Èç½ñËûÒÑÊÊÓ¦ÁËÔÚÖйúµÄÉú»î¡£Ëû»á³ªÖÐÎĸ裬ϲ»¶¹¦·òƬ£¬ËûÏ£ÍûÖйúÈËÄÜÏòÁ˽âÅ·ÃÀ¹ú¼ÒÒ»Ñù¶Ô·ÇÖÞ¶àһЩÁ˽⡣ ÑÛÏ£¬²¼Â¡µÏÔâÓöÕ½ÂÒ£¬ÕâÈÃËûÆÄΪǣ¹Ò¼ÒÈË¡£¶ø¶ÁÍê±¾¿Æºó²¼Â¡µÏÕþ¸®Ò²²»ÔÙ¶ÔËû½øÐÐ×ÊÖú£¬ËûÒª×Ô³ï¶Á²©½×¶ÎµÄѧ·Ñ£¬ÕâÒ²ÈÃÄÉÎ÷ÈðÆÄΪ·³ÄÕ¡£ ¡°ÎÒÕæµÄºÜϲ»¶Öйú£¬ÎÒÕæµÄÏ£ÍûÄÜÔÚÖйúѧÓÐËù³É£¬È»ºó»Ø¹ú×ö¸öÓÅÐãµÄÒ½Éú¡£¡±Ëû˵¡£ лªÉç¼ÇÕß Íõê»·É Éã
看到自己国家的很多女人死于难产和妇科疾病,本科毕业后,纳西瑞决定学习妇产科,希望回国能够帮助更多的人。“我知道,在中国很少有男生做妇产科医生,因为这里是女人的世界,但我不会不好意思。患者们看到我时往往很吃惊,所以我在查房时通常要和老师在一起。”他笑道。

лªÉçÕÕƬ£¬³¤´º£¬2015Äê11ÔÂ28ÈÕ À´×Ô·ÇÖ޵ġ°¸¾²ú¿ÆÄÐÒ½Éú¡± 11ÔÂ27ÈÕ£¬ÄÉÎ÷ÈðÔÚÒ½Ôº°ì¹«ÊÒÕûÀí»¼Õß²¡Àú¡£ Сѩ½ÚÆø¹ýºó£¬³¤´ºµÄ×îµÍÆøÎÂÒѽµÖÁÁãÏÂ19ÉãÊ϶ȣ¬µ«¼ªÁÖ´óѧ¸½ÊôµÚÒ»Ò½Ôº¸¾²ú¿ÆµÄ²¡·¿ÀïÒÀÈ»ÎÂůÈç´º¡£Á¬ÈÕÀ´£¬ÕâÀïµÄ»¼ÕßÃǸÐÊܵ½ÁËÒ»ÖÖ¡°ÒâÍ⡱µÄ¹Ø»³£¬ÒòΪ¶ÔËýÃÇÐ꺮ÎÊůµÄÊÇһλºÚƤ·ôµÄÄС°Ò½Éú¡±¡£ Ëû½ÐÄÉÎ÷È𣬴ÓÖзǹú¼Ò²¼Â¡µÏµÄÊ׶¼²¼Çí²¼À­À´µ½Öйú¶«±±Ñ§Ò½Òѽü9Ä꣬ĿǰÔÚ¼ªÁÖ´óѧ°×Çó¶÷ҽѧ²¿¹¥¶Á²©Ê¿Ñ§Î»¡£ ¿´µ½×Ô¼º¹ú¼ÒµÄºÜ¶àÅ®ÈËËÀÓÚÄѲúºÍ¸¾¿Æ¼²²¡£¬±¾¿Æ±ÏÒµºó£¬ÄÉÎ÷Èð¾ö¶¨Ñ§Ï°¸¾²ú¿Æ£¬Ï£Íû»Ø¹úÄܹ»°ïÖú¸ü¶àµÄÈË¡£¡°ÎÒÖªµÀ£¬ÔÚÖйúºÜÉÙÓÐÄÐÉú×ö¸¾²ú¿ÆÒ½Éú£¬ÒòΪÕâÀïÊÇÅ®È˵ÄÊÀ½ç£¬µ«ÎÒ²»»á²»ºÃÒâ˼¡£»¼ÕßÃÇ¿´µ½ÎÒʱÍùÍùºÜ³Ô¾ª£¬ËùÒÔÎÒÔڲ鷿ʱͨ³£ÒªºÍÀÏʦÔÚÒ»Æ𡣡±ËûЦµÀ¡£ ÄÉÎ÷Èð½ñÄê40Ë꣬һ¿ÚÁ÷ÀûµÄººÓï¼Ð×ÅŨŨµÄ¶«±±Ç»£¬ËäÈ»³õµ½³¤´ºÄÇÒ»ÄêµÄ¶¬ÌìÈÃËûÀäµÃÌ×ÉÏÁË3Ìõë¿ãºÍ2¼þÃÞ°À£¬Å¼¶û»¹»áÒòΪ·ôÉ«µÄÔ­ÒòÒýÀ´²»Àñò¹Ø×¢£¬µ«Èç½ñËûÒÑÊÊÓ¦ÁËÔÚÖйúµÄÉú»î¡£Ëû»á³ªÖÐÎĸ裬ϲ»¶¹¦·òƬ£¬ËûÏ£ÍûÖйúÈËÄÜÏòÁ˽âÅ·ÃÀ¹ú¼ÒÒ»Ñù¶Ô·ÇÖÞ¶àһЩÁ˽⡣ ÑÛÏ£¬²¼Â¡µÏÔâÓöÕ½ÂÒ£¬ÕâÈÃËûÆÄΪǣ¹Ò¼ÒÈË¡£¶ø¶ÁÍê±¾¿Æºó²¼Â¡µÏÕþ¸®Ò²²»ÔÙ¶ÔËû½øÐÐ×ÊÖú£¬ËûÒª×Ô³ï¶Á²©½×¶ÎµÄѧ·Ñ£¬ÕâÒ²ÈÃÄÉÎ÷ÈðÆÄΪ·³ÄÕ¡£ ¡°ÎÒÕæµÄºÜϲ»¶Öйú£¬ÎÒÕæµÄÏ£ÍûÄÜÔÚÖйúѧÓÐËù³É£¬È»ºó»Ø¹ú×ö¸öÓÅÐãµÄÒ½Éú¡£¡±Ëû˵¡£ лªÉç¼ÇÕß Íõê»·É Éã
纳西瑞今年40岁,一口流利的汉语夹着浓浓的东北腔,虽然初到长春那一年的冬天让他冷得套上了3条毛裤和2件棉袄,偶尔还会因为肤色的原因引来不礼貌关注,但如今他已适应了在中国的生活。他会唱中文歌,喜欢功夫片,他希望中国人能向了解欧美国家一样对非洲多一些了解。

лªÉçÕÕƬ£¬³¤´º£¬2015Äê11ÔÂ28ÈÕ À´×Ô·ÇÖ޵ġ°¸¾²ú¿ÆÄÐÒ½Éú¡± 11ÔÂ27ÈÕ£¬ÄÉÎ÷Èð£¨ÓÒ£©ÔÚÒ½ÔºÓ벩ʿÉúµ¼Ê¦½»Á÷»¼ÕßÖÎÁÆÇé¿ö¡£ Сѩ½ÚÆø¹ýºó£¬³¤´ºµÄ×îµÍÆøÎÂÒѽµÖÁÁãÏÂ19ÉãÊ϶ȣ¬µ«¼ªÁÖ´óѧ¸½ÊôµÚÒ»Ò½Ôº¸¾²ú¿ÆµÄ²¡·¿ÀïÒÀÈ»ÎÂůÈç´º¡£Á¬ÈÕÀ´£¬ÕâÀïµÄ»¼ÕßÃǸÐÊܵ½ÁËÒ»ÖÖ¡°ÒâÍ⡱µÄ¹Ø»³£¬ÒòΪ¶ÔËýÃÇÐ꺮ÎÊůµÄÊÇһλºÚƤ·ôµÄÄС°Ò½Éú¡±¡£ Ëû½ÐÄÉÎ÷È𣬴ÓÖзǹú¼Ò²¼Â¡µÏµÄÊ׶¼²¼Çí²¼À­À´µ½Öйú¶«±±Ñ§Ò½Òѽü9Ä꣬ĿǰÔÚ¼ªÁÖ´óѧ°×Çó¶÷ҽѧ²¿¹¥¶Á²©Ê¿Ñ§Î»¡£ ¿´µ½×Ô¼º¹ú¼ÒµÄºÜ¶àÅ®ÈËËÀÓÚÄѲúºÍ¸¾¿Æ¼²²¡£¬±¾¿Æ±ÏÒµºó£¬ÄÉÎ÷Èð¾ö¶¨Ñ§Ï°¸¾²ú¿Æ£¬Ï£Íû»Ø¹úÄܹ»°ïÖú¸ü¶àµÄÈË¡£¡°ÎÒÖªµÀ£¬ÔÚÖйúºÜÉÙÓÐÄÐÉú×ö¸¾²ú¿ÆÒ½Éú£¬ÒòΪÕâÀïÊÇÅ®È˵ÄÊÀ½ç£¬µ«ÎÒ²»»á²»ºÃÒâ˼¡£»¼ÕßÃÇ¿´µ½ÎÒʱÍùÍùºÜ³Ô¾ª£¬ËùÒÔÎÒÔڲ鷿ʱͨ³£ÒªºÍÀÏʦÔÚÒ»Æ𡣡±ËûЦµÀ¡£ ÄÉÎ÷Èð½ñÄê40Ë꣬һ¿ÚÁ÷ÀûµÄººÓï¼Ð×ÅŨŨµÄ¶«±±Ç»£¬ËäÈ»³õµ½³¤´ºÄÇÒ»ÄêµÄ¶¬ÌìÈÃËûÀäµÃÌ×ÉÏÁË3Ìõë¿ãºÍ2¼þÃÞ°À£¬Å¼¶û»¹»áÒòΪ·ôÉ«µÄÔ­ÒòÒýÀ´²»Àñò¹Ø×¢£¬µ«Èç½ñËûÒÑÊÊÓ¦ÁËÔÚÖйúµÄÉú»î¡£Ëû»á³ªÖÐÎĸ裬ϲ»¶¹¦·òƬ£¬ËûÏ£ÍûÖйúÈËÄÜÏòÁ˽âÅ·ÃÀ¹ú¼ÒÒ»Ñù¶Ô·ÇÖÞ¶àһЩÁ˽⡣ ÑÛÏ£¬²¼Â¡µÏÔâÓöÕ½ÂÒ£¬ÕâÈÃËûÆÄΪǣ¹Ò¼ÒÈË¡£¶ø¶ÁÍê±¾¿Æºó²¼Â¡µÏÕþ¸®Ò²²»ÔÙ¶ÔËû½øÐÐ×ÊÖú£¬ËûÒª×Ô³ï¶Á²©½×¶ÎµÄѧ·Ñ£¬ÕâÒ²ÈÃÄÉÎ÷ÈðÆÄΪ·³ÄÕ¡£ ¡°ÎÒÕæµÄºÜϲ»¶Öйú£¬ÎÒÕæµÄÏ£ÍûÄÜÔÚÖйúѧÓÐËù³É£¬È»ºó»Ø¹ú×ö¸öÓÅÐãµÄÒ½Éú¡£¡±Ëû˵¡£ лªÉç¼ÇÕß Íõê»·É Éã
眼下,布隆迪遭遇战乱,这让他颇为牵挂家人。而读完本科后布隆迪政府也不再对他进行资助,他要自筹读博阶段的学费,这也让纳西瑞颇为烦恼。

лªÉçÕÕƬ£¬³¤´º£¬2015Äê11ÔÂ28ÈÕ À´×Ô·ÇÖ޵ġ°¸¾²ú¿ÆÄÐÒ½Éú¡± 11ÔÂ27ÈÕ£¬ÄÉÎ÷Èð£¨×ó£©ÔÚ²¡·¿Ð­ÖúÒ½Éú¶Ô»¼Õß½øÐмì²é¡£ Сѩ½ÚÆø¹ýºó£¬³¤´ºµÄ×îµÍÆøÎÂÒѽµÖÁÁãÏÂ19ÉãÊ϶ȣ¬µ«¼ªÁÖ´óѧ¸½ÊôµÚÒ»Ò½Ôº¸¾²ú¿ÆµÄ²¡·¿ÀïÒÀÈ»ÎÂůÈç´º¡£Á¬ÈÕÀ´£¬ÕâÀïµÄ»¼ÕßÃǸÐÊܵ½ÁËÒ»ÖÖ¡°ÒâÍ⡱µÄ¹Ø»³£¬ÒòΪ¶ÔËýÃÇÐ꺮ÎÊůµÄÊÇһλºÚƤ·ôµÄÄС°Ò½Éú¡±¡£ Ëû½ÐÄÉÎ÷È𣬴ÓÖзǹú¼Ò²¼Â¡µÏµÄÊ׶¼²¼Çí²¼À­À´µ½Öйú¶«±±Ñ§Ò½Òѽü9Ä꣬ĿǰÔÚ¼ªÁÖ´óѧ°×Çó¶÷ҽѧ²¿¹¥¶Á²©Ê¿Ñ§Î»¡£ ¿´µ½×Ô¼º¹ú¼ÒµÄºÜ¶àÅ®ÈËËÀÓÚÄѲúºÍ¸¾¿Æ¼²²¡£¬±¾¿Æ±ÏÒµºó£¬ÄÉÎ÷Èð¾ö¶¨Ñ§Ï°¸¾²ú¿Æ£¬Ï£Íû»Ø¹úÄܹ»°ïÖú¸ü¶àµÄÈË¡£¡°ÎÒÖªµÀ£¬ÔÚÖйúºÜÉÙÓÐÄÐÉú×ö¸¾²ú¿ÆÒ½Éú£¬ÒòΪÕâÀïÊÇÅ®È˵ÄÊÀ½ç£¬µ«ÎÒ²»»á²»ºÃÒâ˼¡£»¼ÕßÃÇ¿´µ½ÎÒʱÍùÍùºÜ³Ô¾ª£¬ËùÒÔÎÒÔڲ鷿ʱͨ³£ÒªºÍÀÏʦÔÚÒ»Æ𡣡±ËûЦµÀ¡£ ÄÉÎ÷Èð½ñÄê40Ë꣬һ¿ÚÁ÷ÀûµÄººÓï¼Ð×ÅŨŨµÄ¶«±±Ç»£¬ËäÈ»³õµ½³¤´ºÄÇÒ»ÄêµÄ¶¬ÌìÈÃËûÀäµÃÌ×ÉÏÁË3Ìõë¿ãºÍ2¼þÃÞ°À£¬Å¼¶û»¹»áÒòΪ·ôÉ«µÄÔ­ÒòÒýÀ´²»Àñò¹Ø×¢£¬µ«Èç½ñËûÒÑÊÊÓ¦ÁËÔÚÖйúµÄÉú»î¡£Ëû»á³ªÖÐÎĸ裬ϲ»¶¹¦·òƬ£¬ËûÏ£ÍûÖйúÈËÄÜÏòÁ˽âÅ·ÃÀ¹ú¼ÒÒ»Ñù¶Ô·ÇÖÞ¶àһЩÁ˽⡣ ÑÛÏ£¬²¼Â¡µÏÔâÓöÕ½ÂÒ£¬ÕâÈÃËûÆÄΪǣ¹Ò¼ÒÈË¡£¶ø¶ÁÍê±¾¿Æºó²¼Â¡µÏÕþ¸®Ò²²»ÔÙ¶ÔËû½øÐÐ×ÊÖú£¬ËûÒª×Ô³ï¶Á²©½×¶ÎµÄѧ·Ñ£¬ÕâÒ²ÈÃÄÉÎ÷ÈðÆÄΪ·³ÄÕ¡£ ¡°ÎÒÕæµÄºÜϲ»¶Öйú£¬ÎÒÕæµÄÏ£ÍûÄÜÔÚÖйúѧÓÐËù³É£¬È»ºó»Ø¹ú×ö¸öÓÅÐãµÄÒ½Éú¡£¡±Ëû˵¡£ лªÉç¼ÇÕß Íõê»·É Éã
“我真的很喜欢中国,我真的希望能在中国学有所成,然后回国做个优秀的医生。”他说。
图/文 新华社记者 王昊飞

 

图片新闻:习近平访问津巴布韦掠影

北欧绿色邮报网报道(记者陈雪霏)--中国国家主席习近平和夫人彭丽媛12月1日抵达津巴布韦首都哈拉雷对津巴布韦进行了自1996年以来首次中国国家元首对该国的正式访问。老当益壮年已91岁的津巴布韦总统穆加贝和漂亮的夫人亲自到机场迎接。

лªÉçÕÕƬ£¬¹þÀ­À×£¬2015Äê12ÔÂ1ÈÕ Ï°½üƽµÖ´ï¹þÀ­À׿ªÊ¼¶Ô½ò°Í²¼Î¤½øÐйúÊ·ÃÎÊ 12ÔÂ1ÈÕ£¬Öйú¹ú¼ÒÖ÷ϯϰ½üƽ³Ëר»úµÖ´ï½ò°Í²¼Î¤Ê׶¼¹þÀ­À×£¬¿ªÊ¼¶Ô½ò°Í²¼Î¤½øÐйúÊ·ÃÎÊ¡£½ò°Í²¼Î¤×Üͳļӱ´ÔÚ»ú³¡¾ÙÐСÖØ»¶Ó­ÒÇʽ¡£ÕâÊÇÏ°½üƽºÍ·òÈËÅíÀöæÂÏò»¶Ó­ÈËȺ»ÓÊÖÖÂÒâ¡£ лªÉç¼ÇÕß Ð»»·³Û Éã

12月1日,中国国家主席习近平乘专机抵达津巴布韦首都哈拉雷,开始对津巴布韦进行国事访问。津巴布韦总统穆加贝在机场举行隆重欢迎仪式。这是习近平和夫人彭丽媛向欢迎人群挥手致意。
新华社记者 谢环驰 摄

лªÉçÕÕƬ£¬¹þÀ­À×£¬2015Äê12ÔÂ1ÈÕ Ï°½üƽµÖ´ï¹þÀ­À׿ªÊ¼¶Ô½ò°Í²¼Î¤½øÐйúÊ·ÃÎÊ 12ÔÂ1ÈÕ£¬Öйú¹ú¼ÒÖ÷ϯϰ½üƽ³Ëר»úµÖ´ï½ò°Í²¼Î¤Ê׶¼¹þÀ­À×£¬¿ªÊ¼¶Ô½ò°Í²¼Î¤½øÐйúÊ·ÃÎÊ¡£½ò°Í²¼Î¤×Üͳļӱ´ÔÚ»ú³¡¾ÙÐСÖØ»¶Ó­ÒÇʽ¡£ÕâÊÇÏ°½üƽÔÚļӱ´ÅãͬϵÇÉϼìÔĄ̈¡£ лªÉç¼ÇÕß »Æ¾´ÎÄ Éã

12月1日,中国国家主席习近平乘专机抵达津巴布韦首都哈拉雷,开始对津巴布韦进行国事访问。津巴布韦总统穆加贝在机场举行隆重欢迎仪式。这是习近平在穆加贝陪同下登上检阅台。
新华社记者 黄敬文 摄

лªÉçÕÕƬ£¬¹þÀ­À×£¬2015Äê12ÔÂ1ÈÕ Ï°½üƽµÖ´ï¹þÀ­À׿ªÊ¼¶Ô½ò°Í²¼Î¤½øÐйúÊ·ÃÎÊ 12ÔÂ1ÈÕ£¬Öйú¹ú¼ÒÖ÷ϯϰ½üƽ³Ëר»úµÖ´ï½ò°Í²¼Î¤Ê׶¼¹þÀ­À×£¬¿ªÊ¼¶Ô½ò°Í²¼Î¤½øÐйúÊ·ÃÎÊ¡£½ò°Í²¼Î¤×Üͳļӱ´ÔÚ»ú³¡¾ÙÐСÖØ»¶Ó­ÒÇʽ¡£ÕâÊÇÏ°½üƽ¼ìÔÄÒÇÕ̶ӡ£ лªÉç¼ÇÕß »Æ¾´ÎÄ Éã

12月1日,中国国家主席习近平乘专机抵达津巴布韦首都哈拉雷,开始对津巴布韦进行国事访问。津巴布韦总统穆加贝在机场举行隆重欢迎仪式。这是习近平检阅仪仗队。
新华社记者 黄敬文 摄

лªÉçÕÕƬ£¬¹þÀ­À×£¬2015Äê12ÔÂ1ÈÕ Ï°½üƽµÖ´ï¹þÀ­À׿ªÊ¼¶Ô½ò°Í²¼Î¤½øÐйúÊ·ÃÎÊ 12ÔÂ1ÈÕ£¬Öйú¹ú¼ÒÖ÷ϯϰ½üƽ³Ëר»úµÖ´ï½ò°Í²¼Î¤Ê׶¼¹þÀ­À×£¬¿ªÊ¼¶Ô½ò°Í²¼Î¤½øÐйúÊ·ÃÎÊ¡£½ò°Í²¼Î¤×Üͳļӱ´ÔÚ»ú³¡¾ÙÐСÖØ»¶Ó­ÒÇʽ¡£ÕâÊÇļӱ´ÔÚ»ú³¡Ó­½ÓÏ°½üƽ¡£ лªÉç¼ÇÕß À¼ºì¹â Éã

12月1日,中国国家主席习近平乘专机抵达津巴布韦首都哈拉雷,开始对津巴布韦进行国事访问。津巴布韦总统穆加贝在机场举行隆重欢迎仪式。这是穆加贝在机场迎接习近平。
新华社记者 兰红光 摄

лªÉçÕÕƬ£¬¹þÀ­À×£¬2015Äê12ÔÂ1ÈÕ Ï°½üƽµÖ´ï¹þÀ­À׿ªÊ¼¶Ô½ò°Í²¼Î¤½øÐйúÊ·ÃÎÊ 12ÔÂ1ÈÕ£¬Öйú¹ú¼ÒÖ÷ϯϰ½üƽ³Ëר»úµÖ´ï½ò°Í²¼Î¤Ê׶¼¹þÀ­À×£¬¿ªÊ¼¶Ô½ò°Í²¼Î¤½øÐйúÊ·ÃÎÊ¡£½ò°Í²¼Î¤×Üͳļӱ´ÔÚ»ú³¡¾ÙÐСÖØ»¶Ó­ÒÇʽ¡£ÕâÊǵ±µØÃñÖÚÌøÆ𻶿ìÈÈÇéµÄ´«Í³Î赸£¬»¶Ó­Ï°½üƽºÍÅíÀöæµ½·Ã¡£ лªÉç¼ÇÕß »Æ¾´ÎÄ Éã12月1日,中国国家主席习近平乘专机抵达津巴布韦首都哈拉雷,开始对津巴布韦进行国事访问。津巴布韦总统穆加贝在机场举行隆重欢迎仪式。这是当地民众跳起欢快热情的传统舞蹈,欢迎习近平和彭丽媛到访。
新华社记者 谢环驰 摄

лªÉçÕÕƬ£¬¹þÀ­À×£¬2015Äê12ÔÂ1ÈÕ Ï°½üƽͬ½ò°Í²¼Î¤×Üͳļӱ´¾ÙÐлá̸ 12ÔÂ1ÈÕ£¬¹ú¼ÒÖ÷ϯϰ½üƽÔÚ¹þÀ­À×ͬ½ò°Í²¼Î¤×Üͳļӱ´¾ÙÐлá̸¡£ лªÉç¼ÇÕß »Æ¾´ÎÄ Éã

12月1日,国家主席习近平在哈拉雷同津巴布韦总统穆加贝举行会谈。
新华社记者 兰红光 摄

лªÉçÕÕƬ£¬¹þÀ­À×£¬2015Äê12ÔÂ1ÈÕ Ï°½üƽͬ½ò°Í²¼Î¤×Üͳļӱ´¾ÙÐлá̸ 12ÔÂ1ÈÕ£¬¹ú¼ÒÖ÷ϯϰ½üƽÔÚ¹þÀ­À×ͬ½ò°Í²¼Î¤×Üͳļӱ´¾ÙÐлá̸¡£ лªÉç¼ÇÕß À¼ºì¹â Éã12月1日,国家主席习近平在哈拉雷同津巴布韦总统穆加贝举行会谈。
新华社记者 黄敬文 摄

лªÉçÕÕƬ£¬¹þÀ­À×£¬2015Äê12ÔÂ1ÈÕ Ï°½üƽͬ½ò°Í²¼Î¤×Üͳļӱ´¾ÙÐлá̸ 12ÔÂ1ÈÕ£¬¹ú¼ÒÖ÷ϯϰ½üƽÔÚ¹þÀ­À×ͬ½ò°Í²¼Î¤×Üͳļӱ´¾ÙÐлá̸¡£ лªÉç¼ÇÕß »Æ¾´ÎÄ Éã

12月1日,国家主席习近平在哈拉雷同津巴布韦总统穆加贝举行会谈。
新华社记者 黄敬文 摄

лªÉçÕÕƬ£¬¹þÀ­À×£¬2015Äê12ÔÂ2ÈÕ Ï°½üƽ¿¼²ì½ò°Í²¼Î¤Ò°Éú¶¯Îï¾ÈÖú»ùµØ 12ÔÂ2ÈÕ£¬¹ú¼ÒÖ÷ϯϰ½üƽÔÚ½ò°Í²¼Î¤¿¼²ìÒ°Éú¶¯Îï¾ÈÖú»ùµØ¡£ÔÚ»ùµØ¸ºÔðÈËÅãͬÏ£¬Ï°½üƽºÍ·òÈËÅíÀöæ²쿴ÁË»ùµØ¾ÈÖúµÄÒ°Éú¶¯Î²¢¸ø´óÏó¡¢³¤¾±Â¹µÝιˮ¹û¡¢Ê÷Ò¶¡£ лªÉç¼ÇÕßÀ¼ºì¹âÉã

12月2日,国家主席习近平在津巴布韦考察野生动物救助基地。在基地负责人陪同下,习近平和夫人彭丽媛察看了基地救助的野生动物,并给大象、长颈鹿递喂水果、树叶。
新华社记者兰红光摄

лªÉçÕÕƬ£¬¹þÀ­À×£¬2015Äê12ÔÂ2ÈÕ Ï°½üƽ¿¼²ì½ò°Í²¼Î¤Ò°Éú¶¯Îï¾ÈÖú»ùµØ 12ÔÂ2ÈÕ£¬¹ú¼ÒÖ÷ϯϰ½üƽÔÚ½ò°Í²¼Î¤¿¼²ìÒ°Éú¶¯Îï¾ÈÖú»ùµØ¡£ÔÚ»ùµØ¸ºÔðÈËÅãͬÏ£¬Ï°½üƽºÍ·òÈËÅíÀöæ²쿴ÁË»ùµØ¾ÈÖúµÄÒ°Éú¶¯Î²¢¸ø´óÏó¡¢³¤¾±Â¹µÝιˮ¹û¡¢Ê÷Ò¶¡£ лªÉç¼ÇÕ߻ƾ´ÎÄÉã

12月2日,国家主席习近平在津巴布韦考察野生动物救助基地。在基地负责人陪同下,习近平和夫人彭丽媛察看了基地救助的野生动物,并给大象、长颈鹿递喂水果、树叶。
新华社记者黄敬文摄

 

 

 

诺奖提名解密:谁为马丁路德金提的名?

北欧绿色邮报网报道(记者陈雪霏)--诺贝尔奖网站公布50年前提名的秘密:美国黑人马丁路德金1964年获得诺贝尔和平奖。谁为他提名的呢?

原来是一个叫美国朋友服务委员会的组织在1963年提名马丁路德金获诺贝尔和平奖。结果他没有在当年获得,但已经引起诺奖委员会注意,放到了下一年名单。

1964年美国朋友服务委员会再次提名。同时瑞典议会也有八个人联合提名马丁路德金。这两家提名使得挪威诺奖委员会对马丁路德金进行了调查。

当年有43名候选人,第一轮剩下13名。

经过调查,当年10月14日诺奖和平委员会宣布马丁路德金获奖。

2015诺贝尔医学奖得主屠呦呦安全抵达瑞典

北欧绿色邮报网报道(记者陈雪霏)--2015诺贝尔医学奖得主屠呦呦4日晚安全抵达瑞典首都斯德哥尔摩开启为期一周的围绕诺贝尔颁奖的各种活动。

中国医药学家屠呦呦因发现青蒿素而获得2015 诺贝尔医学奖的一半奖项,另一半由美日科学家获得。

屠呦呦预期将做学术报告,出席颁奖仪式,在国王手中接过获奖证书,并出席隆重的诺贝尔奖晚宴。

做学术报告时将有翻译。

根据计划,屠呦呦将在诺奖周期间出席新闻发布会,发表学术讲座,出席诺奖音乐会,12月10日出席颁奖仪式,和诺贝尔晚宴。

由于近期的形势和以往的惯例,瑞典安全方面将更加严格。

瑞典卡罗林斯卡医学院诺奖大会10月5日宣布屠呦呦因发现青蒿素而获得一半诺奖,另一半由美日两名科学家获得。

今年的诺奖奖金依然是800万克朗,相当于601万人民币,近94万美元。

诺贝尔奖是根据瑞典化学家诺贝尔的遗嘱确立的,专门奖励给那些对人类做出巨大贡献的人。医学,物理,化学,和平和文学奖都是在1901年开始颁发的。1969年瑞典央行设立纪念阿尔弗莱德诺贝尔经济学奖。另外,诺贝尔和平奖是在挪威宣布和颁发。

到目前为止,已经有210名诺贝尔生理学或医学奖得主。其中,屠呦呦是第12位女科学家获得医学奖。

诺贝尔医学奖获得者的平均年龄是58岁,最年轻的获奖者38岁,最年老的获奖者87岁,是在1966年获得的奖。

敬请关注北欧绿色邮报网:www.greenpost.se

www.nobelprize.se

www.svt.se