图片来自诺贝尔奖网站。
Daily Archives: 12/07/2015
今日头条：诺奖得主屠呦呦的经验之谈
北欧绿色邮报网报道（记者陈雪霏）－－中国医药学家诺奖得主屠呦呦7日下午在瑞典卡罗林斯卡医学院做报告谈到了她成功发现青蒿素的经验。
屠呦呦说：目标明确、坚持信念是成功的前提。1969年，中医科学院中药研究所参加全国“523”抗击疟疾研究项目。经院领导研究决定，我被指令负责並组建“523”項目课题组，承担抗疟中药的研发。这一项目在当时属于保密的重点军工项目。对于一个年轻科研人员，有机会接受如此重任，我体会到了国家对我的信任，深感责任重大，任务艰巨。我决心不辱使命，努力拼搏，尽全力完成任务！
学科交叉为研究发现成功提供了准备。这是我刚到中药研究所的照片，左侧是著名生药学家楼之岑，他指导我鉴别药材。从1959年到1962年，我参加西医学习中医班，系统学习了中医药知识。化学家路易˙帕斯特说过“机会垂青有准备的人”。古语说：凡是过去，皆为序曲。然而，序曲就是一种准备。当抗疟项目给我机遇的时候，西学中的序曲为我从事青蒿素研究提供了良好的准备。
信息收集、准确解析是研究发现成功的基础。接受任务后，我收集整理历代中医药典籍，走访名老中医并收集他们用于防治疟疾的方剂和中药、同时调阅大量民间方药。在汇集了包括植物、动物、矿物等2000余内服、外用方药的基础上，编写了以640种中药为主的《疟疾单验方集》。正是这些信息的收集和解析铸就了青蒿素发现的基础，也是中药新药研究有别于一般植物药研发的地方。
关键的文献启示。当年我面临研究困境时，又重新温习中医古籍，进一步思考东晋（公元3-4世纪）葛洪《肘后备急方》有关“青蒿一握，以水二升渍，绞取汁，尽服之”的截疟记载。这使我联想到提取过程可能需要避免高温，由此改用低沸点溶剂的提取方法。
关于青蒿入药，中国最早见于马王堆三号汉墓的帛书《五十二病方》，其后的《神农本草经》、《补遗雷公炮制便览》、《本草纲目》等典籍都有青蒿治病的记载。然而，古籍虽多，确都没有明确青蒿的植物分类品种。当年青蒿资源品种混乱，药典收载了2个品种，还有4个其他的混淆品种也在使用。后续深入研究发现：仅Artemisia annua 一种含有青蒿素，抗疟有效。这样客观上就增加了发现青蒿素的难度。再加上青蒿素在原植物中含量并不高，还有药用部位、产地、采收季节、纯化工艺的影响，青蒿乙醚中性提取物的成功确实来之不易。中国传统中医药是一个丰富的宝藏，值得我们多加思考，发掘提高。
屠呦呦强调，在困境面前需要坚持不懈。七十年代中国的科研条件比较差，为供应足够的青蒿有效部位用于临床，我们曾用水缸作为提取容器。由于缺乏通风设备，又接触大量有机溶剂，导致一些科研人员的身体健康受到了影响。为了尽快上临床，在动物安全性评价的基础上，我和科研团队成员自身服用有效部位提取物，以确保临床病人的安全。当青蒿素片剂临床试用效果不理想时，经过努力坚持，深入探究原因，最终查明是崩解度的问题。改用青蒿素单体胶囊，从而及时证实了青蒿素的抗疟疗效。
最后，她说，团队精神，无私合作确保了加速科学发现转化成有效药物。1972年3月8日，全国523办公室在南京召开抗疟药物专业会议，我代表中药所在会上报告了青蒿No.191提取物对鼠疟、猴疟的100%的结果，受到会议极大关注。同年11月17日，在北京召开的全国会议上，我报告了30例临床全部有效的结果。从此，拉开了青蒿抗疟研究全国大协作的序幕。
她用唐代大诗人王之涣的诗篇《登鹳鹊楼》鼓励全世界的同行和后来者，欲穷千里目，更上一层楼。
屠呦呦诺贝尔演讲全文
北欧绿色邮报网报道（记者陈雪霏）－－诺贝尔生理学或医学奖得主屠呦呦7日下午在瑞典卡罗林斯卡医学院发表精彩演讲，介绍科研成果。演讲全文如下：
尊敬的主席先生，尊敬的获奖者，女士们，先生们：
今天我极为荣幸能在卡罗林斯卡学院讲演，我报告的题目是：青蒿素——中医药给世界的一份礼物。
在报告之前，我首先要感谢诺贝尔奖评委会，诺贝尔奖基金会授予我2015年生理学或医学奖。这不仅是授予我个人的荣誉，也是对全体中国科学家团队的嘉奖和鼓励。在短短的几天里，我深深地感受到了瑞典人民的热情，在此我一并表示感谢。
谢谢William C. Campbell（威廉姆.坎贝尔）和Satoshi Ōmura（大村智）二位刚刚所做的精彩报告。我现在要说的是四十年前，在艰苦的环境下，中国科学家努力奋斗从中医药中寻找抗疟新药的故事。
关于青蒿素的发现过程，大家可能已经在很多报道中看到过。在此，我只做一个概要的介绍。这是中医研究院抗疟药研究团队当年的简要工作总结，其中蓝底标示的是本院团队完成的工作，白底标示的是全国其他协作团队完成的工作。 蓝底向白底过渡标示既有本院也有协作单位参加的工作。
中医药研究所团队于1969年开始抗疟中药研究。经过大量的反复筛选工作后，1971年起工作重点集中于中药青蒿。又经过很多次失败后，1971年9月，重新设计了提取方法，改用低温提取，用乙醚回流或冷浸，而后用碱溶液除掉酸性部位的方法制备样品。1971年10月4日，青蒿乙醚中性提取物，即标号191#的样品，以1.0克/公斤体重的剂量，连续3天，口服给药，鼠疟药效评价显示抑制率达到100％。同年12月到次年1月的猴疟实验，也得到了抑制率100% 的结果。青蒿乙醚中性提取物抗疟药效的突破，是发现青蒿素的关键。
1972年8至10月，我们开展了青蒿乙醚中性提取物的临床研究，30例恶性疟和间日疟病人全部显效。同年11月，从该部位中成功分离得到抗疟有效单体化合物的结晶，后命名为“青蒿素”。
1972年11月开始对青蒿素的化学结构进行探索，通过元素分析、光谱测定、质谱及旋光分析等技术手段，确定化合物分子式为C15H22O5，分子量282。明确了青蒿素为不含氮的倍半萜类化合物。
1973年4月27日，经中国医学科学院药物研究所分析化学室进一步复核了分子式等有关数据。1974年起，与中国科学院上海有机化学研究所和生物物理所相继开展了青蒿素结构协作研究的工作。最终经X光衍射确定了青蒿素的结构。确认青蒿素是含有过氧基的新型倍半萜内酯。立体结构于1977年在中国的科学通报发表，并被化学文摘收录。
1973年起，为研究青蒿素结构中的功能基团而制备衍生物。经硼氢化钠还原反应，证实青蒿素结构中羰基的存在，发明了双氢青蒿素。经构效关系研究：明确青蒿素结构中的过氧基团是抗疟活性基团，部分双氢青蒿素羟基衍生物的鼠疟效价也有所提高。
这里展示了青蒿素及其衍生物双氢青蒿素、蒿甲醚、青蒿琥酯、蒿乙醚的分子结构。直到现在，除此类型之外，其他结构类型的青蒿素衍生物还没有用于临床的报道。
1986年，青蒿素获得了卫生部新药证书。1992年再获得双氢青蒿素新药证书。该药临床药效高于青蒿素10倍，进一步体现了青蒿素类药物“高效、速效、低毒”的特点。
青蒿素引起世界关注
1981年，世界卫生组织、世界银行、联合国计划开发署在北京联合召开疟疾化疗科学工作组第四次会议，有关青蒿素及其临床应用的一系列报告在会上引发热烈反响。我的报告是“青蒿素的化学研究”。上世纪80年代，数千例中国的疟疾患者得到青蒿素及其衍生物的有效治疗。
听完这段介绍，大家可能会觉得这不过是一段普通的药物发现过程。但是，当年从在中国已有两千多年沿用历史的中药青蒿中发掘出青蒿素的历程却相当艰辛。
目标明确、坚持信念是成功的前提。1969年，中医科学院中药研究所参加全国“523”抗击疟疾研究项目。经院领导研究决定，我被指令负责並组建“523”項目课题组，承担抗疟中药的研发。这一项目在当时属于保密的重点军工项目。对于一个年轻科研人员，有机会接受如此重任，我体会到了国家对我的信任，深感责任重大，任务艰巨。我决心不辱使命，努力拼搏，尽全力完成任务！
学科交叉为研究发现成功提供了准备。这是我刚到中药研究所的照片，左侧是著名生药学家楼之岑，他指导我鉴别药材。从1959年到1962年，我参加西医学习中医班，系统学习了中医药知识。化学家路易˙帕斯特说过“机会垂青有准备的人”。古语说：凡是过去，皆为序曲。然而，序曲就是一种准备。当抗疟项目给我机遇的时候，西学中的序曲为我从事青蒿素研究提供了良好的准备。
信息收集、准确解析是研究发现成功的基础。接受任务后，我收集整理历代中医药典籍，走访名老中医并收集他们用于防治疟疾的方剂和中药、同时调阅大量民间方药。在汇集了包括植物、动物、矿物等2000余内服、外用方药的基础上，编写了以640种中药为主的《疟疾单验方集》。正是这些信息的收集和解析铸就了青蒿素发现的基础，也是中药新药研究有别于一般植物药研发的地方。
关键的文献启示。当年我面临研究困境时，又重新温习中医古籍，进一步思考东晋（公元3-4世纪）葛洪《肘后备急方》有关“青蒿一握，以水二升渍，绞取汁，尽服之”的截疟记载。这使我联想到提取过程可能需要避免高温，由此改用低沸点溶剂的提取方法。
关于青蒿入药，中国最早见于马王堆三号汉墓的帛书《五十二病方》，其后的《神农本草经》、《补遗雷公炮制便览》、《本草纲目》等典籍都有青蒿治病的记载。然而，古籍虽多，确都没有明确青蒿的植物分类品种。当年青蒿资源品种混乱，药典收载了2个品种，还有4个其他的混淆品种也在使用。后续深入研究发现：仅Artemisia annua 一种含有青蒿素，抗疟有效。这样客观上就增加了发现青蒿素的难度。再加上青蒿素在原植物中含量并不高，还有药用部位、产地、采收季节、纯化工艺的影响，青蒿乙醚中性提取物的成功确实来之不易。中国传统中医药是一个丰富的宝藏，值得我们多加思考，发掘提高。
在困境面前需要坚持不懈。七十年代中国的科研条件比较差，为供应足够的青蒿有效部位用于临床，我们曾用水缸作为提取容器。由于缺乏通风设备，又接触大量有机溶剂，导致一些科研人员的身体健康受到了影响。为了尽快上临床，在动物安全性评价的基础上，我和科研团队成员自身服用有效部位提取物，以确保临床病人的安全。当青蒿素片剂临床试用效果不理想时，经过努力坚持，深入探究原因，最终查明是崩解度的问题。改用青蒿素单体胶囊，从而及时证实了青蒿素的抗疟疗效。
团队精神，无私合作加速科学发现转化成有效药物。1972年3月8日，全国523办公室在南京召开抗疟药物专业会议，我代表中药所在会上报告了青蒿No.191提取物对鼠疟、猴疟的100%的结果，受到会议极大关注。同年11月17日，在北京召开的全国会议上，我报告了30例临床全部有效的结果。从此，拉开了青蒿抗疟研究全国大协作的序幕。
今天，我再次衷心感谢当年从事523抗疟研究的中医科学院团队全体成员，铭记他们在青蒿素研究、发现与应用中的积极投入与突出贡献。感谢全国523项目单位的通力协作，包括山东省中药研究所、云南省药物研究所、中国科学院生物物理所、中国科学院上海有机所、广州中医药大学以及军事医学科学院等，我衷心祝贺协作单位同行们所取得的多方面成果，以及对疟疾患者的热诚服务。对于全国523办公室在组织抗疟项目中的不懈努力，在此表示诚挚的敬意。没有大家无私合作的团队精神，我们不可能在短期内将青蒿素贡献给世界。
疟疾对于世界公共卫生依然是个严重挑战。WHO总干事陈冯富珍在谈到控制疟疾时有过这样的评价，在减少疟疾病例与死亡方面，全球范围内正在取得的成绩给我们留下了深刻印象。虽然如此，据统计，全球97个国家与地区的33亿人口仍在遭遇疟疾的威胁，其中12亿人生活在高危区域，这些区域的患病率有可能高于1/1000。统计数据表明，2013年全球疟疾患者约为1亿9千8百万，疟疾导致的死亡人数约为58万，其中78%是5岁以下的儿童。90%的疟疾死亡病例发生在重灾区非洲。70% 的非洲疟疾患者应用青蒿素复方药物治疗（Artemisinin-based Combination Therapies, ACTs）。但是，得不到ACTs 治疗的疟疾患儿仍达5千6百万到6千9百万之多。
疟原虫对于青蒿素和其他抗疟药的抗药性。在大湄公河地区，包括柬埔寨、老挝、缅甸、泰国和越南，恶性疟原虫已经出现对于青蒿素的抗药性。在柬埔寨-泰国边境的许多地区，恶性疟原虫已经对绝大多数抗疟药产生抗药性。请看今年报告的对于青蒿素抗药性的分布图，红色与黑色提示当地的恶性疟原虫出现抗药性。可见，不仅在大湄公河流域有抗药性，在非洲少数地区也出现了抗药性。这些情况都是严重的警示。
世界卫生组织2011年遏制青蒿素抗药性的全球计划。这项计划出台的目的是保护ACTs对于恶性疟疾的有效性。鉴于青蒿素的抗药性已在大湄公河流域得到证实，扩散的潜在威胁也正在考察之中。参与该计划的100多位专家们认为，在青蒿素抗药性传播到高感染地区之前，遏制或消除抗药性的机会其实十分有限。遏制青蒿素抗药性的任务迫在眉睫。为保护ACTs对于恶性疟疾的有效性，我诚挚希望全球抗疟工作者认真执行WHO遏制青蒿素抗药性的全球计划。
在结束之前，我想再谈一点中医药。“中国医药学是一个伟大宝库，应当努力发掘，加以提高。”青蒿素正是从这一宝库中发掘出来的。通过抗疟药青蒿素的研究经历，深感中西医药各有所长，二者有机结合，优势互补，当具有更大的开发潜力和良好的发展前景。大自然给我们提供了大量的植物资源，医药学研究者可以从中开发新药。中医药从神农尝百草开始，在几千年的发展中积累了大量临床经验，对于自然资源的药用价值已经有所整理归纳。通过继承发扬，发掘提高，一定会有所发现，有所创新，从而造福人类。
最后，我想与各位分享一首我国唐代有名的诗篇，王之涣所写的《登鹳雀楼》：白日依山尽，黄河入海流，欲穷千里目，更上一层楼。 请各位有机会时更上一层楼， 去领略中国文化的魅力，发现蕴涵于传统中医药中的宝藏！
衷心感谢在青蒿素发现、研究、和应用中做出贡献的所有国内外同事们、同行们和朋友们！
深深感谢家人的一直以来的理解和支持！
衷心感谢各位前来参会！
谢谢大家！
大村智，坎贝尔和屠呦呦诺贝尔医学奖演讲
北欧绿色邮报网报道（记者陈雪霏）－－诺贝尔医学奖得主大村智，坎贝尔和屠呦呦7日做诺贝尔演讲。视频如下：
Nobel Laureate in Literature Alexievich: On the Battle Lost
By Xuefei Chen Axelsson
Stockholm, Dec. 7(Greenpost)– Nobel Laureate in Literature Svetlana Alexievich Monday gave a very sad yet very striking speech titled On the Battle Lost at Swedish Academy for her Nobel lecture.
Alexivich signed her signature in the back of a chair at Nobel Museum on Dec. 6. Photo Alexander Muhamoud.
From the very first paragraph, she began to use her novel style to quote the interviewees words to express what kind of people as a Russian, a Belarussian and even Ukrain is like.
” I grew up in the countryside. As children, we loved to play outdoors, but come evening, the voices of tired village women who gathered on benches near their cottages drew us like magnets. None of them had husbands, fathers or brothers.I don’t remember men in our village after World War II: during the war, one out of four Belarussians perished, either fighting at the front or with the partisans.”
Just with a couple of sentences she has summerised about her background.
“After the war, we children lived in a world of women. What I remember most, is that women talked about love, not death. They would tell stories about saying goodbye to the men they loved the day before they went to war, they would talk about waiting for them, and how they were still waiting. Years had passed, but they continued to wait: “I don’t care if he lost his arms and legs, I’ll carry him.” No arms … no legs … I think I’ve known what love is since childhood …”
Then she directly quoted her interviews which present people in front and let the people say.
First voice:
“Why do you want to know all this? It’s so sad. I met my husband during the war. I was in a tank crew that made it all the way to Berlin. I remember, we were standing near the Reichstag – he wasn’t my husband yet – and he says to me: “Let’s get married. I love you.” I was so upset – we’d been living in filth, dirt, and blood the whole war, heard nothing but obscenities. I answered: “First make a woman of me: give me flowers, whisper sweet nothings. When I’m demobilized, I’ll make myself a dress.” I was so upset I wanted to hit him. He felt all of it. One of his cheeks had been badly burned, it was scarred over, and I saw tears running down the scars. “Alright, I’ll marry you,” I said. Just like that … I couldn’t believe I said it … All around us there was nothing but ashes and smashed bricks, in short – war.”
Second voice:
“We lived near the Chernobyl nuclear plant. I was working at a bakery, making pasties. My husband was a fireman. We had just gotten married, and we held hands even when we went to the store. The day the reactor exploded, my husband was on duty at the firе station. They responded to the call in their shirtsleeves, in regular clothes – there was an explosion at the nuclear power station, but they weren’t given any special clothing. That’s just the way we lived … You know … They worked all night putting out the fire, and received doses of radiation incompatible with life. The next morning they were flown straight to Moscow. Severe radiation sickness … you don’t live for more than a few weeks … My husband was strong, an athlete, and he was the last to die. When I got to Moscow, they told me that he was in a special isolation chamber and no one was allowed in. “But I love him,” I begged. “Soldiers are taking care of them. Where do you think you’re going?” “I love him.” They argued with me: “This isn’t the man you love anymore, he’s an object requiring decontamination. You get it?” I kept telling myself the same thing over and over: I love, I love … At night, I would climb up the fire escape to see him … Or I’d ask the night janitors … I paid them money so they’d let me in … I didn’t abandon him, I was with him until the end … A few months after his death, I gave birth to a little girl, but she lived only a few days. She … We were so excited about her, and I killed her … She saved me, she absorbed all the radiation herself. She was so little … teeny-tiny … But I loved them both. How can love be killed? Why are love and death so close? They always come together. Who can explain it? At the grave I go down on my knees …”
Third Voice:
“The first time I killed a German … I was ten years old, and the partisans were already taking me on missions. This German was lying on the ground, wounded … I was told to take his pistol. I ran over, and he clutched the pistol with two hands and was aiming it at my face. But he didn’t manage to fire first, I did …
It didn’t scare me to kill someone … And I never thought about him during the war. A lot of people were killed, we lived among the dead. I was surprised when I suddenly had a dream about that German many years later. It came out of the blue … I kept dreaming the same thing over and over … I would be flying, and he wouldn’t let me go. Lifting off … flying, flying … He catches up, and I fall down with him. I fall into some sort of pit. Or, I want to get up … stand up … But he won’t let me … Because of him, I can’t fly away …
The same dream … It haunted me for decades …
Alexievich has a deep reflection about Russian or socialist history and culture.
“I lived in a country where dying was taught to us from childhood. We were taught death. We were told that human beings exist in order to give everything they have, to burn out, to sacrifice themselves. We were taught to love people with weapons. Had I grown up in a different country, I couldn’t have traveled this path. Evil is cruel, you have to be inoculated against it. We grew up among executioners and victims. Even if our parents lived in fear and didn’t tell us everything – and more often than not they told us nothing – the very air of our life was poisoned. Evil kept a watchful eye on us.
I have written five books, but I feel that they are all one book. A book about the history of a utopia …”
According to her reflection, it seems to me that the communist idea is so deep in the Russian federation that it broke.
Please read yourself for the following and draw your own conclusion.
Twenty years ago, we bid farewell to the “Red Empire” of the Soviets with curses and tears. We can now look at that past more calmly, as an historical experiment. This is important, because arguments about socialism have not died down. A new generation has grown up with a different picture of the world, but many young people are reading Marx and Lenin again. In Russian towns there are new museums dedicated to Stalin, and new monuments have been erected to him.
The “Red Empire” is gone, but the “Red Man,” homo sovieticus, remains. He endures.
My father died recently. He believed in communism to the end. He kept his party membership card. I can’t bring myself to use the word ‘sovok,’ that derogatory epithet for the Soviet mentality, because then I would have to apply it my father and others close to me, my friends. They all come from the same place – socialism. There are many idealists among them. Romantics. Today they are sometimes called slavery romantics. Slaves of utopia. I believe that all of them could have lived different lives, but they lived Soviet lives. Why? I searched for the answer to that question for a long time – I traveled all over the vast country once called the USSR, and recorded thousands of tapes. It was socialism, and it was simply our life. I have collected the history of “domestic,” “indoor” socialism, bit by bit. The history of how it played out in the human soul. I am drawn to that small space called a human being … a single individual. In reality, that is where everything happens.
Right after the war, Theodor Adorno wrote, in shock: “Writing poetry after Auschwitz is barbaric.” My teacher, Ales Adamovich, whose name I mention today with gratitude, felt that writing prose about the nightmares of the 20th century was sacrilege. Nothing may be invented. You must give the truth as it is. A “super-literature” is required. The witness must speak. Nietzsche’s words come to mind – no artist can live up to reality. He can’t lift it.
It always troubled me that the truth doesn’t fit into one heart, into one mind, that truth is somehow splintered. There’s a lot of it, it is varied, and it is strewn about the world. Dostoevsky thought that humanity knows much, much more about itself than it has recorded in literature. So what is it that I do? I collect the everyday life of feelings, thoughts, and words. I collect the life of my time. I’m interested in the history of the soul. The everyday life of the soul, the things that the big picture of history usually omits, or disdains. I work with missing history. I am often told, even now, that what I write isn’t literature, it’s a document. What is literature today? Who can answer that question? We live faster than ever before. Content ruptures form. Breaks and changes it. Everything overflows its banks: music, painting – even words in documents escape the boundaries of the document. There are no borders between fact and fabrication, one flows into the other. Witnessеs are not impartial. In telling a story, humans create, they wrestle time like a sculptor does marble. They are actors and creators.
I’m interested in little people. The little, great people, is how I would put it, because suffering expands people. In my books these people tell their own, little histories, and big history is told along the way. We haven’t had time to comprehend what already has and is still happening to us, we just need to say it. To begin with, we must at least articulate what happened. We are afraid of doing that, we’re not up to coping with our past. In Dostoevsky’sDemons, Shatov says to Stavrogin at the beginning of their conversation: “We are two creatures who have met in boundless infinity … for the last time in the world. So drop that tone and speak like a human being. At least once, speak with a human voice.”
That is more or less how my conversations with my protagonists begin. People speak from their own time, of course, they can’t speak out of a void. But it is difficult to reach the human soul, the path is littered with television and newspapers, and the superstitions of the century, its biases, its deceptions.
I would like to read a few pages from my diaries to show how time moved … how the idea died … How I followed in its path …
1980–1985
I’m writing a book about the war … Why about the war? Because we are people of war – we have always been at war or been preparing for war. If one looks closely, we all think in terms of war. At home, on the street. That’s why human life is so cheap in this country. Everything is wartime.
I began with doubts. Another book about World War II … What for?
On one trip I met a woman who had been a medic during the war. She told me a story: as they crossed Lake Ladoga during the winter, the enemy noticed some movement and began to shoot at them. Horses and people fell under the ice. It all happened at night. She grabbed someone she thought was injured and began to drag him toward the shore. “I pulled him, he was wet and naked, I thought his clothes had been torn off,” she told me. Once on shore, she discovered that she had been dragging an enormous wounded sturgeon. And she let loose a terrible string of obscenities: people are suffering, but animals, birds, fish – what did they do? On another trip I heard the story of a medic from a cavalry squadron. During a battle she pulled a wounded soldier into a shell crater, and only then noticed that he was a German. His leg was broken and he was bleeding. He was the enemy! What to do? Her own guys were dying up above! But she bandaged the German and crawled out again. She dragged in a Russian soldier who had lost consciousness. When he came to, he wanted to kill the German, and when the German came to, he grabbed a machine gun and wanted to kill the Russian. “I’d slap one of them, and then the other. Our legs were all covered in blood,” she remembered. “The blood was all mixed together.”
This was a war I had never heard about. A woman’s war. It wasn’t about heroes. It wasn’t about one group of people heroically killing another group of people. I remember a frequent female lament: “After the battle, you’d walk through the field. They lay on their backs … All young, so handsome. They lay there, staring at the sky. You felt sorry for all of them, on both sides.” It was this attitude, “all of them, on both sides,” that gave me the idea of what my book would be about: war is nothing more than killing. That’s how it registered in women’s memories. This person had just been smiling, smoking – and now he’s gone. Disappearance was what women talked about most, how quickly everything can turn into nothing during war. Both the human being, and human time. Yes, they had volunteered for the front at 17 or 18, but they didn’t want to kill. And yet – they were ready to die. To die for the Motherland. And to die for Stalin – you can’t erase those words from history.
The book wasn’t published for two years, not before perestroika and Gorbachev. “After reading your book no one will fight,” the censor lectured me. “Your war is terrifying. Why don’t you have any heroes?” I wasn’t looking for heroes. I was writing history through the stories of its unnoticed witnesses and participants. They had never been asked anything. What do people think? We don’t really know what people think about great ideas. Right after a war, a person will tell the story of one war, a few decades later, it’s a different war, of course. Something will change in him, because he has folded his whole life into his memories. His entire self. How he lived during those years, what he read, saw, whom he met. What he believes in. Finally, whether is he happy or not. Documents are living creatures – they change as we change.
I’m absolutely convinced that there will never again be young women like the war-time girls of 1941. This was the high point of the “Red” idea, higher even than the Revolution and Lenin. Their Victory still eclipses the GULAG. I dearly love these women. But you couldn’t talk to them about Stalin, or about the fact that after the war, whole trainloads of the boldest and most outspoken victors were sent straight to Siberia. The rest returned home and kept quiet. Once I heard: “The only time we were free was during the war. At the front.” Suffering is our capital, our natural resource. Not oil or gas – but suffering. It is the only thing we are able to produce consistently. I’m always looking for the answer: why doesn’t our suffering convert into freedom? Is it truly all in vain? Chaadayev was right: Russia is a country without memory, it’s a space of total amnesia, a virgin consciousness for criticism and reflection.
But great books are piled up beneath our feet.
1989
I’m in Kabul. I don’t want to write about war anymore. But here I am in a real war. The newspaper Pravda says: “We are helping the fraternal Afghan people build socialism.” People of war and objects of war are everywhere. Wartime.
They wouldn’t take me into battle yesterday: “Stay in the hotel, young lady. We’ll have to answer for you later.” I’m sitting in the hotel, thinking: there is something immoral in scrutinizing other people’s courage and the risks they take. I’ve been here for two weeks and I can’t shake the feeling that war is a product of masculine nature, which is unfathomable to me. But the everyday accessories of war are grand. I discovered for myself that weapons are beautiful: machine guns, mines, tanks. Man has put a lot of thought into how best to kill other men. The eternal dispute between truth and beauty. They showed me a new Italian mine, and my “feminine” reaction was: “It’s beautiful. Why is it beautiful?” They explained to me precisely, in military terms: if someone drives over or steps on this mine just so … at a certain angle … there would be nothing left but half a bucket of flesh. People talk about abnormal things here as though they’re normal, taken for granted. Well, you know, it’s war … No one is driven insane by these pictures – for instance, there’s a man lying on the ground who was killed not by the elements, not by fate, but by another man.
I watched the loading of a “black tulip” (the airplane that carries casualties back home in zinc coffins). The dead are often dressed in old military uniforms from the ‘40s, with jodhpurs; sometimes there aren’t even enough of those to go around. The soldiers were chatting: “They just delivered some new ones to the fridges. It smells like boar gone bad.” I am going to write about this. I’m afraid that no one at home will believe me. Our newspapers just write about friendship alleys planted by Soviet soldiers.
I talk to the guys. Many have come voluntarily. They asked to come here. I note that most are from educated families, the intelligentsia – teachers, doctors, librarians – in a word, bookish people. They sincerely dreamed of helping the Afghan people build socialism. Now they laugh at themselves. I was shown a place at the airport where hundreds of zinc coffins sparkle mysteriously in the sun. The officer accompanying me couldn’t help himself: “Who knows … my coffin might be over there … They’ll stick me in it … What am I fighting for here?” His own words scared him and he immediately said: “Don’t write that down.”
At night I dream of the dead, they all have looks of surprise on their faces: what, you mean I was killed? Have I really been killed?”
I drove to a hospital for Afghan civilians with a group of nurses – we brought presents for the children. Toys, candy, cookies. I had about five teddy bears. We arrived at the hospital, a long barracks. No one has more than a blanket for bedding. A young Afghan woman approached me, holding a child in her arms. She wanted to say something – over the last ten years almost everyone here has learned to speak a little Russian – and I handed the child a toy, which he took with his teeth. “Why his teeth?” I asked in surprise. She pulled the blanket off his tiny body – the little boy was missing both arms. “It was when your Russians bombed.” Someone held me up as I began to fall.
I saw our “Grad” rockets turn villages into plowed fields. I visited an Afghan cemetery, which was about the length of one of their villages. Somewhere in the middle of the cemetery an old Afghan woman was shouting. I remembered the howl of a mother in a village near Minsk when they carried a zinc coffin into the house. The cry wasn’t human or animal … It resembled what I heard at the Kabul cemetery …
I have to admit that I didn’t become free all at once. I was sincere with my subjects, and they trusted me. Each of us has his or her own path to freedom. Before Afghanistan, I believed in socialism with a human face. I came back from Afghanistan free of all illusions. “Forgive me father,” I said when I saw him. “You raised me to believe in communist ideals, but seeing those young men, recent Soviet schoolboys like the ones you and Mama taught (my parents were village school teachers), kill people they don’t know, on foreign territory, was enough to turn all your words to ash. We are murderers, Papa, do you understand!?” My father cried.
Many people returned free from Afghanistan. But there are other examples, too. There was a young fellow in Afghanistan who shouted to me: “You’re a woman, what do you understand about war? You think that people die a pretty death in war, like they do in books and movies? Yesterday my friend was killed, he took a bullet in the head, and kept running another ten meters, trying to catch his own brains …” Seven years later, the same fellow is a successful businessman, who likes to tell stories about Afghanistan. He called me: “What are your books for? They’re too scary.” He was a different person, no longer the young man I’d met amid death, who didn’t want to die at age twenty …
I ask myself what kind of book I want to write about war. I’d like to write a book about a person who doesn’t shoot, who can’t fire on another human being, who suffers at the very idea of war. Where is he? I haven’t met him.
1990–1997
Russian literature is interesting in that it is the only literature to tell the story of an experiment carried out on a huge country. I am often asked: why do you always write about tragedy? Because that’s how we live. We live in different countries now, but “Red” people are everywhere. They come out of that same life, and have the same memories.
I resisted writing about Chernobyl for a long time. I didn’t know how to write about it, what instrument to use, how to approach the subject. The world had almost never heard anything about my little country, tucked away in a corner of Europe, but now its name was on everyone’s tongue. We, Belarussians, had become the people of Chernobyl. The first to encounter the unknown. It was clear now: besides communist, ethnic, and new religious challenges, there are more global, savage challenges in store for us, though for the moment they are invisible. Something opened a little bit after Chernobyl …
I remember an old taxi driver swearing in despair when a pigeon hit the windshield: “Every day, two or three birds smash into the car. But the newspapers say the situation is under control.”
The leaves in city parks were raked up, taken out of town, and buried. The ground was cut out of contaminated areas and buried, too – earth was buried in the earth. Firewood was buried, and grass. Everyone looked a little crazy. An old beekeeper told me: “I went out into the garden that morning, and something was missing, a familiar sound. There weren’t any bees. I couldn’t hear a single bee. Not a one! What? What’s going on? They didn’t fly out on the second day either, or on the third … Then we were told that there was an accident at the nuclear station – and it isn’t far away. But we didn’t know anything about it for a long time. The bees knew, but we didn’t.” All the information about Chernobyl in the newspapers was in military language: explosion, heroes, soldiers, evacuation … The KGB worked right at the station. They were looking for spies and saboteurs. Rumors circulated that the accident was planned by western intelligence services in order to undermine the socialist camp. Military equipment was on its way to Chernobyl, soldiers were coming. As usual, the system worked like it was war time, but in this new world, a soldier with a shiny new machine gun was a tragic figure. The only thing he could do was absorb large doses of radiation and die when he returned home.
Before my eyes pre-Chernobyl people turned into the people of Chernobyl.
You couldn’t see the radiation, or touch it, or smell it … The world around was both familiar and unfamiliar. When I traveled to the zone, I was told right away: don’t pick the flowers, don’t sit on the grass, don’t drink water from a well … Death hid everywhere, but now it was a different sort of death. Wearing a new mask. In an unfamiliar guise. Old people who had lived through the war were being evacuated again. They looked at the sky: “The sun is shining … There’s no smoke, no gas. No one’s shooting. How can this be war? But we have to become refugees.”
In the mornings everyone would grab the papers, greedy for news, and then put them down in disappointment. No spies had been found. No one wrote about enemies of the people. A world without spies and enemies of the people was also unfamiliar. This was the beginning of something new. Following on the heels of Afghanistan, Chernobyl made us free people.
For me the world parted: inside the zone I didn’t feel Belarussian, or Russian, or Ukrainian, but a representative of a biological species that could be destroyed. Two catastrophes coincided: in the social sphere, the socialist Atlantis was sinking; and on the cosmic – there was Chernobyl. The collapse of the empire upset everyone. People were worried about everyday life. How and with what to buy things? How to survive? What to believe in? What banners to follow this time? Or do we need to learn to live without any great idea? The latter was unfamiliar, too, since no one had ever lived that way. Hundreds of questions faced the “Red” man, but he was on his own. He had never been so alone as in those first days of freedom. I was surrounded by people in shock. I listened to them …
I close my diary …
What happened to us when the empire collapsed? Previously, the world had been divided: there were executioners and victims – that was the GULAG; brothers and sisters – that was the war; the electorate – was part of technology and the contemporary world. Our world had also been divided into those who were imprisoned and those who imprisoned them; today there’s a division between Slavophiles and Westernizers, “fascist-traitors” and patriots. And between those who can buy things and those who can’t. The latter, I would say, was the cruelest of the ordeals to follow socialism, because not so long ago everyone had been equal. The “Red” man wasn’t able to enter the kingdom of freedom he had dreamed of around his kitchen table. Russia was divvied up without him, and he was left with nothing. Humiliated and robbed. Aggressive and dangerous.
Here are some of the comments I heard as I traveled around Russia …
“Modernization will only happen here with sharashkas, those prison camps for scientists, and firing squads.”
“Russians don’t really want to be rich, they’re even afraid of it. What does a Russian want? Just one thing: for no one else to get rich. No richer than he is.”
“There aren’t any honest people here, but there are saintly ones.”
“We’ll never see a generation that hasn’t been flogged; Russians don’t understand freedom, they need the Cossack and the lash.”
“The two most important words in Russian are ‘war’ and ‘prison.’ You steal something, have some fun, they lock you up … you get out, and then end up back in jail …”
“Russian life needs to be vicious and despicable. Then the soul is uplifted, it realizes that it doesn’t belong to this world … The filthier and bloodier things are, the more room there is for the soul …”
“No one has the energy for a new revolution, or the craziness. No spirit. Russians need the kind of idea that will send shivers down your spine …”
“So our life just dangles between bedlam and the barracks. Communism didn’t die, the corpse is still alive.”
I will take the liberty of saying that we missed the chance we had in the 1990s. The question was posed: what kind of country should we have? A strong country, or a worthy one where people can live decently? We chose the former – a strong country. Once again we are living in an era of power. Russians are fighting Ukrainians. Their brothers. My father is Belarussian, my mother, Ukrainian. That’s the way it is for many people. Russian planes are bombing Syria …
A time full of hope has been replaced by a time of fear. The era has turned around and headed back in time. The time we live in now is second-hand …
Sometimes I am not sure that I’ve finished writing the history of the “Red” man …
I have three homes: my Belarussian land, the homeland of my father, where I have lived my whole life; Ukraine, the homeland of my mother, where I was born; and Russia’s great culture, without which I cannot imagine myself. All are very dear to me. But in this day and age it is difficult to talk about love.
Translation: Jamey Gambrell
En ledsen ju stark tal av Svetlana Alexievich
Av Xuefei Chen Axelsson
Stockholm, Dec.7(Greenpost)–Jag vet inte vad ska skriva efter jag hade läst Alexievichs Nobelföreläsning.
Jag läste på engelska, tårarna föll och jag kunde inte hålla på.
Det är en ledsen men stark nobelföreläsning. Det är som sin bok. Det är som politiska tal, men det är sentimentallt också. När Xi Jinping och Ma Yingjiu skakade händerna, måste vi tänka att vi är lykliga. Vi kineserna är bröderna också.
Alexievich reflecterade livet så djupt och hon hade tre länderna och hon inte vill se att Ryssland och Belarus slår varandra för att de är bröderna. Men historier passade precis som det är nu.
Jag tycker att det är så ledsen att vi måste tänka om vad man vill.
Jag vill gärna flera människor kan läsa sin nobelföreläsning också.
Var så god.
Alexievich Photo:Alexander Mahmoud
Om ett förlorat fältslag
Jag står inte ensam i den här talarstolen … Runt omkring mig finns röster, hundratals röster, de är alltid med mig. Ända sedan min barndom. Jag bodde i en by. Vi barn älskade att vara ute och leka, men på kvällen drogs vi, som av en magnet, till bänkarna där de slitna kärringarna – som man säger hos oss – brukade samlas bredvid sina hus eller stugor. Ingen av dem hade några män, fäder eller bröder, jag minns inga män i vår by efter kriget – under andra världskriget hade var fjärde man i Belarus dött vid fronten eller i partisanförband. Vår barnavärld efter kriget var en kvinnornas värld. Mest av allt minns jag att kvinnorna inte talade om döden, utan om kärlek. De brukade berätta om hur de den sista dagen hade tagit farväl av sina käraste, och om hur de hade väntat på dem, och om hur de fortfarande väntade. Åren hade gått, men de väntade ändå: “Han får gärna återvända utan armar och ben – jag ska bära honom på mina händer.” Utan armar … utan ben … Det känns som om jag ända sedan barndomen har vetat vad kärlek är …
Här är bara några av de sorgsna melodier som jag lyssnar på …
Den första rösten:
“Varför ska du veta det här? Det är så sorgligt. Jag mötte min man i kriget. Jag var stridsvagnssoldat. Jag hade kommit fram till Berlin. Jag minns hur vi stod vid riksdagshuset, då var han ännu inte min man, och han sade till mig: “Vi kan väl gifta oss. Jag älskar dig”. Men jag tog så illa vid mig av de där orden – hela kriget hade vi levt i smuts och damm och blod och runt omkring fanns bara svordomar. Jag svarade honom: “Först får du göra en kvinna av mig: ge mig blommor, säg ömsinta ord, så snart jag blir demobiliserad ska jag låta sy en klänning åt mig.” Jag var så arg att jag rent av ville slå till honom. Han kände allt det där, hans ena kind var brännskadad och full av ärr, och över de där ärren såg jag tårar rinna. “Visst, jag ska gifta mig med dig.” Så sade jag … jag kunde själv inte tro att jag sade det … Runt omkring oss var det sot, och krossat tegel – vi var, kort sagt, omgivna av kriget …”
Den andra rösten:
“Vi bodde i närheten av kärnkraftverket i Tjernobyl. Jag arbetade som konditor, jag gjorde tårtor. Men min man var brandman. Vi hade just gift oss, vi brukade till och med gå hand i hand till affären. Just den dagen reaktorn exploderade hade han jourtjänstgöring på brandstationen. När larmet gick åkte de dit i sina skjortor, i sina vanliga kläder, det var en explosion på ett atomkraftverk, men man delade inte ut några specialkläder åt dem. Det var så vi hade det … Ni vet … Hela natten höll de på att släcka branden och med de radioaktiva stråldoser de fick kan man inte överleva. På morgonen skickades de genast iväg med flyg till Moskva. Akut strålsjuka … en människa kan bara leva några veckor … Min man var stark, han var idrottare, han var den siste som dog. När jag kom dit sade de till mig att han låg i en speciell box, dit de inte släppte in någon. “Jag älskar honom”, sade jag vädjande. “Det är soldater som sköter om dem. Vad skall du där att göra?” – “Jag älskar honom.” – De försökte tala mig till rätta: “Det är inte längre en människa att älska – det är ett saneringsobjekt. Förstår du?” Men jag upprepade bara en och samma sak för mig själv: Jag älskar, jag älskar … På natten klättrade jag upp till honom på brandstegen … Eller så bad jag nattvakterna, jag gav dem pengar för att de skulle släppa in mig … Jag övergav honom inte, jag var med honom ända till slutet … Efter hans död … några månader senare födde jag en liten flicka, hon levde bara i ett par dagar. Hon … Vi hade längtat så efter henne, men jag dödade henne … Hon räddade mig, hela det radioaktiva angreppet hade hon tagit emot. Hon var så liten … Den lilla … Men jag älskade dem båda. Kan man döda med sin kärlek? Varför är de så nära varandra – kärleken och döden? Alltid är de tillsammans. Kan någon förklara det för mig? Jag kryper på knäna vid graven …”
Den tredje rösten:
“När jag för första gången dödade en tysk … Då var jag tio år, partisanerna tog redan med mig ut på uppdrag. Den där tysken låg sårad … Jag hade blivit tillsagd att ta ifrån honom pistolen, jag sprang fram, men tysken hade gripit tag i pistolen med bägge händerna och lyfte den mot mitt ansikte. Fast det var inte tysken som hann först, det var jag …
Att jag hade dödat skrämde mig inte … Och under kriget brukade jag inte minnas honom. Runt omkring fanns många som blivit dödade, vi levde bland döda. Jag blev förvånad när en dröm om den där tysken plötsligt dök upp många år senare. Det var oväntat … Drömmen hemsökte mig gång på gång … Jag flyger, men han släpper mig inte. Eller så lyfter jag … Jag flyger … och flyger … Men han jagar ifatt mig, och tillsammans faller vi. Jag ramlar ner i en grop. Jag vill resa mig … ställa mig upp … Men han hindrar mig … Han låter mig inte flyga iväg …
En och samma dröm … Den förföljde mig i flera decennier …
Jag kan inte berätta om den där drömmen för min son. När han var liten kunde jag det inte, jag läste sagor för honom. Nu har min son blivit vuxen – men jag kan ändå inte göra det …”
Flaubert brukade säga om sig själv att han var en pennans människa. Jag kan säga om mig själv att jag är en örats människa. När jag går längs en gata och några ord och uttryck eller utrop letar sig fram till mig tänker jag alltid: Så många romaner som spårlöst försvinner i tiden! I mörkret. Det finns en bit av människolivet – den talspråkliga – som vi inte lyckas erövra åt litteraturen. Vi har ännu inte insett dess värde, eller häpnat och hänförts av den. Men mig har den förhäxat och gjort till sin fånge. Jag älskar när en människa talar … Jag älskar den ensamma människorösten. Det är min allra största kärlek och passion.
Min väg till denna talarstol har varit nästan fyrtio år lång – från människa till människa, från röst till röst. Jag kan inte säga att denna väg aldrig har varit mig övermäktig – många gånger har jag blivit chockad och skrämd av en människa, jag har känt hänförelse och vämjelse, och jag har velat glömma det som jag har hört och återvända till den tid då jag ännu svävade i okunskap. Åtskilliga gånger har jag också velat gråta av glädje, över att jag har fått se hur underbar en människa är.
Jag har levt i ett land där man ända sedan vi var små lärde oss att dö. Det gavs undervisning i död. Man sade till oss att människan existerar för att överlämna sig, för att brinna upp, för att offra sig. Man lärde oss att älska en människa med gevär. Om jag hade vuxit upp i ett annat land skulle jag inte ha kunnat gå denna väg. Ondskan är skoningslös, man måste vara vaccinerad mot den. Men vi växte upp bland bödlar och offer. Våra för-äldrar levde visserligen i skräck, så de berättade inte allt för oss, och oftast ingenting alls, men själva vår livsluft var förgiftad av detta. Ondskan spionerade hela tiden på oss.
Jag har skrivet fem böcker, men för mig känns det som om alltsammans är en enda bok. Boken om en utopis historia …
Varlam Sjalamov skrev: “Jag deltog i ett stort förlorat fält-slag, för en verklig förnyelse av mänskligheten”. Jag försöker rekonstruera detta fältslags historia, dess segrar och dess nederlag. När man ville bygga Himmelriket på jorden. Paradiset! Solstaden! Fast det slutade med att allt som blev kvar var ett hav av blod och miljontals förödda människoliv. Men det fanns en tid när inte en enda av 1900-talets politiska idéer kunde mäta sig med kommunismen (och med Oktoberrevolutionen, så som dess symbol), eller attrahera västerländska intellektuella och människor i hela världen lika starkt och intensivt. Raymond Aron kallade kommunismen ett “opium för de intellektuella”. Idén om kommunism är åtminstone två tusen år gammal. Vi finner den hos Platon – i läran om den riktiga idealstaten. Och hos Aristofanes – i drömmarna om en tid då “allt blir gemensamt” … Och sedan hos Thomas More och Tommaso Campanella … Och hos Saint-Simon, Fourier och Robert Owen. I den ryska själen finns det någonting som har tvingat oss att försöka göra dessa önskningar och drömmar till verklighet.
För tjugo år sedan tog vi avsked av det “röda” imperiet med förbannelser och tårar. Idag kan vi redan lugnt betrakta denna näraliggande händelse som en historisk erfarenhet. Det är viktigt, eftersom dispyterna om socialismen ännu inte har tystnat. Det har vuxit upp en ny generation, som har en annan världsbild, men åtskilliga unga människor läser åter Marx och Lenin. I ryska städer öppnar man Stalinmuseer och reser monument över honom.
Det finns inget “rött” imperium, men den “röda” människan finns kvar. Hon lever vidare.
Min far, som dog för inte så länge sedan, var ända till slutet en troende kommunist. Han bevarade sin partibok. Jag kan aldrig ta ordet “sovjetmänniska” i min mun, för då skulle jag bli tvungen att kalla min far för det, och mina nära och kära, och folk jag känner. Och mina vänner. De kommer alla därifrån – ur socialismen. Bland dem finns många idealister. Eller romantiker. Idag har man en annan benämning på dem – slaveriets romantiker. Eller utopins slavar. Jag tror att de alla hade kunnat leva ett annat liv, men de har levt ett sovjetiskt. Varför? Jag har länge sökt svaret på den frågan – jag har rest kort och tvärs genom det väldiga land som nyligen kallades Sovjetunionen, jag har spelat in tusentals band. Det var socialismen och det var helt enkelt vårt liv. Korn för korn, smula för smula har jag samlat ihop den “hemgjorda”, “inre” socialismens historia. Hur den levde i människosjälen. Jag lockades av just den där lilla rymden – människan … en människa. I själva verket är det också där som allting sker.
Alldeles efter kriget var Theodor Adorno skakad: “Att skriva dikter efter Auschwitz – det är barbari.” Min lärare Ales Adamovitj, vars namn jag idag vill nämna med tacksamhet, ansåg också att det var hädiskt att skriva prosa om 1900-talets hemskheter. Där får man inte hitta på. Man måste återge sanningen, sådan den är. Det krävs en “hyperlitteratur”. Det är ett vittne som måste tala. Man kan minnas Nietzsche och hans ord om att det inte finns en enda konstnär som står ut med verkligheten. Och som inte upphöjer den.
Jag har alltid plågats av att sanningen inte ryms i ett enda hjärta, eller i ett enda intellekt. Den är liksom uppdelad – det finns många av den, den är olika och utspridd i världen. Hos Dostojevskij finns tanken att mänskligheten vet mer om sig själv, oändligt mycket mer än vad den har hunnit nedteckna i litteraturen. Vad gör jag? Jag samlar känslornas, tankarnas och ordens vardaglighet. Jag samlar min tids liv. Själens historia intresserar mig. Själens vardag. Sådant som den stora historien vanligtvis försummar och ringaktar. Jag sysslar med den försummade historien. Åtskilliga gånger, också nu, har jag fått höra att detta inte är litteratur, utan dokument. Men vad är egentligen litteratur idag? Vem kan svara på den frågan? Vi lever snabbare än förr. Innehållet spränger formen. Bryter sönder och förändrar den. Allt svämmar över sina bräddar: musiken, måleriet, och i dokumentet sliter sig ordet loss och överskrider dokumentets gränser. Det finns inga gränser mellan ett faktum och någonting skapat, det ena flyter över i det andra. Inte ens ett vittne är opartiskt. När en människa berättar skapar hon – hon brottas med tiden, som en skulptör med marmorn. Hon är en skådespelare och skapare.
Den lilla människan intresserar mig. Den lilla stora människan, skulle jag vilja säga, eftersom lidandet förstorar henne. I mina böcker berättar hon själv sin lilla historia, och samtidigt med sin egen historia också den stora historien. Vad som hänt och händer med oss har ännu inte blivit förstått, det måste utsägas. Åtminstone utsägas, till att börja med. Vi är rädda för det, ännu är vi inte i stånd att klara av vårt förflutna. I Dostojevskijs Onda andar säger Sjatov till Stavrogin innan de börjar samtala: “Vi är två varelser som mötts i gränslösheten … för sista gången i världen. Överge er ton och anta en som är mänsklig! Tala för en gångs skull med mänsklig röst!”
Ungefär så inleds mina samtal med mina hjältar. Naturligtvis talar en människa från sin tid, hon kan inte tala från ingenstans! Men att ta sig fram till en människosjäl är svårt, den har blivit nedskräpad av tidens vidskepelser, av dess fördomar och lögner. Av teve och tidningar.
Jag skulle vilja ta några sidor ur mina dagböcker, för att visa hur tiden har rört sig … hur en idé har dött … Hur jag har följt dess spår …
1980–1985
Jag skriver en bok om kriget … Varför om kriget? För att vi är krigiska människor – endera har vi krigat eller har vi gjort oss redo för krig. Om man tittar noga så har vi alla ett krigiskt sätt att tänka. Hemma, och på gatan. Därför är ett människoliv så lite värt hos oss. Allt är som i ett krig.
Jag började med tvivel. Alltså, ännu en bok om kriget … Varför?
Under en av mina journalistiska resor mötte jag en kvinna, hon hade varit sjukvårdsinstruktör under kriget. Hon berättade: om vintern hade de gått över sjön Ladogas is, fienden hade lagt märke till rörelsen och börjat skjuta. Hästar och människor försvann under isen. Allt skedde om natten, och hon hade, som hon trodde, gripit tag i en sårad, som hon släpade in till stranden. “Den som jag släpade var våt och naken – jag trodde att kläderna hade slitits av”, berättade hon. “Men på stranden upptäckte jag att jag hade släpat med mig en jättelik skadad belugastör. Och jag svor och förbannade: människorna lider, men varför skall djuren, fåglarna och fiskarna behöva göra det?” Under en annan resa fick jag höra en som varit sjukvårdsinstruktör vid en kavalleri-skvadron berätta om hur hon under en strid hade släpat iväg en sårad tysk till en grop, fast att det är en tysk upptäcker hon först i gropen. Hans ben är krossat, han håller på att förblöda. Fast det är ju en fiende! Vad skall hon göra? Där uppe håller de egna grabbarna på att dö! Men hon förbinder honom och kryper vidare. Hon släpar dit en rysk soldat, han är medvetslös, när han vaknar upp vill han döda tysken, och när tysken vaknar upp griper han kpisten och vill döda ryssen. “Först slår jag den ene på käften, och sedan den andre. Våra ben var alldeles blodiga”, mindes hon. “Blodet hade blandats.”
Detta var ett krig som jag inte kände till. Ett kvinnligt krig. Det handlade inte om hjältar. Inte om hur vissa människor hjältemodigt dödade andra människor. En kvinnas klagan har stannat kvar i minnet: “Efter striden går du över fältet. Och där ligger de … Alla är de unga, och de är så vackra. De ligger och tittar upp i himlen. Och man tycker synd både om de egna och de andra.” Just det där “både om de egna och de andra” väckte tanken på vad boken skulle handla om. Om att krig är mord. Och om hur detta har bevarats i det kvinnliga minnet. Nyss fanns där en man som log och rökte – och nu finns han inte mer. Mest av allt talar kvinnorna om försvinnandet – om hur snabbt allting i kriget förvandlas till ingenting. Såväl en människa som en mänsklig tid. Visst, vid 17 eller 18 års ålder hade de själva bett att få komma till fronten, fast de ville inte döda. Men de var redo att dö. Dö för fosterlandet. Och för Stalin också – man kan inte slänga ut ord ur historien.
Under två år tryckte de inte boken, den trycktes inte innan perestrojkan. Eller innan Gorbatjov. “Efter er bok kommer ingen att gå ut i krig”, sade censorn förmanande till mig. “Ert krig är hemskt. Varför finns det inga hjältar hos er?” Jag hade inte sökt några hjältar. Jag hade skrivet historien utifrån berättelser av de vittnen och deltagare som ingen hade uppmärksammat. Det var aldrig någon som hade frågat ut dem. Vad människor, bara vanliga människor, tänker om de stora idéerna vet vi inte. Direkt efter kriget skulle en människa ha berättat ett krig, flera decennier senare berättar hon ett annat – naturligtvis är det något som förändras hos henne, eftersom hon lägger in hela sitt liv i minnena. Hela sig själv. Hur hon levt under dessa år, vad hon läst och sett, vem hon mött. Vad hon tror på. Och slutligen om hon är lycklig eller olycklig. Dokument är levande väsen, de förändras tillsammans med oss …
Men jag är absolut övertygad om att sådana flickor som de som deltog i kriget år 1941 kommer det aldrig mer att finnas. Detta var den “röda” idéns allra största tid – den var till och med större än revolutionen och Lenin. Deras Seger skymmer fortfarande GULAG. Jag älskar de där flickorna oerhört mycket. Men det gick inte att tala med dem om Stalin, eller om tågen som efter kriget for till Sibirien med segrare, med dem som var allra djärvast. De andra återvände och teg. En gång fick jag höra: “Fria var vi bara i kriget. Vid frontlinjen.” Vårt största kapital är lidandet. Inte olja eller gas, utan lidandet. Det är det enda som vi ständigt utvinner. Hela tiden söker jag ett svar: Varför konverteras inte allt vårt lidande till frihet? Har det verkligen varit förgäves? Tjaadajev hade rätt: Ryssland är ett land utan minne, den totala amnesins plats, ett jungfruligt medvetande för kritik och reflexion.
Vi har hur många storslagna böcker som helst …
1989
Jag är i Kabul. Jag ville inte skriva mer om kriget. Men nu är jag i ett riktigt krig. Ur tidningen Pravda: “Vi hjälper det afghanska broderfolket att bygga socialismen”. Överallt är krigets folk, krigets saker. Krigets tid.
Igår tog de inte med mig till striden: “Stanna på hotellet, lilla damen. Annars blir det jag som får skulden.” Jag sitter på hotellet och tänker: det finns något omoraliskt i betraktandet av andras mod och risktagande. Det är redan andra veckan jag är här och jag kan inte frigöra mig från känslan att kriget är en för mig obegriplig produkt av den manliga naturen. Men krigets vardaglighet är grandios. Jag har upptäckt att vapnen är vackra: kpistar, minor, stridsvagnar. Människan har funderat mycket över hur man på bästa sätt skall kunna döda en annan människa. Den eviga dispyten mellan sanning och skönhet. Man visade mig en ny italiensk mina, min “kvinnliga” reaktion: “Den är vacker. Varför är den vacker?” På militärt vis förklarade man för mig att om man skulle råka köra över eller trampa på en sådan där … från en viss vinkel … då är en halv spann kött det enda som blir kvar av en människa. Om det onormala pratar man här som om det vore något normalt och självklart. Det är kriget, säger man … Ingen blir galen av de där bilderna, eller av att här på marken ligger det en människa som inte dödats av naturkrafter och inte av ödet, utan av en annan människa.
Jag såg lastningen av en “svart tulpan” (ett flygplan som fraktar zinkkistorna med de stupade till fosterlandet). De döda kläs ofta i den gamla militäruniformen som fanns redan på fyrtiotalet, med ridbyxor, men det händer att de uniformerna inte heller räcker till. Soldaterna pratade med varandra: “De har kommit med nya döda till kylen. Det luktar som en gammal galt.” Jag ska skriva om detta. Jag är rädd för att man inte kommer att tro mig där hemma. I våra tidningar skriver man om vänskapsalléerna som de sovjetiska soldaterna planterar.
Jag pratar med grabbarna, många har kommit hit frivilligt. De bad att få komma hit. Jag har märkt att de flesta kommer från akademikerhem: deras föräldrar är lärare, läkare, bibliotekarier – kort sagt, bildat folk. De drömde uppriktigt om att hjälpa det afghanska folket att bygga socialismen. Nu gör de narr av sig själva. De visade mig ett ställe på flygplatsen där det låg hundratals zinkkistor, de glänste hemlighetsfullt i solen. Officeren som ledsagade mig kunde inte hejda sig: “Kanske finns min kista också här … De kommer att stoppa ner mig i den … Men vad är det jag strider för här?” Han blev genast rädd för sina egna ord: “Det där får ni inte spela in.”
På natten drömde jag om de döda, de hade alla förvånade ansikten: Hur kan det komma sig att jag har blivit dödad? Har jag verkligen blivit dödad?
Tillsammans med sjuksköterskorna åkte jag till ett sjukhus för fredliga afghaner, vi hade med oss presenter till barnen. Leksaker, konfekt och kex. Ett halvdussin nallebjörnar fick jag ta hand om. Vi kom fram till sjukhuset – det var en lång barack, i sängarna fanns inga lakan, alla hade bara varsitt täcke. En ung afghansk kvinna kom fram till mig med ett barn i famnen, hon ville säga något, efter tio år hade alla här lärt sig att tala lite ryska, jag gav barnet en leksak, det tog emot den med tänderna. “Varför gör han så där?” frågade jag häpet. Den afghanska kvinnan ryckte bort täcket från den lilla kroppen, pojken saknade armar. “Det var dina ryssar som bombade.” Någon grep tag i mig, jag föll …
Jag har sett hur vår raketavfyrningsramp Grad förvandlar afghanska byar till upplöjd mark. Jag har varit på en afghansk kyrkogård, långsträckt som en österländsk by. Någonstans i mitten av kyrkogården skrek en gammal afghansk kvinna. Jag mindes hur en zinkkista bars in i en by utanför Minsk, och hur en moder tjöt. Det var ett skrik som varken var mänskligt eller djuriskt … Det liknade det jag hörde på kyrkogården i Kabul …
Jag erkänner att jag inte genast blev fri. Jag var ärlig mot mina hjältar, och de anförtrodde sig åt mig. Var och en av oss hade sin egen väg till frihet. Innan Afghanistan trodde jag på en socialism med mänskligt ansikte. Jag återvände därifrån fri från alla illusioner. “Förlåt mig, far”, sade jag när vi möttes, “du uppfostrade mig med en tro på de kommunistiska idealen, men det räcker med att en enda gång få se hur de som nyligen var sovjetiska skolbarn, sådana som du och mamma undervisar (mina föräldrar var byskollärare), på främmande mark dödar människor de inte känner, för att alla dina ord skall förvandlas till stoft. Vi är mördare – förstår du det, pappa!?” Far började gråta.
Från Afghanistan återvände det många fria människor. Men jag har också ett annat exempel. Där, i Afghanistan, var det en kille som skrek åt mig: “Kvinna, vad kan du begripa av kriget? Tror du kanske att folk dör i kriget så som de dör i böcker och på bio? Där dör de vackert, men här dödade de min vän igår – kulan träffade i huvudet. Han fortsatte att springa i kanske tio meter till och försökte fånga sin hjärna …”
Men sju år senare älskar samma kille, som nu är en framgångsrik affärsman, att berätta om sin tid i Afghanistan. Han ringde till mig: “Vad är det för vits med dina böcker? De är alldeles för hemska.” Detta var redan en annan människa, inte den jag mötte mitt i döden, och som inte ville dö vid tjugo års ålder …
Jag har frågat mig själv hurdan bok om kriget jag skulle vilja skriva. Jag skulle vilja skriva om en människa som inte skjuter, som inte kan skjuta på en annan människa och som lider av själva tanken på krig. Var finns han? Jag har inte mött honom.
1990–1997
Den ryska litteraturen är intressant genom att det bara är den som kan berätta om det unika experiment som det väldiga landet har genomgått. Man frågar mig ofta: Varför skriver ni hela tiden om det tragiska? För att det är så vi lever. Nu lever vi visserligen i skilda länder, men den “röda” människan finns ändå överallt. Kommen ur det livet och med de minnena.
Länge ville jag inte skriva om Tjernobyl. Jag visste inte hur man skulle kunna skriva om detta – med vilka verktyg och från vilket håll skulle man närma sig? Namnet på mitt lilla land, som glömts bort i Europa och som världen tidigare nästan aldrig hört talas om, började höras på alla språk, och vi, belarusier, blev Tjernobylfolket. Vi var de första som kommit i beröring med det okända. Det stod klart att förutom de kommunistiska, nationella och religiösa utmaningarna stod vi nu också inför sådana som var grymmare och fullständigare, men ännu dolde sig för våra blickar. Efter Tjernobyl var det något som öppnats på glänt …
Jag minns hur en gammal taxichaufför förtvivlat svor när en duva slog emot framrutan: “Varje dag är det två-tre fåglar som krossas. Men i tidningarna skriver de att situationen är under kontroll.”
I städernas parker skyfflade man ihop alla löv och fraktade iväg dem till platser utanför staden, där begravde man dem. På smittade ställen hyvlades jorden bort och begravdes, den också – man begravde jorden i jorden. Man begravde ved och gräs. Alla hade lite galna ansikten. En gammal biodlare berättade: “På morgonen gick jag ut i trädgården, det var någonting som saknades – ett välbekant ljud. Inte ett enda bi … Man hörde inte ett enda bi. Inte ett enda! Varför? Vad var det som hade hänt? Nästa dag flög de inte heller ut, och likadant var det den tredje dagen … Sedan meddelade de oss att det hade skett en olycka på kärnkraftverket, och det låg alldeles intill. Men länge visste vi ingenting. Bina visste, men inte vi.” Tjernobylinformationen i tidningarna bestod helt och hållet av militära uttryck: explosion, hjältar, soldater, evakuering … Vid själva kraftverket arbetade KGB. Man sökte efter spioner och sabotörer, det gick rykten om att olyckan var en planerad aktion av västliga säkerhetstjänster, för att underminera det socialistiska lägret. I riktning mot Tjernobyl rörde sig krigsmateriel, soldater kom åkande. Systemet fungerade, som vanligt, på militärt vis, men soldaten med ny kpist var tragisk i denna nya värld. Allt som han kunde göra var att utsätta sig för stora doser radioaktiv strålning och dö när han kom hem.
Inför mina ögon förvandlas den förtjernobylska människan till en Tjernobylmänniska.
Den radioaktiva strålningen gick inte att se eller röra vid, man kunde inte känna dess doft … Sådan var den välbekanta men okända värld som redan omgav oss. När jag for in i zonen förklarade man snabbt för mig: du får inte plocka blommor, inte sätta dig i gräset, inte dricka vatten ur en brunn … Döden lurade överallt, men det var redan ett annat slags död. I okänd skepnad. Bakom nya masker. Gamla människor som överlevt kriget evakuerades återigen, och de tittade mot himlen: “Solen skiner … Här finns ingen rök och ingen gas. Och de skjuter inte. Det här är väl inget krig? Men ändå måste vi bli flyktingar.”
På morgonen grep alla girigt tidningarna men lade genast ifrån sig dem igen, besvikna – man hade inte funnit några spioner. Man skrev inte om folkets fiender. Världen utan spioner och folkfiender var också obekant. Något nytt hade börjat. Tjernobyl direkt efter Afghanistan gjorde oss till fria människor.
För mig hade världen vidgats. I zonen kände jag mig varken som belarusier, ryss eller ukrainare, utan som en företrädare för en biologisk art som skulle kunna utrotas. Två katastrofer sammanföll: en social – det socialistiska Atlantis hade försvunnit under vattnet, och en kosmisk – Tjernobyl. Imperiets fall oroade alla: folk bekymrade sig över livet och vardagen – hur skulle man få pengar att handla för, hur skulle man överleva? Vad skulle man tro på? Under vilka fanor skulle man åter resa sig? Eller skulle man bli tvungen att lära sig leva utan någon stor idé? Det sistnämnda var något som var obekant för alla, eftersom man ännu aldrig hade levt så. Den “röda” människan ställdes inför hundratals frågor, hon uthärdade dem i ensamhet. Aldrig hade hon varit så ensam som under frihetens första dagar. Runt omkring mig var chockade människor. Jag lyssnade på dem …
Jag stänger min dagbok …
Vad hände med oss när imperiet föll? Tidigare hade världen varit uppdelad: bödlar och offer – det var GULAG, bröder och systrar – det var kriget, väljare – det var tekniken, den moderna världen. Tidigare delades vår värld dessutom in i de som satt i fängelse och de som lät fängsla folk, idag finns det en uppdelning i slavofiler och västvänliga, och i nationalförrädare och patrioter. Och dessutom mellan dem som kan köpa och dem som inte kan köpa. Den sistnämnda uppdelningen är, skulle jag vilja säga, den allra svåraste prövningen efter socialismen, eftersom alla nyligen var jämställda. Den “röda” människan kunde således inte inträda i det frihetens rike som hon drömt om hemma i sitt kök. Man hade delat upp Ryssland utan hennes medverkan, och hon blev kvar utan någonting. Förnedrad och bestulen. Aggressiv och farlig.
Vad jag hört när jag har rest runt i Ryssland …
– En modernisering är möjlig hos oss, med hjälp av avrätt-ningar ochsjarasjkor [specialarbetsläger för vetenskapsmän].
– En ryss vill liksom inte bli rik, han är till och med rädd för det. Men vad vill han då? Det finns en enda sak som han alltid vill: att ingen annan skall bli rik. Eller rikare än han själv.
– Någon hederlig människa kan du inte finna hos oss, men det finns helgon.
– Några framtida generationer som inte blivit hunsade och slagna skall vi inte hoppas på; ryssar förstår sig inte på frihet, de behöver kosacker och piskor.
– De två viktigaste ryska orden: krig och fängelse. Man stjäl, är ute och svirar ett slag, sitter i fängelse … kommer ut och hamnar där igen …
– Det ryska livet bör vara hårt och torftigt – då reser sig själen och inser att den inte tillhör denna världen … Ju smutsigare och blodigare, desto större utrymme blir det för den …
– Det finns varken kraft eller galenskap nog för en ny revolution. Det saknas djärvhet. Ryssarna behöver en idé som får blodet att isas i ådrorna …
– Så pendlar vårt liv mellan lössläppthet och fängelse-tillvaro. Kommunismen har inte dött, liket lever.
Jag tar mig friheten att säga att vi har missat den chans vi hade under 1990-talet. När frågan ställdes: Hurdant land bör vi ha – ett som är starkt och mäktigt, eller ett hedervärt, där det är gott att leva för människorna? Då valde vi den första varianten: ett som är starkt och mäktigt. Nu har vi åter en tid av styrka och våld. Ryssarna krigar med ukrainarna. Med sina bröder. Min far var belarusier och min mor var ukrainare. Och vi är många som har det så. Ryska flygplan bombar Syrien …
Förhoppningarnas tid har ersatts av rädslans tid. Tiden har börjat gå baklänges … Tiden second hand …
Nu är jag inte längre så säker på att jag har skrivit färdigt den “röda” människans historia …
Jag har tre hem: mitt belarusiska hemland – där min far föddes och där jag själv har levt i hela mitt liv, Ukraina – min mors hemland, där jag föddes, och så den stora ryska kulturen, som jag inte kan föreställa mig att vara utan. De är mig alla kära. Men att i vår tid tala om kärlek är svårt.
Översättning: Kajsa Öberg Lindsten
Share this:
诺贝尔医学奖得主屠呦呦以“更上一层楼”结束精彩演讲
北欧绿色邮报网 报道（记者陈雪霏）－－中国著名医药学家诺贝尔医学奖得主屠呦呦7日在瑞典首都斯德哥尔摩卡罗林斯卡医学院做精彩演讲。
她以在中国脍炙人口的唐代著名诗人王之涣的《登鹳鹊楼》一诗做结尾。她说：
“最后我想和各位分享一首我国唐代有名的诗篇，王之涣写的登鹳鹊楼。
“白日依山尽，
黄河入海流。
欲穷千里目，
更上一层楼。”
请各位有机会时更上一层楼，去领略中国文化的魅力，发现蕴含于中医中的宝藏，衷心感谢在青蒿素发现研究和应用中做出贡献的所有国内外同事们，同行们和朋友们。深深感谢家人一直以来的支持，谢谢大家来参会。谢谢大家。“
屠呦呦在热烈的掌声中结束演讲。
屠呦呦查询古代医学典籍照片。
她在演讲中详细介绍了青蒿素发现的过程，期间的各种艰辛，例如，没有专业器皿，他们就用大水缸装水，在自己身上尝试药效。
屠呦呦也指出，根据世界卫生组织的发现，在东南亚一些国家都发现有青蒿素抗药性，因此，希望同行同事们，团结合作，更上一层楼！
（图片翻拍于现场直播）
敬请关注北欧绿色邮报，稍后将有演讲的详细内容。