Category Archives: Environment

En ledsen ju stark tal av Svetlana Alexievich

Av Xuefei Chen Axelsson

Stockholm, Dec.7(Greenpost)–Jag vet inte vad ska skriva efter jag hade läst Alexievichs Nobelföreläsning.

DSC_4687Jag läste på engelska, tårarna föll och jag kunde inte hålla på.

Det är en ledsen men stark nobelföreläsning. Det är som sin bok. Det är som politiska tal, men det är sentimentallt också. När Xi Jinping och Ma Yingjiu skakade händerna, måste vi tänka att vi är lykliga. Vi kineserna är bröderna också.

Alexievich reflecterade livet så djupt och hon hade tre länderna och hon inte vill se att Ryssland och Belarus slår varandra för att de är bröderna. Men historier passade precis som det är nu.

Jag tycker att det är så ledsen att vi måste tänka om vad man vill.

Jag vill gärna flera människor kan läsa sin nobelföreläsning också.

Var så god.

am-alexievich-signed-chairAlexievich  Photo:Alexander Mahmoud

Om ett förlorat fältslag

Jag står inte ensam i den här talarstolen … Runt omkring mig finns röster, hundratals röster, de är alltid med mig. Ända sedan min barndom. Jag bodde i en by. Vi barn älskade att vara ute och leka, men på kvällen drogs vi, som av en magnet, till bänkarna där de slitna kärringarna – som man säger hos oss – brukade samlas bredvid sina hus eller stugor. Ingen av dem hade några män, fäder eller bröder, jag minns inga män i vår by efter kriget – under andra världskriget hade var fjärde man i Belarus dött vid fronten eller i partisanförband. Vår barnavärld efter kriget var en kvinnornas värld. Mest av allt minns jag att kvinnorna inte talade om döden, utan om kärlek. De brukade berätta om hur de den sista dagen hade tagit farväl av sina käraste, och om hur de hade väntat på dem, och om hur de fortfarande väntade. Åren hade gått, men de väntade ändå: “Han får gärna återvända utan armar och ben – jag ska bära honom på mina händer.” Utan armar … utan ben … Det känns som om jag ända sedan barndomen har vetat vad kärlek är …

Här är bara några av de sorgsna melodier som jag lyssnar på …

Den första rösten:

“Varför ska du veta det här? Det är så sorgligt. Jag mötte min man i kriget. Jag var stridsvagnssoldat. Jag hade kommit fram till Berlin. Jag minns hur vi stod vid riksdagshuset, då var han ännu inte min man, och han sade till mig: “Vi kan väl gifta oss. Jag älskar dig”. Men jag tog så illa vid mig av de där orden – hela kriget hade vi levt i smuts och damm och blod och runt omkring fanns bara svordomar. Jag svarade honom: “Först får du göra en kvinna av mig: ge mig blommor, säg ömsinta ord, så snart jag blir demobiliserad ska jag låta sy en klänning åt mig.” Jag var så arg att jag rent av ville slå till honom. Han kände allt det där, hans ena kind var brännskadad och full av ärr, och över de där ärren såg jag tårar rinna. “Visst, jag ska gifta mig med dig.” Så sade jag … jag kunde själv inte tro att jag sade det … Runt omkring oss var det sot, och krossat tegel – vi var, kort sagt, omgivna av kriget …”

Den andra rösten:

“Vi bodde i närheten av kärnkraftverket i Tjernobyl. Jag arbetade som konditor, jag gjorde tårtor. Men min man var brandman. Vi hade just gift oss, vi brukade till och med gå hand i hand till affären. Just den dagen reaktorn exploderade hade han jourtjänstgöring på brandstationen. När larmet gick åkte de dit i sina skjortor, i sina vanliga kläder, det var en explosion på ett atomkraftverk, men man delade inte ut några specialkläder åt dem. Det var så vi hade det … Ni vet … Hela natten höll de på att släcka branden och med de radioaktiva stråldoser de fick kan man inte överleva. På morgonen skickades de genast iväg med flyg till Moskva. Akut strålsjuka … en människa kan bara leva några veckor … Min man var stark, han var idrottare, han var den siste som dog. När jag kom dit sade de till mig att han låg i en speciell box, dit de inte släppte in någon. “Jag älskar honom”, sade jag vädjande. “Det är soldater som sköter om dem. Vad skall du där att göra?” – “Jag älskar honom.” – De försökte tala mig till rätta: “Det är inte längre en människa att älska – det är ett saneringsobjekt. Förstår du?” Men jag upprepade bara en och samma sak för mig själv: Jag älskar, jag älskar … På natten klättrade jag upp till honom på brandstegen … Eller så bad jag nattvakterna, jag gav dem pengar för att de skulle släppa in mig … Jag övergav honom inte, jag var med honom ända till slutet … Efter hans död … några månader senare födde jag en liten flicka, hon levde bara i ett par dagar. Hon … Vi hade längtat så efter henne, men jag dödade henne … Hon räddade mig, hela det radioaktiva angreppet hade hon tagit emot. Hon var så liten … Den lilla … Men jag älskade dem båda. Kan man döda med sin kärlek? Varför är de så nära varandra – kärleken och döden? Alltid är de tillsammans. Kan någon förklara det för mig? Jag kryper på knäna vid graven …”

Den tredje rösten:

“När jag för första gången dödade en tysk … Då var jag tio år, partisanerna tog redan med mig ut på uppdrag. Den där tysken låg sårad … Jag hade blivit tillsagd att ta ifrån honom pistolen, jag sprang fram, men tysken hade gripit tag i pistolen med bägge händerna och lyfte den mot mitt ansikte. Fast det var inte tysken som hann först, det var jag …

Att jag hade dödat skrämde mig inte … Och under kriget brukade jag inte minnas honom. Runt omkring fanns många som blivit dödade, vi levde bland döda. Jag blev förvånad när en dröm om den där tysken plötsligt dök upp många år senare. Det var oväntat … Drömmen hemsökte mig gång på gång … Jag flyger, men han släpper mig inte. Eller så lyfter jag … Jag flyger … och flyger … Men han jagar ifatt mig, och tillsammans faller vi. Jag ramlar ner i en grop. Jag vill resa mig … ställa mig upp … Men han hindrar mig … Han låter mig inte flyga iväg …

En och samma dröm … Den förföljde mig i flera decennier …

Jag kan inte berätta om den där drömmen för min son. När han var liten kunde jag det inte, jag läste sagor för honom. Nu har min son blivit vuxen – men jag kan ändå inte göra det …”

 

Flaubert brukade säga om sig själv att han var en pennans människa. Jag kan säga om mig själv att jag är en örats människa. När jag går längs en gata och några ord och uttryck eller utrop letar sig fram till mig tänker jag alltid: Så många romaner som spårlöst försvinner i tiden! I mörkret. Det finns en bit av människolivet – den talspråkliga ­– som vi inte lyckas erövra åt litteraturen. Vi har ännu inte insett dess värde, eller häpnat och hänförts av den. Men mig har den förhäxat och gjort till sin fånge. Jag älskar när en människa talar … Jag älskar den ensamma människorösten. Det är min allra största kärlek och passion.

Min väg till denna talarstol har varit nästan fyrtio år lång – från människa till människa, från röst till röst. Jag kan inte säga att denna väg aldrig har varit mig övermäktig – många gånger har jag blivit chockad och skrämd av en människa, jag har känt hänförelse och vämjelse, och jag har velat glömma det som jag har hört och återvända till den tid då jag ännu svävade i okunskap. Åtskilliga gånger har jag också velat gråta av glädje, över att jag har fått se hur underbar en människa är.

Jag har levt i ett land där man ända sedan vi var små lärde oss att dö. Det gavs undervisning i död. Man sade till oss att människan existerar för att överlämna sig, för att brinna upp, för att offra sig. Man lärde oss att älska en människa med gevär. Om jag hade vuxit upp i ett annat land skulle jag inte ha kunnat gå denna väg. Ondskan är skoningslös, man måste vara vaccinerad mot den. Men vi växte upp bland bödlar och offer. Våra för-äldrar levde visserligen i skräck, så de berättade inte allt för oss, och oftast ingenting alls, men själva vår livsluft var förgiftad av detta. Ondskan spionerade hela tiden på oss.

Jag har skrivet fem böcker, men för mig känns det som om alltsammans är en enda bok. Boken om en utopis historia …

Varlam Sjalamov skrev: “Jag deltog i ett stort förlorat fält-slag, för en verklig förnyelse av mänskligheten”. Jag försöker rekonstruera detta fältslags historia, dess segrar och dess nederlag. När man ville bygga Himmelriket på jorden. Paradiset! Solstaden! Fast det slutade med att allt som blev kvar var ett hav av blod och miljontals förödda människoliv. Men det fanns en tid när inte en enda av 1900-talets politiska idéer kunde mäta sig med kommunismen (och med Oktoberrevolutionen, så som dess symbol), eller attrahera västerländska intellektuella och människor i hela världen lika starkt och intensivt. Raymond Aron kallade kommunismen ett “opium för de intellektuella”. Idén om kommunism är åtminstone två tusen år gammal. Vi finner den hos Platon – i läran om den riktiga idealstaten. Och hos Aristofanes – i drömmarna om en tid då “allt blir gemensamt” … Och sedan hos Thomas More och Tommaso Campanella … Och hos Saint-Simon, Fourier och Robert Owen. I den ryska själen finns det någonting som har tvingat oss att försöka göra dessa önskningar och drömmar till verklighet.

För tjugo år sedan tog vi avsked av det “röda” imperiet med förbannelser och tårar. Idag kan vi redan lugnt betrakta denna näraliggande händelse som en historisk erfarenhet. Det är viktigt, eftersom dispyterna om socialismen ännu inte har tystnat. Det har vuxit upp en ny generation, som har en annan världsbild, men åtskilliga unga människor läser åter Marx och Lenin. I ryska städer öppnar man Stalinmuseer och reser monument över honom.

Det finns inget “rött” imperium, men den “röda” människan finns kvar. Hon lever vidare.

Min far, som dog för inte så länge sedan, var ända till slutet en troende kommunist. Han bevarade sin partibok. Jag kan aldrig ta ordet “sovjetmänniska” i min mun, för då skulle jag bli tvungen att kalla min far för det, och mina nära och kära, och folk jag känner. Och mina vänner. De kommer alla därifrån – ur socialismen. Bland dem finns många idealister. Eller romantiker. Idag har man en annan benämning på dem – slaveriets romantiker. Eller utopins slavar. Jag tror att de alla hade kunnat leva ett annat liv, men de har levt ett sovjetiskt. Varför? Jag har länge sökt svaret på den frågan – jag har rest kort och tvärs genom det väldiga land som nyligen kallades Sovjetunionen, jag har spelat in tusentals band. Det var socialismen och det var helt enkelt vårt liv. Korn för korn, smula för smula har jag samlat ihop den “hemgjorda”, “inre” socialismens historia. Hur den levde i människosjälen. Jag lockades av just den där lilla rymden – människan … en människa. I själva verket är det också där som allting sker.

Alldeles efter kriget var Theodor Adorno skakad: “Att skriva dikter efter Auschwitz – det är barbari.” Min lärare Ales Adamovitj, vars namn jag idag vill nämna med tacksamhet, ansåg också att det var hädiskt att skriva prosa om 1900-talets hemskheter. Där får man inte hitta på. Man måste återge sanningen, sådan den är. Det krävs en “hyperlitteratur”. Det är ett vittne som måste tala. Man kan minnas Nietzsche och hans ord om att det inte finns en enda konstnär som står ut med verkligheten. Och som inte upphöjer den.

Jag har alltid plågats av att sanningen inte ryms i ett enda hjärta, eller i ett enda intellekt. Den är liksom uppdelad ­– det finns många av den, den är olika och utspridd i världen. Hos Dostojevskij finns tanken att mänskligheten vet mer om sig själv, oändligt mycket mer än vad den har hunnit nedteckna i litteraturen. Vad gör jag? Jag samlar känslornas, tankarnas och ordens vardaglighet. Jag samlar min tids liv. Själens historia intresserar mig. Själens vardag. Sådant som den stora historien vanligtvis försummar och ringaktar. Jag sysslar med den försummade historien. Åtskilliga gånger, också nu, har jag fått höra att detta inte är litteratur, utan dokument. Men vad är egentligen litteratur idag? Vem kan svara på den frågan? Vi lever snabbare än förr. Innehållet spränger formen. Bryter sönder och förändrar den. Allt svämmar över sina bräddar: musiken, måleriet, och i dokumentet sliter sig ordet loss och överskrider dokumentets gränser. Det finns inga gränser mellan ett faktum och någonting skapat, det ena flyter över i det andra. Inte ens ett vittne är opartiskt. När en människa berättar skapar hon – hon brottas med tiden, som en skulptör med marmorn. Hon är en skådespelare och skapare.

Den lilla människan intresserar mig. Den lilla stora människan, skulle jag vilja säga, eftersom lidandet förstorar henne. I mina böcker berättar hon själv sin lilla historia, och samtidigt med sin egen historia också den stora historien. Vad som hänt och händer med oss har ännu inte blivit förstått, det måste utsägas. Åtminstone utsägas, till att börja med. Vi är rädda för det, ännu är vi inte i stånd att klara av vårt förflutna. I Dostojevskijs Onda andar säger Sjatov till Stavrogin innan de börjar samtala: “Vi är två varelser som mötts i gränslösheten … för sista gången i världen. Överge er ton och anta en som är mänsklig! Tala för en gångs skull med mänsklig röst!”

Ungefär så inleds mina samtal med mina hjältar. Naturligtvis talar en människa från sin tid, hon kan inte tala från ingenstans! Men att ta sig fram till en människosjäl är svårt, den har blivit nedskräpad av tidens vidskepelser, av dess fördomar och lögner. Av teve och tidningar.

Jag skulle vilja ta några sidor ur mina dagböcker, för att visa hur tiden har rört sig … hur en idé har dött … Hur jag har följt dess spår …

1980–1985

Jag skriver en bok om kriget … Varför om kriget? För att vi är krigiska människor – endera har vi krigat eller har vi gjort oss redo för krig. Om man tittar noga så har vi alla ett krigiskt sätt att tänka. Hemma, och på gatan. Därför är ett människoliv så lite värt hos oss. Allt är som i ett krig.

Jag började med tvivel. Alltså, ännu en bok om kriget … Varför?

Under en av mina journalistiska resor mötte jag en kvinna, hon hade varit sjukvårdsinstruktör under kriget. Hon berättade: om vintern hade de gått över sjön Ladogas is, fienden hade lagt märke till rörelsen och börjat skjuta. Hästar och människor försvann under isen. Allt skedde om natten, och hon hade, som hon trodde, gripit tag i en sårad, som hon släpade in till stranden. “Den som jag släpade var våt och naken – jag trodde att kläderna hade slitits av”, berättade hon. “Men på stranden upptäckte jag att jag hade släpat med mig en jättelik skadad belugastör. Och jag svor och förbannade: människorna lider, men varför skall djuren, fåglarna och fiskarna behöva göra det?” Under en annan resa fick jag höra en som varit sjukvårdsinstruktör vid en kavalleri-skvadron berätta om hur hon under en strid hade släpat iväg en sårad tysk till en grop, fast att det är en tysk upptäcker hon först i gropen. Hans ben är krossat, han håller på att förblöda. Fast det är ju en fiende! Vad skall hon göra? Där uppe håller de egna grabbarna på att dö! Men hon förbinder honom och kryper vidare. Hon släpar dit en rysk soldat, han är medvetslös, när han vaknar upp vill han döda tysken, och när tysken vaknar upp griper han kpisten och vill döda ryssen. “Först slår jag den ene på käften, och sedan den andre. Våra ben var alldeles blodiga”, mindes hon. “Blodet hade blandats.”

Detta var ett krig som jag inte kände till. Ett kvinnligt krig. Det handlade inte om hjältar. Inte om hur vissa människor hjältemodigt dödade andra människor. En kvinnas klagan har stannat kvar i minnet: “Efter striden går du över fältet. Och där ligger de … Alla är de unga, och de är så vackra. De ligger och tittar upp i himlen. Och man tycker synd både om de egna och de andra.” Just det där “både om de egna och de andra” väckte tanken på vad boken skulle handla om. Om att krig är mord. Och om hur detta har bevarats i det kvinnliga minnet. Nyss fanns där en man som log och rökte – och nu finns han inte mer. Mest av allt talar kvinnorna om försvinnandet – om hur snabbt allting i kriget förvandlas till ingenting. Såväl en människa som en mänsklig tid. Visst, vid 17 eller 18 års ålder hade de själva bett att få komma till fronten, fast de ville inte döda. Men de var redo att dö. Dö för fosterlandet. Och för Stalin också – man kan inte slänga ut ord ur historien.

Under två år tryckte de inte boken, den trycktes inte innan perestrojkan. Eller innan Gorbatjov. “Efter er bok kommer ingen att gå ut i krig”, sade censorn förmanande till mig. “Ert krig är hemskt. Varför finns det inga hjältar hos er?” Jag hade inte sökt några hjältar. Jag hade skrivet historien utifrån berättelser av de vittnen och deltagare som ingen hade uppmärksammat. Det var aldrig någon som hade frågat ut dem. Vad människor, bara vanliga människor, tänker om de stora idéerna vet vi inte. Direkt efter kriget skulle en människa ha berättat ett krig, flera decennier senare berättar hon ett annat – naturligtvis är det något som förändras hos henne, eftersom hon lägger in hela sitt liv i minnena. Hela sig själv. Hur hon levt under dessa år, vad hon läst och sett, vem hon mött. Vad hon tror på. Och slutligen om hon är lycklig eller olycklig. Dokument är levande väsen, de förändras tillsammans med oss …

Men jag är absolut övertygad om att sådana flickor som de som deltog i kriget år 1941 kommer det aldrig mer att finnas. Detta var den “röda” idéns allra största tid – den var till och med större än revolutionen och Lenin. Deras Seger skymmer fortfarande GULAG. Jag älskar de där flickorna oerhört mycket. Men det gick inte att tala med dem om Stalin, eller om tågen som efter kriget for till Sibirien med segrare, med dem som var allra djärvast. De andra återvände och teg. En gång fick jag höra: “Fria var vi bara i kriget. Vid frontlinjen.” Vårt största kapital är lidandet. Inte olja eller gas, utan lidandet. Det är det enda som vi ständigt utvinner. Hela tiden söker jag ett svar: Varför konverteras inte allt vårt lidande till frihet? Har det verkligen varit förgäves? Tjaadajev hade rätt: Ryssland är ett land utan minne, den totala amnesins plats, ett jungfruligt medvetande för kritik och reflexion.

Vi har hur många storslagna böcker som helst …

1989

Jag är i Kabul. Jag ville inte skriva mer om kriget. Men nu är jag i ett riktigt krig. Ur tidningen Pravda: “Vi hjälper det afghanska broderfolket att bygga socialismen”. Överallt är krigets folk, krigets saker. Krigets tid.

Igår tog de inte med mig till striden: “Stanna på hotellet, lilla damen. Annars blir det jag som får skulden.” Jag sitter på hotellet och tänker: det finns något omoraliskt i betraktandet av andras mod och risktagande. Det är redan andra veckan jag är här och jag kan inte frigöra mig från känslan att kriget är en för mig obegriplig produkt av den manliga naturen. Men krigets vardaglighet är grandios. Jag har upptäckt att vapnen är vackra: kpistar, minor, stridsvagnar. Människan har funderat mycket över hur man på bästa sätt skall kunna döda en annan människa. Den eviga dispyten mellan sanning och skönhet. Man visade mig en ny italiensk mina, min “kvinnliga” reaktion: “Den är vacker. Varför är den vacker?” På militärt vis förklarade man för mig att om man skulle råka köra över eller trampa på en sådan där … från en viss vinkel … då är en halv spann kött det enda som blir kvar av en människa. Om det onormala pratar man här som om det vore något normalt och självklart. Det är kriget, säger man … Ingen blir galen av de där bilderna, eller av att här på marken ligger det en människa som inte dödats av naturkrafter och inte av ödet, utan av en annan människa.

Jag såg lastningen av en “svart tulpan” (ett flygplan som fraktar zinkkistorna med de stupade till fosterlandet). De döda kläs ofta i den gamla militäruniformen som fanns redan på fyrtiotalet, med ridbyxor, men det händer att de uniformerna inte heller räcker till. Soldaterna pratade med varandra: “De har kommit med nya döda till kylen. Det luktar som en gammal galt.” Jag ska skriva om detta. Jag är rädd för att man inte kommer att tro mig där hemma. I våra tidningar skriver man om vänskapsalléerna som de sovjetiska soldaterna planterar.

Jag pratar med grabbarna, många har kommit hit frivilligt. De bad att få komma hit. Jag har märkt att de flesta kommer från akademikerhem: deras föräldrar är lärare, läkare, bibliotekarier – kort sagt, bildat folk. De drömde uppriktigt om att hjälpa det afghanska folket att bygga socialismen. Nu gör de narr av sig själva. De visade mig ett ställe på flygplatsen där det låg hundratals zinkkistor, de glänste hemlighetsfullt i solen. Officeren som ledsagade mig kunde inte hejda sig: “Kanske finns min kista också här … De kommer att stoppa ner mig i den … Men vad är det jag strider för här?” Han blev genast rädd för sina egna ord: “Det där får ni inte spela in.”

På natten drömde jag om de döda, de hade alla förvånade ansikten: Hur kan det komma sig att jag har blivit dödad? Har jag verkligen blivit dödad?

Tillsammans med sjuksköterskorna åkte jag till ett sjukhus för fredliga afghaner, vi hade med oss presenter till barnen. Leksaker, konfekt och kex. Ett halvdussin nallebjörnar fick jag ta hand om. Vi kom fram till sjukhuset – det var en lång barack, i sängarna fanns inga lakan, alla hade bara varsitt täcke. En ung afghansk kvinna kom fram till mig med ett barn i famnen, hon ville säga något, efter tio år hade alla här lärt sig att tala lite ryska, jag gav barnet en leksak, det tog emot den med tänderna. “Varför gör han så där?” frågade jag häpet. Den afghanska kvinnan ryckte bort täcket från den lilla kroppen, pojken saknade armar. “Det var dina ryssar som bombade.” Någon grep tag i mig, jag föll …

Jag har sett hur vår raketavfyrningsramp Grad förvandlar afghanska byar till upplöjd mark. Jag har varit på en afghansk kyrkogård, långsträckt som en österländsk by. Någonstans i mitten av kyrkogården skrek en gammal afghansk kvinna. Jag mindes hur en zinkkista bars in i en by utanför Minsk, och hur en moder tjöt. Det var ett skrik som varken var mänskligt eller djuriskt … Det liknade det jag hörde på kyrkogården i Kabul …

Jag erkänner att jag inte genast blev fri. Jag var ärlig mot mina hjältar, och de anförtrodde sig åt mig. Var och en av oss hade sin egen väg till frihet. Innan Afghanistan trodde jag på en socialism med mänskligt ansikte. Jag återvände därifrån fri från alla illusioner. “Förlåt mig, far”, sade jag när vi möttes, “du uppfostrade mig med en tro på de kommunistiska idealen, men det räcker med att en enda gång få se hur de som nyligen var sovjetiska skolbarn, sådana som du och mamma undervisar (mina föräldrar var byskollärare), på främmande mark dödar människor de inte känner, för att alla dina ord skall förvandlas till stoft. Vi är mördare – förstår du det, pappa!?” Far började gråta.

Från Afghanistan återvände det många fria människor. Men jag har också ett annat exempel. Där, i Afghanistan, var det en kille som skrek åt mig: “Kvinna, vad kan du begripa av kriget? Tror du kanske att folk dör i kriget så som de dör i böcker och på bio? Där dör de vackert, men här dödade de min vän igår – kulan träffade i huvudet. Han fortsatte att springa i kanske tio meter till och försökte fånga sin hjärna …”

Men sju år senare älskar samma kille, som nu är en framgångsrik affärsman, att berätta om sin tid i Afghanistan. Han ringde till mig: “Vad är det för vits med dina böcker? De är alldeles för hemska.” Detta var redan en annan människa, inte den jag mötte mitt i döden, och som inte ville dö vid tjugo års ålder …

Jag har frågat mig själv hurdan bok om kriget jag skulle vilja skriva. Jag skulle vilja skriva om en människa som inte skjuter, som inte kan skjuta på en annan människa och som lider av själva tanken på krig. Var finns han? Jag har inte mött honom.

1990–1997

Den ryska litteraturen är intressant genom att det bara är den som kan berätta om det unika experiment som det väldiga landet har genomgått. Man frågar mig ofta: Varför skriver ni hela tiden om det tragiska? För att det är så vi lever. Nu lever vi visserligen i skilda länder, men den “röda” människan finns ändå överallt. Kommen ur det livet och med de minnena.

Länge ville jag inte skriva om Tjernobyl. Jag visste inte hur man skulle kunna skriva om detta – med vilka verktyg och från vilket håll skulle man närma sig? Namnet på mitt lilla land, som glömts bort i Europa och som världen tidigare nästan aldrig hört talas om, började höras på alla språk, och vi, belarusier, blev Tjernobylfolket. Vi var de första som kommit i beröring med det okända. Det stod klart att förutom de kommunistiska, nationella och religiösa utmaningarna stod vi nu också inför sådana som var grymmare och fullständigare, men ännu dolde sig för våra blickar. Efter Tjernobyl var det något som öppnats på glänt …

Jag minns hur en gammal taxichaufför förtvivlat svor när en duva slog emot framrutan: “Varje dag är det två-tre fåglar som krossas. Men i tidningarna skriver de att situationen är under kontroll.”

I städernas parker skyfflade man ihop alla löv och fraktade iväg dem till platser utanför staden, där begravde man dem. På smittade ställen hyvlades jorden bort och begravdes, den också – man begravde jorden i jorden. Man begravde ved och gräs. Alla hade lite galna ansikten. En gammal biodlare berättade: “På morgonen gick jag ut i trädgården, det var någonting som saknades – ett välbekant ljud. Inte ett enda bi … Man hörde inte ett enda bi. Inte ett enda! Varför? Vad var det som hade hänt? Nästa dag flög de inte heller ut, och likadant var det den tredje dagen … Sedan meddelade de oss att det hade skett en olycka på kärnkraftverket, och det låg alldeles intill. Men länge visste vi ingenting. Bina visste, men inte vi.” Tjernobylinformationen i tidningarna bestod helt och hållet av militära uttryck: explosion, hjältar, soldater, evakuering … Vid själva kraftverket arbetade KGB. Man sökte efter spioner och sabotörer, det gick rykten om att olyckan var en planerad aktion av västliga säkerhetstjänster, för att underminera det socialistiska lägret. I riktning mot Tjernobyl rörde sig krigsmateriel, soldater kom åkande. Systemet fungerade, som vanligt, på militärt vis, men soldaten med ny kpist var tragisk i denna nya värld. Allt som han kunde göra var att utsätta sig för stora doser radioaktiv strålning och dö när han kom hem.

Inför mina ögon förvandlas den förtjernobylska människan till en Tjernobylmänniska.

Den radioaktiva strålningen gick inte att se eller röra vid, man kunde inte känna dess doft … Sådan var den välbekanta men okända värld som redan omgav oss. När jag for in i zonen förklarade man snabbt för mig: du får inte plocka blommor, inte sätta dig i gräset, inte dricka vatten ur en brunn … Döden lurade överallt, men det var redan ett annat slags död. I okänd skepnad. Bakom nya masker. Gamla människor som överlevt kriget evakuerades återigen, och de tittade mot himlen: “Solen skiner … Här finns ingen rök och ingen gas. Och de skjuter inte. Det här är väl inget krig? Men ändå måste vi bli flyktingar.”

På morgonen grep alla girigt tidningarna men lade genast ifrån sig dem igen, besvikna – man hade inte funnit några spioner. Man skrev inte om folkets fiender. Världen utan spioner och folkfiender var också obekant. Något nytt hade börjat. Tjernobyl direkt efter Afghanistan gjorde oss till fria människor.

För mig hade världen vidgats. I zonen kände jag mig varken som belarusier, ryss eller ukrainare, utan som en företrädare för en biologisk art som skulle kunna utrotas. Två katastrofer sammanföll: en social – det socialistiska Atlantis hade försvunnit under vattnet, och en kosmisk – Tjernobyl. Imperiets fall oroade alla: folk bekymrade sig över livet och vardagen – hur skulle man få pengar att handla för, hur skulle man överleva? Vad skulle man tro på? Under vilka fanor skulle man åter resa sig? Eller skulle man bli tvungen att lära sig leva utan någon stor idé? Det sistnämnda var något som var obekant för alla, eftersom man ännu aldrig hade levt så. Den “röda” människan ställdes inför hundratals frågor, hon uthärdade dem i ensamhet. Aldrig hade hon varit så ensam som under frihetens första dagar. Runt omkring mig var chockade människor. Jag lyssnade på dem …

Jag stänger min dagbok …

Vad hände med oss när imperiet föll? Tidigare hade världen varit uppdelad: bödlar och offer – det var GULAG, bröder och systrar – det var kriget, väljare – det var tekniken, den moderna världen. Tidigare delades vår värld dessutom in i de som satt i fängelse och de som lät fängsla folk, idag finns det en uppdelning i slavofiler och västvänliga, och i nationalförrädare och patrioter. Och dessutom mellan dem som kan köpa och dem som inte kan köpa. Den sistnämnda uppdelningen är, skulle jag vilja säga, den allra svåraste prövningen efter socialismen, eftersom alla nyligen var jämställda. Den “röda” människan kunde således inte inträda i det frihetens rike som hon drömt om hemma i sitt kök. Man hade delat upp Ryssland utan hennes medverkan, och hon blev kvar utan någonting. Förnedrad och bestulen. Aggressiv och farlig.

Vad jag hört när jag har rest runt i Ryssland …

– En modernisering är möjlig hos oss, med hjälp av avrätt-ningar ochsjarasjkor [specialarbetsläger för vetenskapsmän].

– En ryss vill liksom inte bli rik, han är till och med rädd för det. Men vad vill han då? Det finns en enda sak som han alltid vill: att ingen annan skall bli rik. Eller rikare än han själv.

– Någon hederlig människa kan du inte finna hos oss, men det finns helgon.

– Några framtida generationer som inte blivit hunsade och slagna skall vi inte hoppas på; ryssar förstår sig inte på frihet, de behöver kosacker och piskor.

– De två viktigaste ryska orden: krig och fängelse. Man stjäl, är ute och svirar ett slag, sitter i fängelse … kommer ut och hamnar där igen …

– Det ryska livet bör vara hårt och torftigt – då reser sig själen och inser att den inte tillhör denna världen … Ju smutsigare och blodigare, desto större utrymme blir det för den …

– Det finns varken kraft eller galenskap nog för en ny revolution. Det saknas djärvhet. Ryssarna behöver en idé som får blodet att isas i ådrorna …

– Så pendlar vårt liv mellan lössläppthet och fängelse-tillvaro. Kommunismen har inte dött, liket lever.

Jag tar mig friheten att säga att vi har missat den chans vi hade under 1990-talet. När frågan ställdes: Hurdant land bör vi ha – ett som är starkt och mäktigt, eller ett hedervärt, där det är gott att leva för människorna? Då valde vi den första varianten: ett som är starkt och mäktigt. Nu har vi åter en tid av styrka och våld. Ryssarna krigar med ukrainarna. Med sina bröder. Min far var belarusier och min mor var ukrainare. Och vi är många som har det så. Ryska flygplan bombar Syrien …

Förhoppningarnas tid har ersatts av rädslans tid. Tiden har börjat gå baklänges … Tiden second hand …

Nu är jag inte längre så säker på att jag har skrivit färdigt den “röda” människans historia …

Jag har tre hem: mitt belarusiska hemland – där min far föddes och där jag själv har levt i hela mitt liv, Ukraina – min mors hemland, där jag föddes, och så den stora ryska kulturen, som jag inte kan föreställa mig att vara utan. De är mig alla kära. Men att i vår tid tala om kärlek är svårt.

Översättning: Kajsa Öberg Lindsten

 

 

Video: Tu Youyou says there is much more to be done in health cause

By Xuefei Chen Axelsson

Stockholm, Dec. 6(Greenpost)–Tu Youyou, Chinese  Nobel Prize Laureate in Medicine has said that there is more to be done in health cause.

She called on young people to follow the requirement of the World Health Organization and further research on new drugs to prevent the resistance to Artemisinin. See the live video of the press conference at Nobel Forum at Karolinska Institutet on Dec. 6.  filmed by Anneli Larsson from Green Post.

Action called on short-lived climate pollutants to reduce climate warming

By Xuefei Chen Axelsson

STOCKHOLM, Dec. 3(Greenpost)– A new assessment by Arctic Monitoring Assessment Program has called for action on short-lived climate pollutants to reduce climate warming in the short-term.

This is because a complement to action on carbon dioxide Short-lived climate pollutants (SLCPs) are air pollutants that, like carbon dioxide, are causing the Earth’s climate to warm.

The Arctic Monitoring and Assessment Programme (AMAP) has examined the Arctic climate impacts of the SLCPs methane, black carbon and tropospheric ozone, according to a statement from AMAP.

The new AMAP assessments outline key findings regarding: how global and regional reductions in SLCPs may influence projected Arctic warming and which emission sources and regions contribute most to Arctic climate change.

At the ongoing COP in Paris governments will discuss actions aimed at preventing global average temperatures rising by more than 2 degrees C by 2100.

Carbon dioxide emissions are the major driver of anthropogenic climate change and reductions in carbon dioxide emissions are therefore necessary and urgent if the threats posed by climate change are to be addressed.

However, other air pollutants including black carbon and methane also contribute to global warming.

Unlike carbon dioxide, short-lived climate pollutants (SLCPs) have a relatively short residence time in the atmosphere (of a few days to about a decade – hence the term short-lived). The shorter the lifetime, the more quickly atmospheric concentrations can be reduced by lowering emissions.

This means that action on SLCPs has the potential to slow the rate of climate warming on a comparatively shorter time scale.

Action to reduce SLCPS should be seen as a complement to, and not a replacement for action to reduce emissions of carbon dioxide. Human activities have caused increased air concentrations of methane, black carbon, and ozone, affecting both global and Arctic climate.

However, technological measures to reduce emissions of SLCPs and coemitted pollutants already exist. Actions to reduce methane emissions could slow the global warming expected by 2050 by approximately 0.2 degrees C.

Arctic warming is part of global warming. Consequently, reducing overall global warming will also result in reduced Arctic warming and slow the rate of melting of snow and ice.

A reduction of about 0.25 degrees C in the Arctic could be achieved through global actions to reduce emissions of black carbon and co-emitted air pollutants.

Much of the avoided warming from black carbon is associated with reducing black carbon on snow and ice.

Thus, if these existing measures were introduced to their maximum extent globally, the AMAPs assessments indicate that Arctic warming could be reduced by roughly half a degree C by 2050.

The assessments did not consider the cost or likelihood of maximum feasible reduction.

These estimates of avoided warming can be compared with an expected Arctic warming due to all climate forcers over the period to 2050 of approximately 2 degrees C from current level.

Arctic temperatures are warming at about twice the global average and this is resulting in unprecedented changes in Arctic sea ice, land ice, permafrost, and snow cover.

While uncertainties associated with climate warming and effects of mitigation actions exist for these SLCPs, they should not be an impediment to taking action.

Action on black carbon and ozone has added benefits since these pollutants are also harmful to human health.

Arctic countries are responsible for substantial amounts of SLCPs and co-emitted air pollutants from sources associated with important anthropogenic emissions sectors.

 

Xinhua Insight: Subsidies to boost eco-appliances market?

BEIJING, Nov. 27 (Xinhua) — Once a largely honorary recognition of a fridge or TV’s green credentials, home appliances’ official energy-efficiency ratings are assuming more importance after the Beijing government promised firms subsidies if they score highly in the tests.

The Beijing Municipal Commission of Commerce made that promise earlier this month to makers of nine types of products, including fridges, air conditioners and water heaters.

It did not elaborate on the size of subsidy when announcing the policy, but manufacturers on its list say top-performing products labeled “grade-1” can have 13 percent of the prices refunded when sold in Beijing, and for grade-2 products, 8 percent.

The move has been hailed a step forward from the announcement by central government recently that it would favor energy-efficient appliances in government purchases and industrial projects.

China has been urging production of energy-efficient home appliances as it encourages domestic consumption and industrial upgrades and tries to make good on its commitment to fighting climate change.

It has pledged to cut carbon emissions per unit of GDP by 40 percent by 2020 from the 2005 level.

As well as shifting from fossil fuels to cleaner solar and wind power, the country is mulling tighter vehicle emission standards. According to a study by the Global Commission on the Economy and Climate, tougher energy efficient standards could cut annual global greenhouse gas emissions by 10 percent by 2030.

There is a precedent for the subsidy scheme. In 2012, the central government piloted a similar deal nationwide on fridges, air conditioners, washing machines, panel TVs and water heaters, though it ceased a year later amid concern of a market bubble.

LOWER PRICES

Wang Xiaoming, general manager of the Henan subsidiary of water heater maker Usaton, said a subsidy of 13 and 8 percent is a huge boon for the home appliance industry, given the products’ low profit margins.

“If applied nationally, it will surely increase sales of energy-saving appliances and boost their production,” Wang told Xinhua.

Despite its short-lived nature, the 2012 subsidy buoyed the market and encouraged energy conservation technology in industry, he added.

The company now produces mostly grade-1 and grade-2 water heaters, while products under grade-3 are already rare in China.

There’s less of a fresh breeze blowing through the market for air conditioners though. A search on shopping website Tmall.com shows the best-selling air conditioners are mostly grade-3 products.

Interviews with customers also suggest the concept of energy efficiency alone may have limit appeal to price-savvy shoppers.

“When selecting an air conditioner, my priorities are still its brand, price, quality and after-sales service,” said Liu Bo, a bank clerk who has just finished decorating his apartment in the central city of Zhengzhou.

“Energy saving is good, but I may still opt for a not so energy-efficient air conditioner if it is much cheaper,” Liu added.

Liu agreed that the subsidy could increase the appeal of energy-efficient appliances, but that this depends on “how much it can reduce the price.”

Some industry observers have argued that the most profound implications of the subsidy lie in raising eco awareness among Chinese shoppers and signaling future government support for energy-saving products. Enditem

 

News Analysis: China five-year plan to chart reform, growth path

BEIJING, Oct. 28 (Greenpost) — China is mulling the 13th five-year plan, which will chart its reform and growth path, when the country is entering a “new normal” of slower growth and boosting re-balancing towards consumption and services.

The new five-year period from 2016 to 2020 will be key for reforms, which can facilitate economic growth, including reforms on tax and fiscal policy, state-owned enterprises and finance, according to China International Capital Corporation (CICC), one of China’s leading investment banks.

Leaders of the Communist Party of China (CPC) met in Beijing on Monday for a four-day meeting to discuss changes, while the fifth plenary session of the 18th CPC Central Committee will review proposals for the five-year plan. After taking into account the proposals, a final plan will be ratified by the annual session of China’s top legislature in March 2016.

The biggest challenge for the 13th five-year plan may be capping the runaway financial sector without hammering growth, according to Bloomberg research.

More financial market reforms are expected to be included in the new plan to encourage risk-taking and stoke growth for small and medium businesses.

Non-traditional financial services may be allowed a greater role in the economy to cut reliance on the state-owned mega-banks and their traditional deposit taking and lending function, it forecast.

Newly-packaged financial intermediation services such as peer-to-peer lending, crowd funding, Internet-based financing, asset securitization, derivatives and corporate bonds are likely to be a regulatory focus and encouraged, it said.

The more meaningful function of the meetings is prioritization of various policy targets, especially considering China’s economic growth has continued to decelerate, settling at 6.9 percent during the third quarter of this year, said Zhu Haibin, chief economist for J.P. Morgan China.

Like in previous five-year plans, a GDP growth target is likely to be included. The market estimates the growth target for 2016-2020 will be put between 6.5 and 7 percent.

The market interprets the growth target as an important indicator of how leaders will prioritize growth and structural re-balancing, Zhu said.

If the growth target is lowered to 6.5 percent, it implies the government will tolerate slower growth to leave more room for structural re-balancing. Accordingly, there will be less stimulus efforts by the government. If the target is left unchanged at 7 percent, it implies the government will have to maintain its loose policy stance and do more easing, and perhaps at the cost of structural re-balancing, Zhu said.

Not surprisingly, no one seems to consider a growth target below 6.5 percent, as China’s target to double GDP between 2010 and 2020 will require the average GDP growth in 2016-2020 to be 6.5 percent, he added.

The previous five-year plan in 2011-2015 set an average annual growth target of around 7 percent. Between 2011 and 2014, the economy expanded by an annual rate of 8 percent. Enditem

Source Xinhua

Editor  Xuefei Chen Axelsson

China mulls routine navigation through Arctic to Europe

DALIAN, Oct. 26 (Greenpost) — Shipping experts are considering routine navigation through Arctic waters to link China and Europe, a shortcut to bypass the route that passes through the Malacca Strait and Suez Canal.

In October 2015, Chinese vessel Yong Sheng finished a record-setting round trip from Europe to north China by sailing through the Arctic waters of the Northeast Passage and docking at Tianjin Port.

The cargo ship operated by China Ocean Shipping (Group) Company (COSCO), the country’s top shipping line, is the first Chinese merchant ship to sail from Europe to China via the Northeast Passage, an icy path north of Russia and Scandinavia.

Yong Sheng sailed nearly 20,000 nautical miles (37,040 kilometers) during the 55-day voyage, according to COSCO.

Many experts expect the Arctic passage to become the next “golden waterway” for trade between China and Europe, according to a seminar held last week in the northeast China port city of Dalian.

The seminar focused on the possibility of normalizing the Yong Sheng’s Arctic shipping route.

“The company is considering increasing the number of ships sailing via the new path,” said Cai Meijiang, general manager of the safety and technical supervision department of COSCO.

The 19,000-tonne vessel first started its journey from Dalian to Rotterdam on August 8, 2013, sailing through the Northeast Passage and shortening the traditional shipping time by nine days.

Global warming has transformed the Arctic in recent years, and its summer ice cover has dropped over the last few decades, making it possible to sail along the Arctic sea routes with comparative ease. Enditem

Source   Xinhua

Finland’s traffic accidents reduced after lowing speed limit

Stockholm, Oct. 29(Greenpost)–A new study from the VTT Technical Research Centre of Finland shows that Finland’s policy of enforcing lower speed limits during the dark winter months reduces the number of traffic accidents.

Statistics indicate that some 36 accidents leading to personal injuries are avoided each year, as are eight deaths, according to a report by Alaska Dispatch News.

Most countries do not change their speed limits for the colder months. In Finland, however, the combination of snow, ice and very dark conditions forces a lower speed limit during the winter. As of Friday, motorway speed limits will drop to 100 kilometers (62 miles) per hour, while other major roads will see an 80 kilometer-per-hour (49 mile-per-hour) limit enforced. Both are 20 kilometer-per-hour (12 mile-per-hour) decreases from the  summer limits.

In some 80 kilometer-per-hour areas with large amounts of heavy traffic and roadside dwellings, the speed limit will be lowered to 70 kilometers (43 miles) per hour.

Those motorway sections with a variable speed limit that allows them to adjust the limit to suit weather and road conditions have a maximum 100 kilometer-per-hour (62 mile-per-hour) speed limit from the start of November to the end of February. The speed limit reverts back to 120 kilometers (74 miles) an hour on these roads in early March, if the weather and road conditions cooperate.

According to Finnish law, vehicle owners must also fit winter tires to their vehicles by Dec. 1 and keep them in use until the end of February.

Lower speeds save lives

The new study from the VTT Technical Research Centre of Finland shows that Finland’s policy of enforcing lower speed limits during the dark winter months reduces the number of traffic accidents.

“A reduction in speed allows more time to react in unexpected situations and shortens the stopping distance when an elk appears on the road, for instance,” says Tuomas Österman, a traffic control expert at the Finnish Transport Agency.

Even so, in some situations, the reduced winter speed limits may not be enough. Österman advises motorists to adjust their driving speed according to weather conditions.

“During a snow storm, for example, visibility and driving conditions may deteriorate to the point that it becomes necessary to lower your driving speed to far below the appointed limit,” he says.

Lower winter speed rates also reduce the amount of fine particles released in the air from traffic and slow the wear on road surfaces, particularly when studded tires are in use. Depending on the weather, officials usually change the winter speed limits back to the higher summer limits sometime in late March-early April.

 

IN-DEPTH China Focus: China to further loosen control on fuel prices

  • BEIJING, Oct. 16 (Xinhua) — China’s State Council, the country’s cabinet, on Thursday announced guidance in accelerating reform of pricing mechanisms. The government is poised to further marketize energy prices and loosen its control on prices of refined oil products.
    Energy experts point out that the time is ripe for further reform of the product oil pricing mechanism as China’s oil refining capacity keeps expanding and the supply of refined oil becomes abundant. However, concerns are hovering over the monopoly of China’s product oil market.

    — Adjustments of product oil pricing mechanism
    The reform will be the latest of a series of adjustments China has made in the past several years to marketize its product oil pricing mechanism.
    Compared with natural gas and electricity, China’s product oil pricing reform is a front runner. The government launched an initiative at the end of 2008 to reform the pricing mechanism of refined oil products, which aimed to make the market play a bigger role in deciding product oil prices.
    The reform was amid a shortage of product oil supply in China. The new mechanism, which pegged domestic product oil prices more closely with international crude oil prices, boosted oil refiners’ performance and increased product oil supply in the country.
    However, the pricing mechanism was criticized for its lack of transparency, especially after international crude oil prices climbed to the high level over the years.
    To improve the product oil pricing mechanism, China made several adjustments in March 2013, shortening the adjustment cycle to 10 working days and lowering the price-change trigger to 50 yuan per tonne.

    — Time for further reform
    Under the current product oil pricing mechanism, prices of refined oil products are still controlled by the government. Experts point out that the time is ripe for further reform.
    China’s oil refining capacity expanded fast during the 12th Five-year Plan period (2011-2015), which resulted in the abundant and sometimes excessive supply of refined oil. China should change the produce oil pricing mechanism along with the change in the market, said Yao Daming, a member of the Guangdong Oil and Gas Association.
    Prices of refined oil in China are expected to remain at a low level as the international crude oil supply continues to grow while demand growth is likely to be limited. Low crude prices will be beneficial for Chinese refiners looking to turn around and for further reform of China’s product oil pricing mechanism, according to Lin Boqiang, an energy expert with Xiamen University.

    — Concern over monopoly
    China’s product oil market is highly monopolized. China’s two largest oil refiners, PetroChina (PTR.NYSE; 00857.HK; 601857.SH) and Sinopec Corp. (SNP.NYSE; 00386.HK; 600028.SH), produce over 80 percent of China’s total product oil output.
    According to the two companies’ interim reports, PetroChina produced 46.475 million tonnes of gasoline, diesel and kerosene, and Sinopec Corp.’s output stood at 74.75 million tonnes in the first half of the year. Their combined output accounted for 81.6 percent of China’s total output of refined oil during the period.
    Many analysts are concerned that if the pricing of refined oil is fully marketized, the two refining giants will have a decisive say.
    China needs a systematic reform in order to achieve the real marketization of the product oil pricing mechanism, said Lin.
    Yao said the government should open the upstream of the oil and gas sector as well oil pipelines to private firms and improve oil futures and spot trade so that market players can have an opportunity to compete fairly. Enditem

  • Editor Xuefei Chen Axelsson

 

China’s grid-connected wind power capacity to reach 120 TW by end-2015

BEIJING, Oct. 16 (Xinhua) — China’s installed capacity of wind power generation facilities that are connected to the power grid had reached 105 TW by the end of June and is estimated to reach 120 TW by the end of this year, according to Zhu Ming, vice deputy of the Department of New Energy and Renewable Energy of the National Energy Administration (NEA).
The 13th Five-year Plan period (2016-2020) will be a key period for China’s adjustment of the energy supply mix and the development of renewable energy, said Zhu.
The Chinese government has set a target to boost the share of non-fossil fuels in the country’s primary energy consumption to 15 percent by the end of 2020.

Better care with 6-hour workday in Gothenburg

 Av Xuefei Chen Axelsson
STOCKHOLM, Oct. 19 (Greenpost)--Six-hour workday has so far proved to be a good policy for Svartedalen elder care home in Gothenburg, according to a press release from Gothenburg.

Fewer sick leaves, improved continuity and less stressed employees are the effects of 6-hour workday in Gothenburg. These are the findings in the first partial research report of the 6-hour workday project at Svartedalen elder care home.

Even the elders at Svartedalen feel like they get a better care and more time with the staff. In interviews they describe the staff as more alert and happier. They also feel that they have more time for activities and greater autonomy. Councillor Daniel Bernmar (Left Party) is not surprised about the positive results.

– Already in the spring, we could meet a happier and less stressed group of staff. They talked about how they gave a better care to the elders and got more time for their families, he says.

Bernmar also argues that the project shows that Gothenburg is open to innovations in working life and dare to try new approaches.

– We run this project to show that it is possible to reduce the working hours with good results and to share best practices, he says.

Pay Drechsel wins 2015 IWA Development Award

Stockholm, Oct. 18(Greenpost)–Pay Drechsel, IWMI’s research theme leader for Resource Recovery, Water Quality and Health, has won the 2015 International Water Association’s Development Award for Research, according to news reaching here from Colombo, Sri Lanka.

 

The award has just been presented at the opening ceremony of the IWA’s Development Congress and Exhibition in Amman, Jordan on Sunday, October 18.

 

“The award is granted in recognition for Pay’s contributions to science which have led to demonstrable impact in low and middle income countries,” said Ger Bergkamp, Executive Director of IWA. “[He is] an example to the water community in each corner of the globe.”

 

Drechsel’s research has played an important role in developing options for safe wastewater use in countries where treatment capacities are low and informal wastewater irrigation is common. His studies continue to explore the importance of irrigated urban and peri-urban agriculture for food security in cities.

 

The award, which is granted every two years, recognizes his long track record in research which has contributed to the development of low-cost safety options along the farm to fork pathway. This work directly supported the World Health Organization’s multi-barrier concept for safe wastewater irrigation, as has been acknowledged by Robert Bos, the former WHO Coordinator of Water, Sanitation and Health.

 

“This recognition is a fantastic acknowledgment of more than a decade of research,” said Drechsel. “I have been strongly supported in this by my dear colleagues, students and partners, as well as the International Water Management Institute which entrusted me with the task to conceptualize and coordinate our work on water quality, food safety and resource recovery”.

 

“This Award from the IWA, the largest global association of water professionals, is also very special as most of our work is been carried out in those places where the technical solutions we all prefer to see are not yet in place.”

 

German by birth, Drechsel graduated as environmental scientist from the University of Bayreuth and started his career as consultant in Africa. He then became as research coordinator for the continent at the International Board of Soil Research and Management (IBSRAM), being first based in Bangkok and then Ghana where he opened the organization’s Africa office. After IWMI incorporated IBSRAM in 2001, Drechsel worked as its sub-regional representative, expanding the number of IWMI staff in Ghana from five to over thirty. In 2005 he became a research division leader. During his 11 years in West Africa, Drechsel comprehensively analyzed the links between rural-urban food demands and the urban footprint. Given the high density of irrigating farmers in and around cities, he was particularly interested in the pollution of water bodies and consequent food safety risks. This work influenced legislation in Ghana including national strategies, development plans and policies, as well as several international water reuse guidelines and their supplements produced by WHO, FAO and USEPA/USAID. His work on safe wastewater management was also one of several highlights cited in 2012 award of the Stockholm Water Prize to the International Water Management Institute.

2015 Nobel Prize in Physiology/Medicine to be announced in two hours

Xuefei Chen Axelsson

Stockholm, Oct. 5(Greenpost)–2015 Nobel Prize in Physiology/Medicine to be announced in two hours.

Nobel Prize in Physics will be announced on Tuesday at 11:45.

Nobel Prize in Chemistry will be announced on Wednesday at 11:45.

Nobel Prize in Literature will likely be announced on Thursday in Swedish Academy and Nobel Prize in Peace will be announced on Friday in Oslo.

Swedish Riksbanken Prize for Economics in memory of Alfred Nobel will be announced next Monday at 11: 45.  Please stay tuned.

The Tällberg Foundation announces its five 2015 Global Leaders

By Xuefei Chen Axelsson

Stockholm, Oct. 5(Greenpost)–The Tällberg Foundation has announced its five 2015 Global Leaders, selected by an international panel from more than 200 nominees and 56 Nations. These women and men – each in a most extraordinary way – demonstrate the kind of leadership required by the challenges of the 21st century. By honoring them, the Foundation seeks to draw attention to their work and to illuminate the skills and traits of leadership that they exemplify.

The five Global Leaders were selected by an international jury from a pool of more than 200 nominations drawn from 56 countries. The nominees were selected from a wide range of fields and roles, including Fortune 100 CEOs, national political leaders, innovative and risk-taking social activists and entrepreneurs, artists, religious figures and many others. They were nominated by leaders from around the world as well as the general public.

The Tällberg Foundation Global Leaders, class of 2015, are:

Jamila Afghani, Founder and Program Director of the Noor Educational and Capacity Development Organization (NECDO) in Kabul, Afghanistan.
Jamila Afghani’s enormously courageous efforts – rooted in knowledge, persistence and vision – aim to educate Imams in Afghanistan about women’s rights in Islam as well as on peace, reconciliation and dispute resolution, with the goal of furthering positive social change. NECDO is a local Afghan women’s NGO serving women, youth, and children and dedicated to educational activities, including establishing libraries.
Antonella Battaglini, Founder and CEO of the Renewables Grid Initiative (RGI) in Berlin, Germany.
Antonella Battaglini is a scientist and a social entrepreneur, whose genius is to marry knowledge, technology and human power in politically practical ways, aimed at producing a sustainable electricity future for Europe. RGI aims to inspire as well as to help other regions to decarbonise their economies in practical, sustainable ways through increasing usage of renewable energy sources, thus combating climate change.
Jason Glaser, Founder, President and CEO of La Isla Foundation in San Salvador, El Salvador and Chicago, Illinois.
Jason Glaser’s work blends scientific research, advocacy, publicity, business innovation and community development to address the widespread consequences in Central America and elsewhere of chronic kidney disease of non-traditional causes (CKDnT). The Foundation is an international research and policy NGO working at the intersection of public health and human rights to address a fatal epidemic of CKDnT among sugarcane workers in Latin America.
Martín von Hildebrand, Founder and General Director, Fundación Gaia Amazonas in Bogota, Colombia.
Martín von Hildebrand has pioneered a new paradigm for Amazon conservation in Colombia, embracing indigenous peoples rights and traditional knowledge, and he seeks to create the world’s largest eco-cultural, sustainable development corridor, spanning the Andes-Amazon-Atlantic. Fundación Gaia Amazonas works at the intersection of forest conservation, climate change and indigenous rights, building capacity for local indigenous governance and alliances for inter-institutional collaboration.
Dr. M. S. Swaminathan, Founder and Chairman of the M.S. Swaminathan Research Foundation in Chennai, India.
Dr. M. S. Swaminathan is the scientific leader of the Green Revolution in India and, more recently, has been instrumental in shifting attention from food security as measured by caloric intake to a concept incorporating access to balanced diet and clean water. He also played an important role in the successful effort to make access to food a legal right in India – a model for the rest of the world. The Foundation aims to accelerate use of modern science for agricultural and rural development for the development and dissemination of technology to improve lives and livelihoods of tribal and rural communities.
Selection of the Tällberg Foundation Global Leaders is an integral part of the Foundation’s efforts to encourage new thinking about the evolving nature of leadership. The five Global Leaders are also the finalists for the Tällberg Foundation Global Leadership Prize, which will be celebrated in an awards ceremony in Stockholm, Sweden on November 11th. The Prize will be awarded to two individuals, each of whom will receive $50,000 to encourage his or her continued leadership.

China launches new climate prediction prototype

BEIJING, Sept. 23 (Xinhua) — A numerical simulation prototype system that could one day help predict natural disasters debuted in Beijing on Wednesday, the first of its kind to be made by China.

The current iteration can be used by Chinese scientists to support research into short-term climate prediction, and dust and haze control.

The high-performance prototype, which was developed under the lead of the Institute Atmospheric Physics with the Chinese Academy of Sciences (CAS), is capable of producing a numerical simulation of Earth, and features a support framework and visualization system.

Zhang Minghua, researcher with the institute, said that the prototype system applies features and experience gained from the Earth system model version 1.0, which is used to predict evolution of atmosphere, ocean current, land surface process and ecology.

The State Council, China’s cabinet, in March 2013 urged the scientific community to develop “a numerical simulator of the Earth system.”

This prototype system is the first step toward a full simulator, according to the CAS.

Climate and eco-system changes have become a global scientific problem.

According to statistics with China Meteorological Administration, some 70 percent of all natural disasters are directly related to climate conditions. About 400 million people are affected annually by major climate disasters in China. Enditem